Tänker att jag är som katten. Som en skadad katt. Ligger
ihopkrupen. Ligger still. Väntar ut tiden. Slickar mina själsliga sår.
Förnimmer ingen ork. Ingen lust. Ingen kraft. Ingen vilja inom mig. Ingen
livsenergi. Inte ens livslust. Tokigt men sant.
Ibland sträcker jag på mig under täcket men drar sedan
genast upp benen igen och lägger mig åter i fosterställning. Kryper ihop.
Ligger alltid på min högra sida. Hittar en skön ställning att fortsätta vila
på. Blundar. Vill bara sova vidare.
Vill inte stiga upp. Inte möta dagen. Vill helst inte röra
mig alls. Ligger alldeles still under mitt tungtäcke. På Husfars sida av sängen
ligger Mini, Dagny, Katten Spöket och Randis. Det känns lugnande med de sovande
djuren intill. Inger en slags trygghet. Gemenskap. Visar att jag inte är ensam.
Även om jag känner mig ganska ensam.
Ibland öppnar jag ögonen och kisar försiktigt ut genom
fönstret. Ser snön falla lite på diagonalen norrifrån. Den har pudrat cypressen
alldeles vit på den sida som vetter mot norr. Kragen skaver och knarrar. Nacken
värker. Själen blöder. Jag kniper genast ihop ögonen igen, kryper om möjligt
ihop än mer. Känner ett par tårar tränga ut ur ögonvrån. Låter dem rinna.
Ligger alldeles stilla.
Tänker att jag är som katten. Som en skadad katt. Ligger
ihopkrupen. Ligger still. Väntar ut tiden. Slickar mina själsliga sår.
Förnimmer ingen ork. Ingen lust. Ingen kraft. Ingen vilja inom mig.
Men jag VET att någonstans finns detta inom mig. Måste bara
frammana, identifiera och sedan klamra mig fast vid det. Vid de positiva
känslorna. Orken. Lusten. Kraften. Viljan. Livsenergin.
Jag måste ju gå ner o tända i spisen. Ge djuren mat. Tända
alla stearinljusen. Göra mina sjukgymnastiksövningar. Sätta mig på pallen
framför vedspisens öppna bakugnslucka. Ta upp något ur frysarna och kanske
börja på ett långkok. Kanske skriva några rader. Titta på foton. Lyssna på
veckans nya Spotify-lista medan jag dammsuger köket som jag får göra om snart
igen när Husfar kommit in med ny spisaved.
Det ska nog bli dag av denna dagen också. Jag får nog lämna
tillvaron som skadad katt och återinträda i rollen som en lanttant med bruten
nacke – och ganska brutet självförtroende likaså….
Fin onsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar