De sista ljuva åren...

 

Blev så himla rörd att jag brast i gråt när jag tryckte på ”öppna-knappen” på farmors gamla radio/cd spelare som hon i år ut och år in haft på bänken i köket där på Österplan 11 i Landsbro där hon bodde de senaste tre decennierna av sig liv.

De tre sista åren sedan farfar dog 2017 levde hon ensam med sin katt Sudden, sina växter, sitt bakande, matlagning, stickande, pyntande och pysslande i sitt ombonade lilla hus och hem.

När farfar gått bort gick hon en litet tung och sorgesam tid tillmötes men så småningom växte hon och faktiskt riktigt blommade ut. Utvecklades, tog sig för saker. Skaffade egna vänner. En dag sa hon till Göran, sin yngste son, tillika min man och mina barns far.

- Vet du Göran, det här är första gången i mitt liv, 76 år gammal, som jag bor själv! Ensam. Det har jag ju aldrig gjort! Och vet du, det känns riktigt bra!

Jag jobbade vid den tiden som skrivkursledare och skrivinspiratör vid Ädelfors Folkhögskola i Holsbybrunn. Då drev mycket omtyckta kurser under begreppet ”Seniorakademin” där deltagarna var pensionärer och fick lära sig datorn från grunden, och dessutom en hel del hälsobefrämjande aktiviteter och övningar, även social och kulturell aktivering.

Farmor stortrivdes, det var som att hon nära nog fasade för de långa sommarloven och vintrarnas uppehåll kring jul och nyår. För hon sökte tillbaka och började varje termin en ny kurs som fanns på skolan. Hon njöt av sällskapet, av vännerna, av de nya kunskaperna och hon njöt av att äta skolans goda lunch med sina kurskamrater och nyfunna vänner.  

Men till slut blev det blev för jobbigt med cancersjukdomen som så smått åt upp henne inifrån även om det måste sägas att farmor var OERHÖRT tapper. Så tuff. Så generös. Så fin. Så snygg. Lowisa och Farmor åkte till Staden med jämna mellanrum och handlade såväl snygga kläder som peruker till Farmor. Hon var noga med hur hon tog sig ut! Jag gav henne en ny necessär och en sminkväska (med innehåll) och den var med på avdelningen Oasen de sista veckorna i livet.

Hon såg på allting med en positiv anda. När hon varit på cellgiftsbehandling på KvinnoKliniken i Eksjö och då vi frågade hur hon mådde svarade hon, närmast lyriskt:

- Det var så bra, så bra. De är alla såååå snälla och tar så väl hand om mig. Vi patienter ligger där på salen och pratar lite med varanda och har så mysigt i rummet. Ibland kommer de med lite kaffe och smörgås eller lite lunch. Det gick så bra, så bra.

Hur som helst, nu när jag öppnade hennes cd-spelare och såg vilken skiva som hon spelat sina sista stunder i sitt hem, blev jag så rörd.

Skivan som låg i spelaren var. ”De sista ljuva åren”…

Jag vill så gärna tro att farmor faktiskt hade några sista ljuva år…