Man lär sig hela tiden nya saker om sig själv. Jag visste till exempel inte att jag kan bli alldeles mjuk i själen och mild i sinnet av att höra ljudet av fallande droppar.
Tunga droppar i mjuka formationer som ovillkorligt faller nedåt. Landar med ett doft poff i blöt snö. Eller med ett lite ljudligare plopp i en redan bildad vattensamling.
Istappen kapitulerar för temperaturen. Nyss mjölkvit, obevekligt köldkapslande. Nu glansig, nästan transparant. Ett, till synes, oupphörligt radband av droppar glider lätt, lätt. Stannar, som vore de tvekande, ett kort ögonblick på spetsen men släpper och fortsätter sin resa nedåt.
Takdroppet från gårdens många byggnader inger en känsla av hopp. Av vår och sol. Av framtid. Vagt erinrar jag mig att det finns en trädgård någonstans under snön. Snart - men inte än. Jag vet. Nya snöoväder utlovas redan till helgen. Jag vet…
Men idag låter jag mig förföras av takdroppets skådespel.
(Hm... Visste inte heller att jag är lättförförd. Måtte väl vara våren...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar