En härlig födelsedag

Husfar gjorde scones till födelsedagsfrukost! 

TACK ALLA

för alla grattishälsningar, tankar, brev, kort, telefonsamtal, påhälsningar mm mm!!!

Jag har haft en underbar födelsedag! 

En födelsedag som innehöll allt man kan önska sig av en födelsedag!

Fick ryggkliare, ett underställ och en fågelholk för mesfåglar

Husfar skottade sig fram till flaggstången och hissade flaggan till min ära!

Liten Ninni kom och sjön och gratulerade med små konstverk

Husfar har börjat förbereda inför lördagens utomhusfödelsedagskalas
Här ska det vara en redig stockabrasa som håller oss någorlunda varma

Jag tog sparken och gick en liten runda. Kärr på lite avstånd

Sparkföret på häradsvägen var inte så  mycket att skryta med
men mig gjorde det inget, jag vågar inte sparka utan håller bara
i sparken som vore det en rollator

Vid Hageberg... Vackert!

Hagelsås ek - socknens finaste ek!!!

Nedför Hagelsåsabacken gällde det att ta det varligt

Hem ljuva hem...

Vägskälet och jordkällaren inunder vintertäcke

flaggan vajar vackert i Kärr

Så kom Posten och tutade - blombud!!!!!!!

Vilken helt helt bedårande blomsterbukett!!!!

Va??? Vilken underbar överraskning och sååååå berörande hälsning
med buketten! Älskade Ninni, Ludwig och Johanna! 
Vad ni är snälla och rara mot mig!

En timmes sparkåkande i februarisolen blev det för Ludwig och Ninni
(och Dagny(

Och så kom min älskade tvillingbror förbi och vi kunde
gratulera varandra på vår födelsedag. 
Han är sju minuter yngre än jag...

Ljuvliga februarisol!

Husfar lurade ut mig på en liten sparktur 

Räkor och skumpa

massor av UNDERBAR post till mig!!! Sååååå glad!!!!

Å så eldade jag i min stumpastake som jag köpt till mig själv!

TACK LIVET!

Idag är det årets första februaridag. Det är kyligt ute och ganska mycket snö. Fåglarna äter otroliga mängder frön och när det blivit tomt flyger de och flaxar här vid fönstret och säger till att de vill ha mer mat. Ibland sätter de sig på fönsterbrädet eller på fönsterspröjsen och pickar mot rutan.

Som tack för all mat belönar de oss med helt ljuvlig, intensiv och ekvilibristisk fågelsång! Det blir som en kolsyrad energidryck som bubblar i magen. Man kan inte låta bli att inte bli berörd! Jag är så glad över vårt rika fågelliv här på gården, det bereder mig stort nöje att sitta och betrakta dem på de olika ”fågelrestaurangerna” här i trädgården. Hur de ändå samsas ganska bra fast de ät är många olika sorter och storlekar.

Talgoxar, koltrastar, blåmesar, pilfinkar, gråsparvar, domherrar, nötskrikor, skator, nötväckare, gulsparvar, grönfinkar, hackspett, entita, kajor, ja, och säkert några fler som jag inte kommer på just nu.

Jag tror att gårdens fågelliv är litet läkande för mig. Jag känner en ödmjukhet inför att jag får se och uppleva detta. Min själ, som de senaste månaderna av sorg och smärta, har präglats av dova mollackord förbyts mot ljust klingande dur när jag betraktar de fina små bevingade vännerna.

Vet du? De senaste dagarna har jag vågat mig utomhus igen!

Känns fantastiskt att få komma ut och andas på riktigt. Att dra in frisk, kall och klar luft långt ned i lungorna. 

Känna doften av snö. Jag förnimmer även doften av ensilage som kommer från den runda foderringen inne hos Johns fina Simmentaltjurar. 

Att se de snöbeklädda träden och buskarna. Att smaka på snön, äta snö som när man var liten. Känna den friska kylan mot kinderna.

Husfar har plogat upp små stigar ute på våra gärden så att jag och Tasspatrullen enkelt kan gå. När jag går på stigarna har jag stavar med ispigg på. 

När jag går på vägarna har jag sparken. Givetvis har jag broddade jaktkängor på fötterna. Hundarna är väldigt glada över att jag vågat mig ut igen och går ut och går lite grann så de får springa av sig, borra ned nosarna i snön och busa och leka. 

De rullar sig ideligen. Det är för att de har västar på sig och det känns nog inte helt behagligt för dem för de är väldigt tydliga med att klia och ”orma sig” mot snön.

Igår, när det var så otroligt vackert väder, plockade jag ned några nyvärpta ägg i nyanser från vitt, till beige, brunt och grönt i ett äggfack. Stoppade det i en påse och klädde mig varmt, givetvis med ett underställ mot kroppen under de övriga kläderna, tog på mig den fina mössan som Suzanne Gromer stickat till mig och som är den enda mössa jag har som även rymmer halskragens höga baksida som ju går upp en bit på huvudet. 

Så tog jag på hundarna deras västar och så tog jag mig försiktigt nedför trappan och greppade sparken och började gå mellan medarna. Jag åker inte spark, utan bara går med den som vore det en rollator.

Då skällde plötsligt hundarna. Det var vovven Sture och hans matte Mette som kom! Hon bor i Rullaberg, en liten bit bort längs vägen mot Bjurvik, byn runt sjön Tjurken där jag växte upp och där min tvillingbror bor. Liksom mina vänner Karin och Roger, de bor i mitt barndomshem.

Mette erbjöd sig att bära äggen och så tog vi sällskap till Anneli som bor i Rosenborg, ett litet fint ställe som ligger mellan Mettes stuga och vår gård.

Det var så otroligt mysigt, nästan overkligt, att jag gick där med en underbart trevlig grannfru som flyttat in i Rullaberg som stått tomt sedan jag var barn. Tillsammans gick vi upp till Anneli i Rosenborg, ett hus som också stått tomt sedan jag var barn! Vad?  plötsligt har jag fått två trevliga, rara, gulliga, snälla och omtänksamma grannfruar ungefär i min egen ålder! 

Det känns snudd på ofattbart och insikten om att jag har två fina medsystrar som nära grannar gör att jag känner mig rik på något vis. Priviligierad!

Anneli, som inte heller har hälsan riktigt, blev glad för äggen och vi stod och pratade en stund. Hon berättade av sitt första möte med mig! 

Hon gick på vägen mellan Hille och Kärr efter att ha varit och sålt jultidningar borta i Hille. Hon, liksom jag, var i tioårsåldern. Plötsligt hör hon någon komma springande och flåsande bakom sig. Det var jag.

Till Anneli säger jag andfått:

- Jag måste skynda mig hem innan skolbussen kommer, för jag skolkar. Jag blev arg i skolan så jag sprang iväg och vill hem.

Så jag sprang hela vägen hem till Bjurvik från skolan framme i Nävelsjö kyrkby! Huruvida jag hann hem innan skolbussen kom och om det uppdagades för min mor att jag ”rymt” från skolan (igen) minns jag inte.

Den danske havfrue fryser nog litet där hon sitter på sin sten

Grillkullens sittstubbar inbjuder inte till att slå sig ned en stund...

Efter pratstunden med Anneli i Rosenborg skildes vi åt. Anneli gick in till sig. Mette och Sture gick åt sitt håll och jag, sparken och hundarna gick åt mitt håll. Rudolf Rednose och Oscar Bigfoot satt på trappan och väntade på mig. 

När jag kommit in i värmen och klätt av mig ytterkläderna tände jag i vedspisen och insåg plötsligt att mina anletsdrag var formade i ett litet leende. Jag log för mig själv där jag satt framför vedspisen! Det måste bero på något slags inre välmående som jag inte riktigt var medveten om. Härligt!

Så pysslade jag litet med mina blommor och växter. 

Gjorde mig lite mellanmål som katten Spöket ville dela med mig. 

Så började jag pyssla med en porterstek i lergryta som avsågs vara kvällens middag – vilket det också blev. Nötstek, flera pepparsorter, lagerblad, vitlök och lök, min egen gele, porter och annat gott i lergrytan. 

Jag kände mig på det hela taget förhållandevis välmående. Trots läget med bruten nacke, stelkrage, bräckligt psyke och stor gråtmildhet.

Det gäller att mata sig själv med positiva tankar och upplevelser. Och vem blev inte glad i gårdagens, den allra sista januaridagen, helt magiskt fina väder! Jag lapade sol och D-vitamin medan jag var ute och försiktigt tog mig fram längs vägarna med min spark. 

Skymningen kom sakta och sänkte sig över gården. Vackert! 

Tack Livet för allt du ger mig! Och framför allt, tack för att jag får fägnas av just Livet med tanke på hur millimeternära det var att just Livet togs ifrån mig…  

Tack Livet!

Snöväder

 

Thorsdagsmorgon 06.44

Gomorrhår! Det har snöat i natt. Och mer snö väntas. 

Husfar brygger kaffe. Jag får snällt bara titta på. Ska in till Vårdcentralens Laboratorium och ta massa prover inför ett läkarbesök nästa vecka.

Provernas art kräver att jag kommer fastande, utan att äta och dricka något sedan igår. Då jag inte vet om värktabletter skulle förstöra ”fastandet” så har jag inte vågat ta något smärtlindrande varför min natt var en vaken-natt med värk.

Efter provtagning ska jag vagga vidare till sjukgymnastiken och lära mig nya övningar för att försiktigt träna axlar och armar. Kanske får jag ett nytt gummiband idag med lite mer motstånd än det band jag köpte förra gången.

Känns så där att åka in till vårdcentralen och sätta sig i dessa dagar av andra våg covid men det får bli munskydd och handskar på så känns det i alla fall lite bättre – även om det säkerligen gör en ganska obetydlig skillnad. Men man får försöka göra vad man kan och tro på det man gör.

Nu ska jag lägga in ett par extra vedklabbar i spisen och börja förbereda vår avfärd mot civilisationen och vårdcentralen.

Vi önskar dig en fin Thorsdag men se upp där ute i trafiken, vare sig du kör bil, cyklar, promenerar eller går med rollisen, snö och halka väntar oss alla och det lär bli riktigt busväder. Att kura skymning inomhus i värmen är nog inte fel denna Thorsdag.

Var rädd om dig – och varandra!

Mickan & Co

En tung o trist dag

Det snöar sakta men konstant. Det kommer dröja innan jag kan/vågar gå ut, för under snön är det ännu isgata.

Det är en tung och trist dag idag. Husfar har ont och är på dåligt humör. Jag har ont och är på dåligt humör. Och så är jag ledsen, uppgiven och besviken efter gårdagens besked på sjukhuset att mina nackfrakturer ännu inte hade börjat läka samman.

Så jag sitter här och tittar ut genom mitt köksfönster. Idag har redan de tre stora händelserna i trafikväg här på byvägen, inträffat;

Mjölkbilen kom nerifrån och körde genom gården 11.34.

Postbilen kom uppifrån och stannade klockan 12.02.

Hemtjänstbilen kom nerifrån och susade förbi 13.28 och svischade tillbaka här förbi några minuter senare när damen längre upp längs byvägen fått sin mat.

Idag blev det en extra och från vardagen avvikande händelse, då en gul budbil kom nerifrån klockan 13.44 och svängde upp mot Hagelsås. Nu kom den tillbaka nedför Hagelssåsbacken 13.52 men överraskade mig genom att inte köra förbi här genom gården utan istället fortsätta upp mot Svenstorp.

Och så kom Mette körandes nerifrån med en lite snöig bil och hade säkert Lilleman, Sture, kopplad i sin sele i framsätet. Mettes mamma, när hon är med, får snällt sitta i baksätet ty vovven sitter fram.

Nu ska jag sluta sitta och glo tomt ut genom fönstret och istället signera några böcker jag ska ge bort. Man blir alltid själv lite gladare av att få ge och göra någon annan glad.

Och så ska jag oftare låta blicken vila på den färgstarka underbara tulpanbuketten jag överraskades med igår.

Så får vi hoppas tiden går fort nu i eftermiddag så att jag snart får gå och lägga mig. Det är egentligen bara det jag ser fram emot hela dagen. Att det ska bli kväll och jag får lägga mig för att sova, förhoppningsvis utan värk, och tillbringa många timmar i sömnens verklighetsfrånvända värld...

Till dess bjuder jag dig på lite tulpanfrossa!

Och du, den gula budbilen har fortfarande inte kommit tillbaka…     

Ingen förbättring i nacken

 

Har idag tillbringat många långa timmar på Höglandssjukhuset i Eksjö för röntgen av nacken och genomgång av nämnda kroppsdel utav en ortopedläkare.

Jag hade så intensivt hoppats att det hade blivit någon liten förbättring/läkning i nacken inför dagens röntgen och genomgång. 

För nu har jag kämpat dag och natt med den här kragen i två månaders tid.

Men – tyvärr, ingen förbättring.

- Vi får fortsätta minst en månad till och så får vi göra en ny röntgen, vilket vi vanligtvis inte brukar göra men eftersom du fortfarande inte börjat läka samman utan har öppna nackfrakturer så vill jag göra en ny röntgen av din halsrygg snart igen.

Så sa läkaren:

- Du får räkna med ett par tre år, eller, mer innan du kan ha tillbaka styrkan i nacken, en del får tyvärr aldrig styrkan…

Med de orden ringande i ögonen famlade jag mig ut ur sjukhuset med tårarna rinnande nedför kinderna och ångesten bultande i bröstet.

Husfar satt, som så många gånger förr, och väntade på mig i bilen så jag slapp att gå på det hala underlaget eftersom jag är så otroligt rädd för att halka och ramla.

En stunds prat med honom medan vi körde hemåt lugnade mig och han övertalade mig att försöka sluta på det värsta scenariot.

Och när vi kom hem sken inte bara solen. Vi möttes av såväl välkomstkommittén bestående av ett gäng ivriga och glada fyrbeningar och därtill möter ett blombud som kommer med en JÄTTEBUKETT av mängder med tulpaner i skiftande färger med allsköns pyntegrönt kan man ju inte låta bli att spricka upp i ett brett leende och tycka att man har ju det bra faktiskt på det hela taget!

Blommorna kommer från THORSDOGs Dorthy (numera Wilma) med nospussar och svansviftningar till ”gammelmatte Mickan” med hälsningar från nuvarande matte och husse Monica och Uffe som bor i Gävle.

Tänk vilka valpar (och valpköpare) jag har, jag har under vintern fått blombuketter från både THORSDOGs Dylan och THORSDOGs Ebbot samt från THORSDOGs Eddie! Tack alla ni mattar och hussar som har en och annan trampdyna med i spelet – ni vet vilka ni är!

Så nu har jag stuvat om lite i mitt köksfönster igen så att den ljuvliga tulpanbuketten ständigt är i mitt blickfång. 

Jag har också börjat göra det jag brukar göra när jag vill känna av Det Goda Livet. Jag har ett långkok på gång igen, idag blir det kalops ty det gillar Husfar.

Kalops i Farmors gryta som nu kommit åter hem till Kärr där den tidigare tjänstgjorde under många, många år. Även Farmors gamla mortel har kommit hem igen. Så många minnen…

Men dem tar jag en annan gång.

Nu vill vi önska dig en fortsatt Trevlig Tisdag! Och jag lovar, jag ska fortsätta kämpa på med såväl kragen som sjukgymnastiken. Och jag ska försöka gråta mindre och skratta mera!

Mickan & Co

Mors Gryta

 Jag eldar i min spis. På den puttrar en liten hederlig söndagsstek av ”rumpstek av nöt” som jag rotade fram i frysen. Där, ja i grytan alltså, inte i frysen, puttrar den, ja köttbiten alltså, inte frysen, nu omgiven av gul lök, kryddpepparkorn, vitlök, rödvinspeppar och lite andra goda kryddor och annat gott. Husfar är nere i farmors hus och försöker bringa lite reda i allt det som följer när ett hem förlorar sina ägare.

Den blå Husqvarna gjutjärnsgrytan som steken puttrar i, är från mitt föräldrahem och jag minns hur Mor Ninni gjorde bland annat kycklinggryta i den. Det var fasligt besvärligt att uppnå rättvisa när vi skulle äta den kyckling (ibland höna) som hon styckat och kokat. Alla ville ju ha låren och bröstfiléerna men vi var sex personer så ibland fick man finna sig att ”bara” få en vinge. Men då fick man äta desto mer kokt potatis som man glatt mosade med Mor Ninnis goda sås. Och så lingon förstås. Massor av lingon. Mamma plockade lingon så mycket hon kunde för vi fyra ungar var tokiga i krösamos!

Vi hade ofta mellanmål, eller det man kanske idag kallar för lunch, bestående av knäckebröd som man smulade ned i en tallrik med mjölk och så lingonmos därtill. Det åt vi med stor aptit.

Det var så gulligt för i höstas, innan min olycka, var jag hos en av Hemtjänstens kunder som var mycket till åren kommen, började faktiskt närma sig tresiffrigt! Han ville ha samma sak. Han ville ha en djup tallrik, knäckebröd som han ”knösade” ned i tallriken och fyllde på med mjölk och lingon. Jag blev lite rörd samtidigt som jag drabbades av mina egna barndomsminnen. När kunden ätit färdigt fick personen sin medicin, ganska stark sådan, och så hjälpte jag vederbörande till sängen för vila tills vi snart skulle ses igen.

Nu tror jag att även jag ska gå och vila. Men jag får dessvärre ingen som fattar min hand och leder mig till sängen för att bädda ned mig, hämta vatten och kanske en extra värktablett. Men jag klarar nog av att gå och vila på egen hand…

Men visst saknar jag Husfar här hemma

Att se det stora i det lilla...

 

Det är rena isgatan ute. Blankis. Jag vågar inte ens gå ut på farstutrapporna, än mindre gå nedför trapporna. Så jag håller mig i min isolerade tillvaro här inomhus som jag gjort nu i två månader. Eldar i min spis. Idag är jag så frusen. Fast här är varmt i köket och jag har både storväst och raggsockor, så fryser jag.

Ett stilla vinterregn gör fönstren alldeles strimmiga när tunga droppar söker sig nedåt och lämnar blöta ränder efter sin färd som obevekligt går nedåt, ned mot den isiga marken. Men det är inte mer än att man kan se ut och jag kan följa fågellivet vilket jag finner stort nöje i. Man iakttar mycket när man sitter still inomhus med sin krage och intet annat gör än tittar ut på gården.

Ser småfåglarna, skatorna, kråkorna, korparna, katterna. Ser också trafiken som visserligen är ringa. Nyss åkte Hemtjänsten förbi på sin lunchleveranslåda, ja inte till mig utan till andra som bor häromkring och som säkert sitter hungriga och väntar på sin lunch. Och säkert på att få ett ”hej” och kanske ett litet leende från den som levererar maten. Jag minns med värme hur jag fick le och glatt tjoa ”Här kommer maten” när jag var i Hemtjänsten. Man fick nästan alltid se lite glitter i ögonen och ett gott leende i retur av de gamla och sjuka man kom till.

Nu letar jag mest efter lite glitter i mina egna ögon när jag någongång, och högst motvilligt, möter min spegelbild. Finner inte glittret. Inga leenden heller. Mest grimaser av smärta och obehag av kragen. Det känns som jag åldrats flera år på de här månaderna. Men jag måste se tiden an! Inte titta för långt fram. Försöka ta en dag i taget. Någon gång måste det tändas nya gnistor inom mig och någon gång måste väl det komma tillbaka lite glitter även i mina ögon.

Sen är jag ju priviligierad som har förmånen att se glitter och blänk på såväl hundar som katter och en och annan skata, och då menar jag de som flyger i trädgården… Jag får ge och jag får tillbaka kel och kärlek. Nja, kanske inte av skatorna, men av hundar och katter. Det är inte alla förunnat och få klappa en spinnande katt eller rufsa lite i ett gulligt JackRussellhuvud och få en tacksam slick på handen som tack.  

Sedan tar jag mig tid att verkligen se saker. Titta noga. Som på orkidéns blommor exempelvis. Att titta på dess färger och former. Hur konstfärdigt de är sammansatta och tar sig ut. Rena konstverken. Titta bara dess könspelare där pollinierna sitter, geléartade pollensamlingar som mest finns hos orkidéer eftersom de saknar blomvärldens traditionella ståndare och pistiller. Jag betraktar det livfulla ljus- och skuggspelet på de vita blombladen. Hur mjukt det böljar. Men ändå med skarpa konturer. Fascinerande.

Det är som jag brukar inleda mina föreläsningar med på den tiden jag var ute och gjorde det. ”Jag försöker leva efter mottot att alltid försöka se det stora i det lilla – och se det lilla i det stora… ”

Som ett litet ögonglitter kanske?

Ljusringarna får vara kvar

 

Nu har vi tagit bort det mest juliga samt arrangerat om och plockat bort julgrupperna. Klippte av stammarna på amaryllisarna och satt i en vas i sällskap med några videkissar. Ur den jättestora julgruppen plockade vi upp den vita orkidén, sköljde bort jorden runt fötterna och satte den sedan i vatten i den stora Ernstkrukan i glas.

Men ljusringarna kunde jag inte göra mig av med ännu så de får allt hänga till dagsljuset börjar tidigare om mornarna och stannar längre och längre om kvällen. Fortsatt Trevlig Thorsdag önskar vi!

Mickan & Co

Jag är som katten...

 

Tänker att jag är som katten. Som en skadad katt. Ligger ihopkrupen. Ligger still. Väntar ut tiden. Slickar mina själsliga sår. Förnimmer ingen ork. Ingen lust. Ingen kraft. Ingen vilja inom mig. Ingen livsenergi. Inte ens livslust. Tokigt men sant.

Ibland sträcker jag på mig under täcket men drar sedan genast upp benen igen och lägger mig åter i fosterställning. Kryper ihop. Ligger alltid på min högra sida. Hittar en skön ställning att fortsätta vila på. Blundar. Vill bara sova vidare.

Vill inte stiga upp. Inte möta dagen. Vill helst inte röra mig alls. Ligger alldeles still under mitt tungtäcke. På Husfars sida av sängen ligger Mini, Dagny, Katten Spöket och Randis. Det känns lugnande med de sovande djuren intill. Inger en slags trygghet. Gemenskap. Visar att jag inte är ensam. Även om jag känner mig ganska ensam.

Ibland öppnar jag ögonen och kisar försiktigt ut genom fönstret. Ser snön falla lite på diagonalen norrifrån. Den har pudrat cypressen alldeles vit på den sida som vetter mot norr. Kragen skaver och knarrar. Nacken värker. Själen blöder. Jag kniper genast ihop ögonen igen, kryper om möjligt ihop än mer. Känner ett par tårar tränga ut ur ögonvrån. Låter dem rinna. Ligger alldeles stilla.  

Tänker att jag är som katten. Som en skadad katt. Ligger ihopkrupen. Ligger still. Väntar ut tiden. Slickar mina själsliga sår. Förnimmer ingen ork. Ingen lust. Ingen kraft. Ingen vilja inom mig. 

Men jag VET att någonstans finns detta inom mig. Måste bara frammana, identifiera och sedan klamra mig fast vid det. Vid de positiva känslorna. Orken. Lusten. Kraften. Viljan. Livsenergin.

Jag måste ju gå ner o tända i spisen. Ge djuren mat. Tända alla stearinljusen. Göra mina sjukgymnastiksövningar. Sätta mig på pallen framför vedspisens öppna bakugnslucka. Ta upp något ur frysarna och kanske börja på ett långkok. Kanske skriva några rader. Titta på foton. Lyssna på veckans nya Spotify-lista medan jag dammsuger köket som jag får göra om snart igen när Husfar kommit in med ny spisaved.

Det ska nog bli dag av denna dagen också. Jag får nog lämna tillvaron som skadad katt och återinträda i rollen som en lanttant med bruten nacke – och ganska brutet självförtroende likaså….

Fin onsdag!

 

De sista ljuva åren...

 

Blev så himla rörd att jag brast i gråt när jag tryckte på ”öppna-knappen” på farmors gamla radio/cd spelare som hon i år ut och år in haft på bänken i köket där på Österplan 11 i Landsbro där hon bodde de senaste tre decennierna av sig liv.

De tre sista åren sedan farfar dog 2017 levde hon ensam med sin katt Sudden, sina växter, sitt bakande, matlagning, stickande, pyntande och pysslande i sitt ombonade lilla hus och hem.

När farfar gått bort gick hon en litet tung och sorgesam tid tillmötes men så småningom växte hon och faktiskt riktigt blommade ut. Utvecklades, tog sig för saker. Skaffade egna vänner. En dag sa hon till Göran, sin yngste son, tillika min man och mina barns far.

- Vet du Göran, det här är första gången i mitt liv, 76 år gammal, som jag bor själv! Ensam. Det har jag ju aldrig gjort! Och vet du, det känns riktigt bra!

Jag jobbade vid den tiden som skrivkursledare och skrivinspiratör vid Ädelfors Folkhögskola i Holsbybrunn. Då drev mycket omtyckta kurser under begreppet ”Seniorakademin” där deltagarna var pensionärer och fick lära sig datorn från grunden, och dessutom en hel del hälsobefrämjande aktiviteter och övningar, även social och kulturell aktivering.

Farmor stortrivdes, det var som att hon nära nog fasade för de långa sommarloven och vintrarnas uppehåll kring jul och nyår. För hon sökte tillbaka och började varje termin en ny kurs som fanns på skolan. Hon njöt av sällskapet, av vännerna, av de nya kunskaperna och hon njöt av att äta skolans goda lunch med sina kurskamrater och nyfunna vänner.  

Men till slut blev det blev för jobbigt med cancersjukdomen som så smått åt upp henne inifrån även om det måste sägas att farmor var OERHÖRT tapper. Så tuff. Så generös. Så fin. Så snygg. Lowisa och Farmor åkte till Staden med jämna mellanrum och handlade såväl snygga kläder som peruker till Farmor. Hon var noga med hur hon tog sig ut! Jag gav henne en ny necessär och en sminkväska (med innehåll) och den var med på avdelningen Oasen de sista veckorna i livet.

Hon såg på allting med en positiv anda. När hon varit på cellgiftsbehandling på KvinnoKliniken i Eksjö och då vi frågade hur hon mådde svarade hon, närmast lyriskt:

- Det var så bra, så bra. De är alla såååå snälla och tar så väl hand om mig. Vi patienter ligger där på salen och pratar lite med varanda och har så mysigt i rummet. Ibland kommer de med lite kaffe och smörgås eller lite lunch. Det gick så bra, så bra.

Hur som helst, nu när jag öppnade hennes cd-spelare och såg vilken skiva som hon spelat sina sista stunder i sitt hem, blev jag så rörd.

Skivan som låg i spelaren var. ”De sista ljuva åren”…

Jag vill så gärna tro att farmor faktiskt hade några sista ljuva år…