Om djup, yta och sociala forum...

 Så många vi är. Så olika vi är. Och så varierande vi har det i våra liv.

Men en sak delar vi. Säkert många saker egentligen, men en sak vet jag säkert att vi delar. Du och jag. Vi delar det här forumet.

Här möts vi. Blöts vi. Nöts vi.

Några är mer aktiva än andra. Det är själklart det roligaste. När det är lite mer aktivt. När det handlar om att ge och ta. Att ge och få. När man får reaktioner och reflektioner på sina inlägg. När man får ge reflektioner och reaktioner på andras inlägg.

Men så funkar det inte alltid och ibland får man bara förlita sig på att de som valt att titta in, gör det för att man tycker om och uppskattar det faktum att man på så vis får ta del av stort och litet i någon annan som delar med sig av sitt liv och leverne, av tankar, ord, händelser, känslor och funderingar i ord och bild.

Om det inte förhåller sig så, alltså när man egentligen inte uppskattar det hela utan besöken sker på andra bevekelsegrunder, ja då kan man ju bara hoppas att man slutar segla in och inte besöker vänner/bloggar/konton som man ju ändå inte riktigt uppskattar så att man slipper se, irriteras och frustreras.

Sociala mötesforum är viktigare för andra och väsenligt mycket mer oviktigt för andra. Jag råkar tillhöra den första gruppen. Jag tror att det har en tendens att bli viktigt för människor som lever litet mer ensamt. Som kanske lever helt ensamt. Då blir det ett viktigt, trevligt, mysigt och uppiggande sällskap. Så är det för mig.

Ibland varken ser eller pratar jag med en enda människa om dagarna, det är inget jag beklagar mig över, men det är kanske en förklaring till att jag värdesätter det sällskap och den gemenskap som bjuds i sociala nätverk. Jag tycker om den okomplicerade gemenskapen som jag själv kan hålla på den nivå och intensitet som passar mig, min agenda och min tid.

Och jag tror jag vågar påstå att gemenskapen här blir extra betydelsefull när man inte riktigt har hälsan. När man är sjuk och orkeslös och inte orkar med så mycket av de dagliga bestyren och sysslorna, då kan man finna en fin stund av gemenskap och sällskap i mobilen eller datorn när andan och orken påbjuder.

Jag finner stort nöje i det enkla utbytet av små ord och glada tillrop. Ett hjärta här och ett gillande där. Ett mess dit och ett sms hit. Ett mejl i inkorgen och ett vykort på posten. Underbart! Jag blir sååå himla glad då!!!

Och så hoppas jag förstås att även jag någon gång kan få bidra till att väcka en och annan tanke, slå an en sträng, få ögon att glittra och munnar att le.

Så nu, kära vänner, när en riktigt vintrig fredagsafton famnat oss, då vill jag passa på att skicka alla er en riktigt varm och innerlig hälsning.

Ja, jo, jag inser att den ser kall och frostbiten ut – men tro mig, jag lägger in massor av uppriktig värme i hälsningen också. Även om det inte syns.

Men hellre att värme och uppriktighet känns på djupet än syns på ytan…

Er Mickan