VÅRTECKEN - eller...

Meterologiska förståsigpåare påstod att VÅREN kom till Skåne idag. Än sen, fnös jag, då jag hörde det, den kom hit till gården igår. I gårdagens vintersol satte jag mig nämligen en stund ”i lutan”.

Att ”sitta i lutan” är ett av gårdens mest säkra vårtecken!

Uttrycket ”Sitta i lutan” är här på gården vanligt förekommande och förknippas med nöjsamhet och sinnlig njutning. I praktiken innebär det att en stunds paus i arbetet – o förlägga den till den lutande byggnad som finns längs med lagårdsväggen. Alldeles intill dyngestan. Bak lagårn. En undanskymd plats. Inte fä- men folkfri. Det senare är liksom poängen...

Om sommaren sitter man bland krukor, odlingar, jord och – höns. Läget är rätt i söder med gassande sol. Om vintern har ”sitta i lutan” en annan innebörd. För det första existerar inget sittande i lutan förrän den värsta vintern är överstånden. Eller åtminstone då man tror att den är det. Det var just vad jag trodde igår. Men vad gör man när man "sitter i lutan"?

Jo, då bär man fram något som får utgöra sittmöbel. Kanske en blomkruka, ett mjölkspann eller en gammal huggkubb. Sen söker man ett någorlunda vindstilla läge, fäller upp polarjackans krage, drar ned ryssmössan och sträcker fram det stackars vitbleka ansikte som finns där emellan. Nu ska ansiktet minsann få möta Solen! Denna tingest som ansiktet inte mött på sisådär ett halvår.

Där satt jag alltså på en upponedvänd gammal blomkruka. I lutan. I ett snålt vinande tvärdrag, ganska mitt emellan den snökedjeförsedda trotjänande lille MF-traktorn och märrarnas utebox. Försökte åberopa ett inre lugn. Övertala mig själv om att detta är så kallad kontemplation. Avkoppling. Bonn-Spa.

Jag sluter ögonen och njuter. Nåja, försöker. Tänker tappert att detta är ju ett vårtecken!!!

Varseblir ljudet av hästarnas käkar, metodiskt tuggande sitt middagshö (gör mentala memoreringar inför hembygdsföreningens årsmöte.
Uppfattar ormvråkens rop, han har kommit tidigt i år (kommer på en diktrad till Husfars kollegas födelsedagskort).
Blinkar och besväras av de ammoniakgaser som åsamkas av hästarnas gång på gång släppta spillning (tänker ut rubrik och ingress till pågående reportage).
Hostar på grund av de dammoln som virvlar upp inne i lutan när getterna, som jag släppt lösa en stund, gör krumbukter och rivstarter (bestämmer kvällens middag).
Blir irriterad på de stökiga hundarna - tikarna löper och hannarna trånar (erinrar mig handlingar som måste komplettera bokslutet).
Hajar till när gåsen biter mig i benet (kommer på en bra ingång i morgondagens intervju).
Rynkar på näsan åt den förfärliga doften vilken med all önskvärd tydlighet förmedlar att katterna börjat marsa (borde beställa nya färgpatroner till skrivaren).
Ser en luggsliten kråka sitta och vingla i vinden längst upp i storgranen (hm, gav jag Åzzy hans tablett i morse).

Sluter ögonen igen. Ger mig själv en förnumstig kålle-redig-påminnelse om att jag ju ska koppla av. Ja, just det. Slappna av. Inte tänka på rubriker, handlingar, middagar, ingresser, årsmöten… Okej.

Börjar faktiskt koppla av. I flera sekunder.

Hoppar sen högt! Lyfter från stolen. Får en smärre chock. En fonetikchock!
Hinner uppfatta ett dovt motorljud innan en hög gäll gräll och helt fruktansvärd trudilutt skarpt genljuder i luften.

EN GLASSBIL!!!

Vad ända in i glödheta??? Hur i jisse namn har en sån hittat ut hit? Till vår lagårdsgata? I djupaste Småland? Chocken över denna, vad jag uppfattar som närmast utomjordiga, inkräktare får mig att krypa ihop där bak i lutan. Göra mig liten (omöjligt) i avvaktan på att detta yttre hot ska avlägsna sig.

Skakad över den glassbila inkräktaren och alldeles uttröttad av den mödosamma verksamheten att ”sitta i lutan” stapplar jag in. Tänder i vedspisen i ett försök att tina upp min nedfrusna lekamen - för att inte tala om ansiktet... Så beklagar jag mig för Husfar. Till min förvåning bryts hans anletsdrag i något som, om jag inte visste bättre, kunde liknas vid ett leende, varvid han utbrister:

- En glassbil? Det är vad jag kallar VÅRTECKEN!