Redig kvinna reder sig själv...

Vad gör man inte för att komma ut i skogen… För åh vad jag saknar skogen. Tillängligheten. Den lugna avkopplande känslan då man vandrar i avskildhet långt ut i smålandsskogen. Saknar känslan av välbehag då man stegar över enslig äng och lycka.
Känningen av blåst som hårdhänt möter kinden och får ögonen att tåras. Eller smekningen av den mer dova vinden, lindrad av skogens träd och grenverk. Långt från vägar och civilisation. Inga fordon, inget folk, ingen trafik.

Men jag kommer inte ut i skogen! Kommer inte bort från vägarna. Jag ser allt som lockar - men kommer inte dit. Hårda höga vallar kantar varje liten väg. Och jag, som inte ens med god vilja och stor fantasi kan liknas vid vare sig en lättflygande hjort eller ett graciöst rådjur (ja, jag vet att jag har liknats vid en älg men då har det varit dess omfångsrika legor i snön som avsetts) är föga framgångsrik i forcerandet av dessa vallar. Och skulle jag, mot förmodan, göra det, fastnar jag ändå ohjälpligt i det djupa snötäcket när jag ramlat ned på andra sidan vallen. Kan faktiskt inte låta bli att med självömkan muttra;

- Somliga kan gå på vatten, andra på skaren – jag kan ingetdera…

Jag har vädjat till Husfar att han på maskinell väg kan göra någon liten framkomlig runda. Men icke!

- Det kan jag väl inte göra, det begriper du väl?

Men redig kvinna reder sig själv! Jag har minsann kommit på ett sätt att komma bort från vägarna. Jag går ute i ängen. I ale-kärret. Där vandrar jag i upptrampade spår. I redan gjorda snöstigar. Pressade av rejälare varelser än jag, nämligen mina ardennermärrar. Väger väl knappt ett ton vardera. Hästarna alltså.

Så nu kliver jag omkring där nere i hästängen på stigar i fantasifulla kringelikrokar hit och dit. Jag måste visserligen hålla blicken nedåt och vara uppmärksam på var fötterna placeras. Stelfrusna spillningshögar utgör nämligen högrisksnubbelfaktorer där de ligger, imponerande i såväl storlek som förekomst.

Med jämna mellanrum återfinns fantastiska kli-stationer som hästarna skapat kring en trädstam, en stubbe eller en rotvälta. Där får svåråtkomliga magar, rumpor och ständigt kliande bakre hovskägg sig en och annan omgång. (Nej, jag blir INTE blir ståendes vid dessa för att klia vare sig skägg eller bakända…)

Men medan jag går och vinglar runt där i ale-kärret smyger det sig på igen. Självömkan. Varför? Jo, för när lilla tiken Alice var dräktig en vinter för några år sedan, då tog minsann Husfar traktorn och plogade upp en runda på ett gärde så att vi kunde gå där.

- Det är ju synd om lilla Alice, klart vi måste göra en väg så hon inte behöver gå i den djupa snön med sin stora mage, sa Husfar klibbsockersött.

Alla stora magar värderas tydligen inte lika högt…