Första buketten...

Åh, det är något alldeles speciellt då man kan plocka en liten rar bukett med vårens allra första ljuvliga små blommor.

Det här magnifika sällskapet plockade jag mycket tidigt i morse. Jag, hundarna, Spöket och Katten Findus traskade uppåt skogen, över Alekärret upp mot Spingemossen. På håll hörde vi tranor, gäss och svanars rop nerifrån Emåns inlopp vid Sjölandet i Bjurvik, ner bortom Hultet.

Några rådjur gick i skogskanten och försökte hitta lite att äta i den vintertrötta marken. Alldeles färsk älgspillning låg på stigen men av den som förorsaket högen syntes inte ett grått strå. Inte ens en älgaloppa faktiskt. Tack o lov.

Från vildmossarna bortåt Tjunnaryd ljöd rälsbussen vagt och överröstade för ett ögonblick fåglarnas intensiva morgonkakafoni.

Husfar låg hemma och trynade. Trynade hade även vildsvinen gjort. Det var nya hål uppbökade på Norragärdets västra kant. Hm...

Med min lilla bukett i handen strosade jag hemåt, letade upp en vas - en blå - och satte på morgonkaffe.

Gick sedan upp och väckte den trynande och upplyste om att det var en stund sedan som dagen grydde. Trynandet förbyttes då till grymtande.

Men snart kom Husfar ned, efter att ha fått såväl kaffe som tidning, var han nästan kontaktbar.

Och då han plötsligt erinrade sig vad han hade på dagens agenda - nämligen gräva ned dräningsrör med sin favoritlivskamrat Grävaren så var det nära nog att det drog lite uppåt i mungipan.

Men min lilla blombukett - den lade han inte märke till förrän jag misslynt pekade med hela handen och höjde på ögonbrynen i en frågande gest.

- Jaha, du har tatt in nårra sippor, ja, dä ä la finnt..

- Men di syns ju knappt för di däringa hiskelitt stora jädra äpplera sum du har asat hem o ställt opp på bänka...