Tiden tickar. Obeveklig. Går inte att blidka. Vädja till.
Stoisk stånkar den på. Konstant.
Ständigt.
Alltid.
Nyss bar jag, strålande lycklig, två fantastiska knallblå ampelhängpetunior
i vardera handen från dyngemuren, där jag just planterat om dem, upp till stora
trappan där jag hängde dem i den tvärgående spaljén.
Gick några steg tillbaka och begrundade resultatet. Glad och
stolt över de fina exemplaren som smyckade och inramade husets veranda.
Jag var barnsligt upprymd. Förväntansfull inför hur amplarna
skulle utvecklas under sommaren som just hade börjat. Försiktig värme. Skir
skön grönska.
Såg för mitt inre hur långa rankor av gröna blad och blå
blomster skulle söka sig över kanterna och frodigt vältra sig i välvda bågar
och utgöra helt bedårande ögonfröjd.
När solen var varm och generös skulle trinda baktunga humlor
brummande hoppa från blomma till blomma i de rikt blommande amplarna.
Så blev det nog också. Ibland.
Tror jag.
Eller?
För tiden har flytt. Sprungit ifrån mig.
Ett helt halvår har passerat.
Verandans amplar, som en gång var fyllda av förväntansfull
växtkraft, sprängfyllda av löften inför den sommar som väntade, är hopplöst
förlorade för denna värld.
Först dränkta. Sedan frusna. Ohjälpligt kapslade i snö, kyla, is och vinter.
Plötsligt genomfars jag av ovälkomna men välkända ilningar,
strömningar, inuti. Inombords. En vag molande värk börjar i magen.
Jag vänder mig genast bort, halkar snabbt nedför den isiga
trappan och går därifrån.
Men det är försent.
Synen och insikten har glasklara konturer. Vassa kanter.
Går rätt igenom skydd och barriärer.
Skapar oro i magen.
Vemod i själen.
Kyla i hjärtat.
Tiden tickar. Obeveklig. Går inte att blidka. Vädja till.
Stoisk stånkar den på. Konstant.
Ständigt.
Alltid.
Och här står jag och känner att jag inte hinner med …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar