Tidig morgon i Kärr.
Det värkte lite i fötterna, på något ovanligt vis. Jag unnade mig att sätta mig i korgstolen, intill valplådan, och sätta upp fötterna i högläge.
Husfar, som likt en sömngångare stolpade iväg ut mot farstun där de stora astunga stålhätteförsedda arbetsskorna stod och ropade på honom, gav mig en märklig blick som bestod av en blandning mellan förvåning och blängsylta när han hasade sig förbi mig. '
Jag kände ett behov att förklara den ovanliga situationen, alltså att jag placerat ändalykten i en korgstol och satt stilla, förvisso med block o penna i knät, så jag sa med ömkansvärd stämma:
– Jag har så ont i fötterna.
– Jag förstår inte varför!?
Jag hörde genom väggen hur den fåordige morgonbuttre bonden slogs med skohornet och de astunga stålhätteförsedda arbetsskorna, hörde när fötterna gled ned och tog plats, hörde prasslet från när han tog på sig jackan, hörde hur han greppade matlådan, hörde hur han tog tag i handtaget på ytterdörren, hörde hur han öppnade dörren på glänt, hörde hur han satte en astung stålhätteförsedd arbetssko i storlek 45 i glipan för att hindra kattskocken från att rusa in.
Sen hörde jag hur han harsklade ur strupen, anade mer än hörde eller såg hur han vände sig in mot huset och sa:
– Dä ä la inte könstitt att du har ont i föttera.
– Du står ju på dom stackarna hela daen.
Sen hörde jag hur han snabbt gick ut genom dörren, sen hörde jag hur han snabbt stängde dörren, sen hörde jag hur han snabbt gick nedför trappen, sen hörde jag hur han snabbt öppnade skjutdörren till maskinhallen och sen hörde jag hur han snabbt startade den gamle caddyn och sen hörde jag hur han snabbt körde bort från gården.
Och det gjorde han rätt i ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar