Kvinnofrukostar o Staffanstakar

Det blåser på tväre ute när söndagsmorgonen bräcks.

Hårda oförsonliga vindbyar anländer dånande, kommer uppifrån Spingemösen och rullar vidare ned över skogen, tar ny fart på viltåkern uppe vid Alekärret, upp över kullarna och satsar sedan allt fram över Stuvegärdet innan den kastar sig över gården, över hus och bodar, likt ett utsvultet rovdjur. Vassa stickiga snöflingor slungas ilsket mot rutorna. Det viner och visslar i fönstersmygar och stugknutar. ¨

Husfar ropar från nedervåningen med sin blidaste röst: 

– Ska du komma ned o ta lite fika älskling?

Jag svarar glättigt.

– Jadå, ska bara försöka trä på ett par strumpor över mina stora fötter med hälar som speteved.

Han, Husfar, har tagit hand om alla ”mina” sysslor denna morgon. Tände spis och ljus i köket, satte på kaffet och gick sen ut i mörkret, lämnade rejäla fotspår i den blöta snön. Jag anade hur han hukade sig mot den griniga vinden när han gick ut till lagårn där han skötte omsorger och utfodring av djur.

Tillbaka uppe vid huset gav han småfåglarna mat och därefter var det katter och hundars tur att få omfägnad av gubben. Han gjorde det galant. Tror i o för sig att han hoppade över morgonkelet, puss, smek och joller med såväl valpar som kattungar, men det kan väl gå för sig e morgon då tiden är knapp. Jag fick inget heller, så det så.

Å så dukade han fram litet frukost, lät mig hålla på uppepå med att försöka göra vad som göras kan för att bättra på det bedagade plytet och att finna några anständiga kläder att svepa kring kroppastollen.

Omtänksam, det är vad han är. Och så vill han väl undvika att skämmas allt för mycket för sin tanta.

Ty Husfar följer med mig när vi sätter kosan mot Värnamo där jag ska föreläsa på Hotell Tre Liljor där det ordnas Kvinnofrukost.

Ni vet, han ska ju bära o träla. Och det har han ju gjort hela morgonen. Medan jag inte gjort nöet. Bara pudrat näsan och hakorna och stoppat volangerna i något färgglatt flaxande tygstycke.

Nu ska han köra fram bilen, som han redan packat med "bröte å sket" och sen är frågan om han bär mig ut till bilen, självklart hållandes ett paraply samtidigt för att skydda mig från ovädret. Nåja, ett parasoll får det kanske bli om det ska räcka. Och täcka...

Några härliga timmar på det mysiga hotellet Tre Liljor följde med massor av goda vibrationer i luften bland alla kvinnor som samlats.

Väl hemkommen från Värnamo kastar Husfar av mig i farten och jag får mödosamt pulsa genom all snö för att ta mig till farstukvisten. Han själv slirar vidare mot Staden för att där anträda kummunens fordon och ploga snö resten av dagen och kvällen åt stabor som inte vill bli blöta om fötterna... 

Känner mig nu en smula trött, behagfullt trött, som jag brukar vara efter en urladdning som en föreläsning innebär - och det känns gott i hjärta, själ och mage för det kändes som att "det gick hem". Många många många skratt och nickningar och skrattårade ögon.

Men - jag känner mig också lite tom. Lite ensam och snuvad på söndagseftermiddagen som är lite "helig" här i huset, och som brukar tillbringas i gemenskap och god mat och gott prat - om vi inte är osams vill säga....

Så man får trösta sig bäst man kan. Jag har tänt i spisen, tänt ljus och spelar musik högt. Vad för musik, undrar du kanske? Jo, JULMUSIK!!!!

Och sen kunde jag bara inte hålla mig, jag bara kunde inte!!! För efter ett långt mentalt slagsmål och en seg dragkamp mellan förnuftet och känslan så förlorade förnuftet. Jag rusade upp på garderoben och rotade fram Staffan och hans fålar fem.

Satte den först i fönstret men kom strax till sans. Mest för Husfars skull. Han får så många beklagande blickar och deltagande ryggdunkningar ändå på grund av hans knäppa käring till hustru.

Så jag satte den istället ett hyrne i köket där bara jag kan se den - Staffanstaken!

Nu ska jag bara värma lite glögg också och sedan ska jag ägna mig åt att ömsom tindra mot Staffans fem fålar, ömsom mot Minis fem valpar...

Å en o annan kattunge...