EN HUSMORS NATTLIGA VEDERMÖDOR

EN HUSMORS NATTLIGA VEDERMÖDOR

Nyårsafton 2016 kl 05.16. Årets sista dag är här med friska vindar som får det att vissla och vina runt knuten på gårdens hus och bodar.

Själv går jag trött in i denna årets sista dag efter en sömnfattig natt. Igen. Djur är underbara men de tarvar en hel del uppmärksamhet – även nattetid då jag önskade att de inte tarvade nån uppmärksamhet alls. Mer än lite närhet i sänghalmen kanske.

Det började med Oscar Storfot som i förhållande till sin storlek har ett löjligt, snarast ynkligt, litet pip när han pratar. Jaja, jag förstod vad han sa – pep – och stapplade nedför den knarrande gamla trappan ned till dörren och öppnade den varpå båd jag och katten höll på att blåsa baklänges i de hårda vindarna. Eller nåväl, det var väl mest bara katten som höll på att blåsa baklänges, jag står rätt stadigt var än jag står.

Fast jag minns faktiskt en gång när jag som barn inte kunde stå emot vinden. Det var i Göteborg på Biskopsgården där jag framlevde mina första barnaår, och det var stormvindar. Plåtar lossnade på höghusens tak och for som livsfarliga projektiler genom luften. Alla vi barn blev tillsagda att hålla oss inomhus men jag, som var obstinat redan då, var tvungen att känna på vindarna så jag gick längs med långsidan av det äckligt stora huset med sina tretton ingångar, nio våningar högt från ena sidan och elva våningar högt från andra sidan. När jag rundade knuten och kom ut på gaveln så tog vindarna tag i mig och jag kunde inte stå emot utan förlorade balansen och fick ta snubblande steg i vindens riktning innan jag fick upp balansen igen.

Detta utspelade sig ju för hundra år sedan och hundra kilo sedan så nu, när jag öppnade dörren i farstukvisten i stugan här i Kärr, då stod jag stadigt och det var endast kattens morrhår som vek sig för vinden.

Efter att Storfot vandrat ut med sina bakåtslickade morrhår gick jag till sängs igen. Då hade emellertid valparna vaknat och behövde kissa. Jag vågar inte släppa ut dem själva i mörkret ty de är snabba som vesslor utomhus och trots att vi bor rätt långt ut på landet så har vi en väg precis utanför, vilket jag besvurit och bespottat fler gången än vad hjärnan klarar att räkna till, och jag är livrädd att valparna ska smita ut på vägen i mörkret. Så då blev det på med reflexhalsband och små koppel på de små och sen stappla ut i blåsten med särken fladdrande för vinden likt en hissad flagga.

När de gjort ifrån sig gick vi in igen, fortare än kvickt, det ska erkännas. Efter lite jox kunde vi gå upp och lägga oss igen. Lite oro i sängen ty valparna hade, som jag, vaknat till ordentligt och klarvakna var vi nu i sängen och fast klockan visade på 02.17. Suck. Nåväl.

Snart föll valparna i sömn, men inte jag. Husfar började snarka och jag ömsom puffade på honom, ömsom smekte, nåja, kittlade hans ansikte och öra för att han skulle sluta snarka. Det gjorde han inte. Jag började fundera på skilda sängar, skilda sovrum, skilda liv, skilda… Där hejdade jag mig och återgick till att tänka på skilda sovrum.

Så hör jag lite plötsligt försiktiga ljud av vatten, rytmiska, snabba ljud. Fasen, inte nu igen! Det är katten Randis som helt ljudlöst smugit sig upp på mitt nattduksbord och dricker ur mitt vattenglas. SKRÄLLE! Jag schasar ned henne, stiger sedan upp och går in på wc, tömmer och sköljer glaset, fyller det på nytt med kallt gott vatten och tar in det igen på mitt nattduksbord.

Efter en stund hör jag en liten duns och sedan börjar det kraska och krasa i sänggaveln. Våra sänggavlar är av rotting och nu hämnas katten Randis min handling. Hon sätter i sina klor i rottingen och river och sliter så hela sängen rister och man befarar att det är ett lejon som med sina klor skakar sängen. Å SKRÄLLE!

Jag schasar åt henne och hon slutar. Försvinner. Tror jag. Jag försöker komma till ro i mörkret. Lyssnar på vinden och mina egna tankar. Plötsligt hoppar en tung sten som har fyra vassa ben, upp på mig och börjar gå på min kropp, upp till mitt nattduksbord. SKRÄLLE!

Hur kan en så liten smal och smäcker katt som Randis kännas som en sten med fyra vassa ben? Hon som är så smal att hon i ett sommarregn kan stå inunder en tvättlina och på så vis undvika bli blöt.

Jag ger upp. Tar katten och går ner, öppnar dörren, ser katten få sina morrhår bakåtstrukna av vinden, hon sväljer men går ändå ut. Stolt. Mallig. Tro fasen det, hon har ju vunnit över matmor.

Mini har vaknat av springet i dörren och kommer ned, vill gå ut hon också. Och när Mini vaknar och hoppar ned så vaknar valparna också. Jag släpper ned dem på golvet så de får rusa av sig lite. Tycker emellertid efter en stund att de är alltför stilla. Börjar ana oråd. Tänder och går upp. Igen.

Dunsen jag hörde var rullen med hushållspapper (vars förbrukning ökat med 590 procent sedan valparna kom till världen) som Randis så utstuderat petade ned från byrån. Den hade valparna gått loss på och den var nu fördelad i miljontals små bitar som ligger utspridda likt resterna efter en gala med konfettiregn.

Efter en stund kommer de emellertid åter till ro och vi går till sängs igen, valparna och jag, allt börjar åter lugna sig. Husfar snarkar på. Skönt för honom, tänker jag lite avundsjukt där jag själv ligger och vrider mig av och an – utan att John Blund kommer till mig. Somnar nog till.

För sakta sakta vaknar jag upp ur mitt slummer - av försiktiga ljud av vatten, rytmiska, snabba ljud. Fasen, inte nu igen! Det är katten Spöket som helt ljudlöst smugit sig upp på mitt nattduksbord och dricker ur mitt vattenglas. SKRÄLLE! Och så är det till att ta den kattan, gå ned med henne, upprepa motvindsscenariot i dörren med morrhår som först ställer sig rakt upp av pur förvåning, sen tar vinden dem och lägger dem bakåtslickade längs kattans kropp.

Nu stod jag där i farstukvisten. Sååå uttröttad. Och smått grinig. Nu gav jag upp. Och gick inte upp. Nä. Tände i vedspisen. Satte på kaffet. Lyssnade avundsjukt på Husfars snarkningar. Torkade en och annan pöl. Plockade en och annan fekale.

Ja, så startade vår nyårsafton och sedan gick vi som små trötta zombies och tog oss an dagens sysslor och åtaganden. Vi städade, röjde, plockade ned julen och försökte bringa ordning i hemmets röra.

Till slut blev det lite mat också även för Husbondsfolket men redan halvnio på nyårsafton gick vi till sängs. Men vi hann se Grevinnan och Betjänten. Vi kände oss båda som betjänter medan grevinnan här i huset nog består av diverse husdjur…

NYÅRSDAGEN 1 januari 2017 kl 06.12.

Nu är det årets första dag. Det är 28 år sedan vi for till BB på morgonkvisten där vår högt och innerligt älskade Ludwig Thor, vår Enfödde Son föddes. Tiden går…

Och nu sitter jag sömndrucken efter ännu en rörig natt, i ett kök där bänken återigen har bytt skepnad, borta är de röda ljusstakarna, borta är adventsljusstakarna.

Nu är det åter grå och vita toner som ler mot mig från bänken dit min blick så ofta vandrar när jag inhämtar nya vinklar, ord och formuleringar. Några fådda tulpaner ler mot mig i en vårfräsch vas, katten Grålle inspekterar detta blomsterstilleben och ger mig sitt godkännande.

Kaffet är bryggt, djur är omskötta och några ligger nu i det varma elementets hammockar, vedspisens gjutjärn uppvärmt och sprider en behaglig värme i köket. Dagen kan börja. Jag känner mig varm och lycklig och tacksam över livet. Över att ett nytt år just har börjat. Ett år som kan innehålla vad som helt och allt och inget.

Tack hörni för alla hälsningar som kommit till oss under gårdagen och natten, vi önskar er alla likaledes! Och att vi inte svarat beror helt sonika på att vi sov…

Önskar er alla – oss alla - ett helt fantastisk 2017 med massor av KÄRLEK, HARMONI, LUGN, HUMOR. GLÄDJE, GEMENSKAP, TILLIT, HOPP och MEDMÄNSKLIGHET!!!