Att se det stora i det lilla...

 

Det är rena isgatan ute. Blankis. Jag vågar inte ens gå ut på farstutrapporna, än mindre gå nedför trapporna. Så jag håller mig i min isolerade tillvaro här inomhus som jag gjort nu i två månader. Eldar i min spis. Idag är jag så frusen. Fast här är varmt i köket och jag har både storväst och raggsockor, så fryser jag.

Ett stilla vinterregn gör fönstren alldeles strimmiga när tunga droppar söker sig nedåt och lämnar blöta ränder efter sin färd som obevekligt går nedåt, ned mot den isiga marken. Men det är inte mer än att man kan se ut och jag kan följa fågellivet vilket jag finner stort nöje i. Man iakttar mycket när man sitter still inomhus med sin krage och intet annat gör än tittar ut på gården.

Ser småfåglarna, skatorna, kråkorna, korparna, katterna. Ser också trafiken som visserligen är ringa. Nyss åkte Hemtjänsten förbi på sin lunchleveranslåda, ja inte till mig utan till andra som bor häromkring och som säkert sitter hungriga och väntar på sin lunch. Och säkert på att få ett ”hej” och kanske ett litet leende från den som levererar maten. Jag minns med värme hur jag fick le och glatt tjoa ”Här kommer maten” när jag var i Hemtjänsten. Man fick nästan alltid se lite glitter i ögonen och ett gott leende i retur av de gamla och sjuka man kom till.

Nu letar jag mest efter lite glitter i mina egna ögon när jag någongång, och högst motvilligt, möter min spegelbild. Finner inte glittret. Inga leenden heller. Mest grimaser av smärta och obehag av kragen. Det känns som jag åldrats flera år på de här månaderna. Men jag måste se tiden an! Inte titta för långt fram. Försöka ta en dag i taget. Någon gång måste det tändas nya gnistor inom mig och någon gång måste väl det komma tillbaka lite glitter även i mina ögon.

Sen är jag ju priviligierad som har förmånen att se glitter och blänk på såväl hundar som katter och en och annan skata, och då menar jag de som flyger i trädgården… Jag får ge och jag får tillbaka kel och kärlek. Nja, kanske inte av skatorna, men av hundar och katter. Det är inte alla förunnat och få klappa en spinnande katt eller rufsa lite i ett gulligt JackRussellhuvud och få en tacksam slick på handen som tack.  

Sedan tar jag mig tid att verkligen se saker. Titta noga. Som på orkidéns blommor exempelvis. Att titta på dess färger och former. Hur konstfärdigt de är sammansatta och tar sig ut. Rena konstverken. Titta bara dess könspelare där pollinierna sitter, geléartade pollensamlingar som mest finns hos orkidéer eftersom de saknar blomvärldens traditionella ståndare och pistiller. Jag betraktar det livfulla ljus- och skuggspelet på de vita blombladen. Hur mjukt det böljar. Men ändå med skarpa konturer. Fascinerande.

Det är som jag brukar inleda mina föreläsningar med på den tiden jag var ute och gjorde det. ”Jag försöker leva efter mottot att alltid försöka se det stora i det lilla – och se det lilla i det stora… ”

Som ett litet ögonglitter kanske?