Stor o Liten

Visst är hon fortfarande riktigt snygg, min STORA 21-åriga gamla ardennermärr Tionetta? 

Och visst är hon bedårande söt, min MINSTA lilla Mini Petit Piccolina Juni, snart ett år gammal Jack Russelfröken? 

Puss o Kram

Mickan 

1 månad sen jag blev sjuk

Nu är det drygt en månad sedan som jag hastigt blev sjuk, började hosta blod, fick skyhög feber och med brådstörtad ambulansfärd hamnade på akutmottagningen på Höglandslasarettet där man kunde konstatera allvarlig dubbelsidig lunginflammation och otäckt höga infektionsvärden.

Det var början på min lasarettsvistelse. En vistelse som jag var oerhört tacksam för i varje stund och jag mottog ödmjukt alla omsorger och behandlingar från den helt fantastiska, omtänksamma och skickliga personalen.

Men visst var jag ledsen också, framför i början då innan jul. Då grät jag mycket men så var jag också väldigt sjuk då. Men just då var jag ledsen och sörjde det faktum att jag inte skulle få vara hemma på gården och fira jul med folk och fä…

Något som blev speciellt påtagligt i år. Just det att jag INTE var hemma på gården och firade jul.

Varför undrar du? Varför det blev extra påtagligt i år?

Jo det ska jag berätta. Det blev så påtagligt därför att raraste reportern Åza från Smålandsbygdens tidning, gjorde ett jättefint och bildrikt reportage om hur jag firar jul här på gården med folk och fä.

Jag har faktiskt inte kunnat/orkat/velat/vågat titta på det fina reportaget förrän nu.

Och här bjuder jag dig på det. Det är ju jättefint men med tanke på hur julen ju blev så känns det ju lite,,, ja, vad.... vet inte.... dumt... eller lite vemodigt...

Men reportaget är ju jättefint!

Se här själv min vän!

Hur som helst. Tillbaka till sjukhuset.

Efter några dygn vände så äntligen mitt mående när värdena blev stilla allt bättre. Så till nyårsafton kom jag rent av hem till gården igen. Men något nyår firade jag inte, jag gick och la mig vid åttasnåret och missade allt vad årsskifte heter – med nytt år var det likaväl på morgonkvisten!

Ja, och sen har jag sakta men säkert blivit allt friskare, även om jag känner att kroppen fortfarande är lite trött.

Innan jag avslutningsvis vill uttrycka min ödmjuka tacksamhet gentemot er alla så vill jag bara inflika att jag inte har ”gått i väggen” som många sagt, trott och skrivet. Det uttrycket får vi inte använda så slarvigt för det är ett riktigt, riktigt jobbigt sjukdomstillstånd som man inte önskar någon annan. Men en lunginflammation, låt vara dubbelsidig, är något helt annat.

Så.

Kära släkt, vänner, följare, läsare och grannar. Jag vill avslutningsvis tacka er ALLA för fantastiskt stöd, härlig uppmuntran, fina vykort, mysiga sms, omtänksamma meddelanden, rara hälsningar, vackra blomster, värmande gåvor och goa påhälsningar!

Ni har verkligen gjort mig glad, varm, lycklig och fått mig att känna mig privilegierad som får vistas i hägnet av era omsorger.

Puss o Kram
Eder Lanttant

Djuren versus Lanttant 1-0

Mina djur är utstuderade. Smarta. Beräknande. Och så visar de på en närmast otänkbar förmåga att samarbeta. Samverka. Tvivelsutom väldigt målmedvetet.

Vad är deras mål undrar du kanske? Jo, det är att få upp Lanttanten ur sängen.

Strategin undrar du kanske? Jo, det är att utföra så många störningsmoment som möjligt.

Hundar, (endast två av de tre då Blenda inte har något alls emot att liggs o snusa i sängvärmen fram till lunch) har ett mer subtilt sätt att försöks få upp mej ur sömn och säng.

Den lilla hunden kryper närmare än ett plåster o kör upp sin kalla blöta nos i min armhåla vilket inte är så värst vidare behagfullt.

Samtidigt går den gamle döve o smått senile hunden omkring likt suggan i lagårn o trycker sig intill sängen o kliar, liksom skrubbar sig mot sängen. Ibland får han då ett o annat totalt förvirrat skällanfall o sätter sig helt sonika på röven o skäller rätt ut med tom blick och onödigt stor kraft o decibel i skallet. Jag tror ärligt talat inte han ens vet varför. Eller så är det just det han gör förresten.

Denna ljudliga mobbningstaktik varierar han med en helt ljudlös metod - men med ett närmast outhärdligt resultat! Han backar upp alldeles nedanför mitt sömnlängtande huvud, öppnar tarmkanalen o fiser! Outhärdligt som sagt!!!

Katterna kör unisont andra metoder. De mer vuxna katterna, inte sällan Randis, hoppar upp på byråar, fönsterbrädet o hyllor där de skarpögt tar sikte på persedlar och ting vilka alls har den gemensamma nämnaren att de går att boxa ned från sin höga position. Nedanför sitter ett gäng samarbetsvilliga småkatter som, när persedlarna som katten i hög position boxat ned på golvet,  omedelbart börjar ravvla o rulla sakerna fram o tillbaka på golvet i sovkammare - allra helst just under sängen där en ofrivilligt vaken och allt grinigare tant ligger o andas med öppen mun i en på förhand förlorad kamp om att undkomma de förfärliga gaserna som hundfisarna genererar.

Har de nu fortfarande inte lyckats få upp sin matte ur sängen - då tar katterna till det tunga artilleriet! De positionerar sig någonstans, oklart var men i alla fall där jag inte kan se dem, och börjar med stor frenesi och skarpa klor, ivrigt påhejad av resten av kattklanen, att ljudligt speka mor golvet för att visa att här tänker den minsann sätta sig och tömma tarmen.

Men då får tanten nog, kastar täcket åt häcklefjäll, stormar naken ut från sovkammaren o ylar åt katterna något kryptiskt ultimatum som framförs så högt att till och med lagårdens djur kan höra några lösryckta fragment typ "skita inne", "otacksamma kattskrällen", "aldrig mer", "ingen mat" och "satt sin sista potatis" osv.

I huset utspelar sig nu en illuster syn där ju alla lampor har tänts av en naken tant som försöker identifiera såväl katt som plats där en nära förestående kattarmtömning just markerades med ett kraftigt ihärdigt spekande av ivriga kattklor. Men nu syns plötsligt inte en enda katt i huset! Alla katter har givetvis fällt in både klor o morrhår o tagit skydd på de mest outgrundliga platser i skydd från den rasande tanten som med omfångsrika magar o fria juver som hänger och dänger hit och dit i de hastiga kroppsrörelserna när hon stormar runt i den upplysta stugan i sin jakt på bajsnödiga katter. '
Men när hon plötsligt ser att en bil står närmast still utanför (sannolikt tidningsbudet) inser hon plötsligt att hon är naken i ett upplyst hus som är inbäddat i ett kompakt nattmörker vilket ju innebär värsta och bästa biovisningen.

Du milde! Hon kastar sig ned på golvet, kryper o ålar sig fram till lyseknapparna o trevar uppåt med nävarna o lyckas till slut släcka lamporna. Först o när hon hör motorljudet av bilen tona bort, reser hon sig stånkande. Suckar uppgivet. Inser att kampen är avgjord. Hon har förlorat.

Hon hämtar sin morgonrock, tänder i spisen, sätter på tevatten - släpper ut hundarna o ger katterna mat.

1 -0 till djuren...

Å här sitter nu en trött o buttert muntrande Lanttant...

Finna värme i kylan...

Blääää.

Allt är tillfruset ute i mitt Fähus. Allt blir så mycket mer besvärligt och svårjobbat och så oerhört mindre trivsamt. Vattenrören varit frusna i flera dygn men som väl är finns lite rinnande vatten inne i selkammaren – å andra sidan blir där ett veritabelt grovförråd med issörja, smuts, hinkar, vattenautomater på upptining mm.

Vattnet i hönsens, grisens och hästarnas behållare fryser till is och man får stå och hacka och bråka. Med vattnet alltså, inte djuren. Jag behåller djuren inne i hopp om att det åtminstone inte ska bli än kallare i Fähuset.

Man får uppbringa all sin redan ankomna och decimerade energi för att inte bli genomdeppig.

Men just då får jag syn på ett par smörblommor i höet och med en stor kraftansträngning och massor av vilja och fantasi kan jag plötsligt dra mig till minnes barfotavandringar över solvarma ängar prydda med massor av lysande smörblommor.

Med bilden av den blomsterfagra sommaren på min näthinna, erhåller jag lite ork ytterligare. Så jag kysser djuren och önskar dem smaklig spis, går till vedboden och fyller vedkorgen och med trenne hundar skuttande runt benen, glada därför att de vet att stugvärmen nu är i antågande, går jag upp till stugan.

Men innan vedspisvärme, äggakok, musli och kaffetår ska fåglarna få sitt. Viltfågelfrö, nötter, talg, hampafrö och strimmigt solrosfrö fyller jag på i olika behållare. Backar sedan några meter och ler när jag ser hur fort de återkommer, fåglarna, för att hungrigt och ivrigt kasta sig över maten.

De kvittrar förtjust, nästan blinkar lite gäckande åt mig och detta ger mig ytterligare lite energi.

Ja, det gäller att försöka finna några värmande små glädjeämnen här och var i det rådande obevekliga järngreppet som kylan kopplat runt gård och stuga…

Juni Piccolina Petit

Vi har fått en ny familjemedlem hit till gårn. En skäggig liten sak. Nä, inte en hormonstinn yngling utan en hund.

Juni Piccolina Petit!

Blir ett år i februari och världens snällaste lilla vovsing! Hon ville så gärna bli en bonnahund - nu försöker vi det!

Hon har stulit våra hjärtan! Sötaste. Snällaste, Raraste.

Så timid. Följsam. Vänlig.

Här får du möta henne då hon kom hit på årets hittills allra kallaste dag!

Minus 22

En mycket kall morgon här på gården!

En ensam liten koltrast som nu antagligen ångrar sitt beslut att stanna kvar här, har positionerat sig högt upp i eken som utgör gränsträd mellan gårdarna här i Kärr. En ek som glöder i morgonljuset.

Där uppe i grenverket sitter den och väntar på att på sin burriga svarta buk bli träffad av dagens allra första, och innerligt efterlängtade, solstrålar...

Gomorron mina vänner!

Väderfenomen!

Igår morse fick jag bråttom att hämta min älskade kamera när jag såg en ljuspelare rätt upp i skyn då solen buffrade ljuset framför sig i en pilaster rakt upp i himmelen som en omvänd tornado liksom. Sände för skoj skull in den till Dagens Väderbild på SVT och si, den kom med!

Å nu bjuder jag er alla på ljusfenomenet jag upplevde här på gårn i går morse!

Puss o Kram
Eder Lanttant

Udden med de tre böjda alarna

2014 blev jag av Smålands Författarsällskap inbjuden att medverka i deras kommande antologi inunder temat "Småland för mig". 

"Udden med de tre böja alarna" blev den text som växte fram inunder mina fingrar när jag antog utmaningen att medverka. 

Mitt bidrag publicerades tillsammans med många andra författares fina, individuella och alldeles unika texter i antologin "Småland för mig" hösten 2014. 

Nu är Smålands Författarsällskap på väg att ge ut ännu en antologi, denna gång med temat "Resa i Småland". Jag har just idag skrivit klart mitt bidrag till den kommande antologin och insåg att jag därför faktiskt kunde publicera min förra text så att även du får ta del av den - om du vill... 

Boken finns också att beställa hos Smålands Författarsällskaps sekreterare Göran Engström på e-postadress: goran.engstrom.aneby@telia.com

På något vis tycker jag även att min text passar otroligt bra tillsammans med omslagets illustration av Sven Ljungberg! Illustrationen var naturligtvis inget jag visste om när jag skrev texten utan sambandet mellan text och illustration är något som slagit mig senare... 

Läs du också och se om även du kan se likheter mellan omslaget och min text... 

Udden med de tre böjda alarna

Det sviktar under fötterna för varje steg han tar. Marken på den gamla torvmossen är mjuk och närmast ett gungfly. De höga och torra buskarna av odon river och lämnar små rosa rispor på den bara huden ovanför kängorna.

Han repar av några bär. När hans kupade näve är halvfull lutar han huvudet bakåt och låter bären trilla ned i munnen. Han tuggar vällustigt så käkmusklerna sväller och pulserar i takt med mumsandet. En liten sträng blå saliv rinner ur ena mungipan och finner sin väg ned över skäggstubben.

Strängen följer hakans rundning ned mot den skäggigare halsen där den absorberas och försvinner. Fascinerad tittar han på fingrarna och förundras som så många gånger förr av att de inte fläckas av bärens intensivt blå färg. Till skillnad mot blåbär som ger mörkblå fläckar överallt på huden. Han ler när han tänker på alla mindre trevliga smeknamn som de stackars odonbären fått genom åren såsom snorbär, pungbär, fyllebär, utterbär, galenbär och hundbär. Han minns att hans farmor berättat att man förr använde odonbär för att sätta fart på gamlingarnas tröga magar.

Men för hans egen del är det inte för att hålla magen i trim som han äter odon. Nej, han äter dem för att de innehåller massor av vitaminer och, fast han egentligen inte vill erkänna det, för att de håller huden ung. Han flinar till, skakar lite på huvudet och tvingas motvilligt erkänna att han nog med åldern blivit lite fåfäng. På morgnar och kvällar gnider han tänderna med citron för att de ska hålla sig vita och fräscha.

Han är också noga med att hålla sig i form. Mest vandrar han omkring i de djupa Smålandsskogarna och förser sig samtidigt med det som skogen och marken har att ge. Men det är i vattnet som han tar ut sina krafter ordentligt. Helst i Emån där han gärna söker upp de mer strömma partierna för att kämpa mot kraften i drivande vattenmassor. Ibland tar han ut sig så han knappt orkar kravla sig upp på udden med de tre böjda alarna, efter det att han med kraftiga bröstsimtag kämpat mot strömmen i det kalla och strida åvattnet. Både armar, bål och ben skakar av mjölksyra och köld. I smärtan och frossan känner han en märklig tillfredsställelse. Då kan han slappna av och orkar inte anklaga sig själv. Inte ifrågasätta sitt handlande. Eller sitt ickehandlande …

Efter ansträngningen, när lugnet lagt sig inom honom, brukar han ta sin tröja och breda ut på marken. Häva sig ned på rygg och låta blicken följa de tre välbekanta alarnas konturer nerifrån stammen längs böjningen och vidare upp till grenverket som avtecknas mot himlen. Då dämpas andetagen, pulsen och skakningarna avtar. Men trots att kroppen blir mjuk gör hans libido sig påmind. Som en värkande klåda. Han kan inte rå på den, trots att han fysiskt tar ut sig till utmattningens gräns.

Längtan och lust, ett pockande som skickar ilningar ned genom lår och ben ända ut i tårna. Upp i torson där ilningarna snurrar runt några varv innan de drar vidare upp genom halsen, fyller gommen ända fram till tungans spets för att slutligen också nå upp i hjärnans förvirrade labyrinter och, i hans tycke alltför generösa, minnesbanker.

Nåväl, det är förresten dit han är på väg när han nu genar över mossen, till udden med de tre böjda alarna. Till Emåns strida vatten som fort, fort ilar förbi som vore det angeläget att så snabbt som möjligt komma ned till Sjölandet där ån möter insjöns vik, där strömmen plötsligt mjuknar och inrättar sig i en lugnare takt. Han går på stigen som en gång var en farbar väg men där endast en viltstig återstår. En stig som bara trampas av klövar, hovar och tassar. Och hans egna kängskodda fötter förstås.

Han repar några odon till, kastar in dem i munnen och fortsätter stigen framåt. När han närmar sig platsen där granngårdens gamla häst gick ned sig en gång i tiden, får han som vanligt upp ovälkomna bilder och ljud inom sig. Han grimaserar besvärat när han inser att han inte kommer undan idag heller. Istället kommer bilderna till honom, lika otäcka som ovälkomna. Den tunga hästens förtvivlade kamp, dess vilt uppspärrade ögon och vidgade näsborrar när den bara sjunker allt längre ner i den bottenlösa mossen. Han hör stötvisa skrin och ardennerhästens rosslande andetag, karlars skrik och höga rop. Han hör en kvinnas tysta men förtvivlade gråt och han förnimmer doften av svett, torv och skräck.

Han vill bort från det mossiga, vattensjuka diket där hästen dog. Han vill inte vara en del i dess obarmhärtiga öde och dödskamp. Han vill inte se bilderna och känna dofterna. Och han vill absolut inte höra kvinnans förtvivlade gråt.

Istället vill han ut till udden med de tre alarna, kränga av sig kläderna, snöra av sig kängorna för att tyst glida ner i det mörka och kalla åvattnet. Han vill ut i strömmen där den är som starkast och utmana den. Streta mot. Betvinga strömmen. Betvinga minnena och tankarna. Ta ut sig. Känna musklerna arbeta och pulsen stiga. Rena sig. Någon sällsynt gång, när hans inre stormande hav gått i stiltje, har han istället roat sig med att flyta med ån nedströms för att slutligen hamna i den lilla insjön som ligger omgiven, närmast omfamnad, av den stormskadade skogen. Men det är en omständlig vandring uppströms längs ån för att återvända till udden med de tre böjda alarna. Det var just efter en sådan vandring som han mötte henne.

Först var det bara en förnimmelse av att något hade förändrats ute på udden med de tre böjda alarna. Förnimmelsen avlöstes av visshet när han nåddes av ljud. Ljud som inte brukade finnas där. Inte borde finnas där. 

Där ute existerade bara tonerna av det förbiströmmande vattnet och vindarnas sus i alarnas grenverk. Ibland drog storlommens ödesmättade rop genom luften och i skymningen hördes inte sällan himlagetens, som enkelbeckasinen kallades i folkmun, karaktäristiska bräkande blandat med morkullans knorrande klagan.  Men det här var något annat. Detta var ett främmande ljud och ändå inte. För han kände igen det. Det var ljudet av en kvinnas tysta men förtvivlade gråt. Han lyssnade. Hoppades att han misstagit sig. Men han kunde svära på att det var samma gråt han hörde varje gång han passerade det mossiga, vattensjuka diket där granngårdens gamla häst gått ned sig - en kvinnas tysta men förtvivlade gråt.

Håret nästan reste sig i nacken och han hade svårt att ta in skeendet. Han förstod verkligen inte. Men nyfikenheten drev honom framåt. Han förde undan buskagen som skymde sikten och då fick han se henne. En kvinna stod ute på udden vid de tre böjda alarna. En kvinna med armarna runt sig som om omfamnade hon sig själv. Strax intill stod en mäktig ardennerhäst och drack girigt av åvattnet. När den druckit sig otörstig backade den upp från vattnet, vände sig om och gick några meter bort där den började beta av det frodiga gräset. Det knirrade av lädret när hästen rörde sig och den tunga lokselen ändrade läge och det knäppte när dragpinnarna slog mot däckelgjorden. Kvinnan följde hästen med blicken. Små kvidanden av återhållen gråt undslapp henne och tårar rann ned över hennes väderbitna hud.

Han drogs till kvinnan ute på udden. Hans barfota fötter gjorde hans steg ljudlösa. Hon måste ändå ha hört honom, för då han smög upp bakom henne, tryckte sin varma nästan nakna kropp mot hennes och lade sina armar ovan hennes, märkte han ingen reaktion. Eller, vilket han fortfarande inte vill tro, så visste hon. Hon visste att han skulle komma och lutade sitt huvud bakåt mot hans bröst, som vore han väntad.

Kvinnan var förvånansvärt storvuxen och fyllig. Axlarna var kraftiga och hon hade en tung barm som passade perfekt i hans händer. Hans andetag blev snabbare, hans kropp hårdnade och han tryckte sig mot kvinnan vars kropp gav gensvar fastän de båda stod helt stilla.

Viskande frågade han varför hon grät.

– Något kommer hända Billy. Jag känner det på mig, viskade hon, fortfarande med ryggen mot honom.

Deras blickar hade ännu inte mötts men det var oviktigt. Han visste redan att han ville ha den här kvinnan. Han visste även att han skulle få henne. Det var meningen. Förutbestämt.

– Nej då, inget kommer hända honom, lugnade han kvinnan.

Då vände hon sig om och mötte hans blick.

– Du måste förhindra att männen tar honom med till mossen idag. Kan du hjälpa mig med det, viskade hon hoppfullt.

– Jag ska hjälpa dig, jag lovar, mumlade han medan han lät sina händer och mun fyllas av kvinnan.

Nu existerade inget annat än de två som blev till ett ute på udden. De tre böjda alarna böjde sig och utgjorde en skyddande kupad hand över älskogen. Mannen skänkte en tacksamhetens tanke till den muskelmassa och uthållighet som åren i Smålands skogar och vattendrag hade skänkt hans kropp. Tacksam för odonens kraft och energi. Aldrig hade han begärt en kvinna så. Aldrig hade han betjänat en kvinna så och aldrig hade en kvinna mött honom på ett så livsbejakande sätt.

Under älskogen frågade hon flera gångar om han kunde rädda Billy, den stora arbetshästen som betade en bit bort. Varje gång lovade han att göra det. Han kunde lova henne vad som helst. Bara han fick fortsätta vara nära henne och tillsammans med henne nå höjder där han aldrig varit. Han var lycklig, uppfylld och livfull i lekarnas berusande hänryckning som till slut drev honom till söms.

När han vaknade hade skymningens dunkel lägrat udden. En underlig tystnad rådde. Alarna höll andan. Lommen var tyst. Morkullan valde en annan väg. Endast himlageten bräkte hånfullt ett par gånger bakom granskogshorisonten. Kvinnan och hästen var borta. Hopplöst uppslukade av dimman i vilken älvorna redan börjat dansa. Han undrade om han hade drömt alltsammans men kroppens tyngd och mörhet skvallrade om motsatsen. Men var fanns kvinnan och hästen? Han förstod ingenting.

Abrupt väcktes han ur sina tankar och minnen av det skarpa ljud som uppstår när en torr kvist hastigt bryts av. Han fick syn på en älgtjur som i ett kort ögonblick tittade rakt på honom innan den tvärt vände och försvann. Fortfarande omtumlad av det hastiga uppvaknandet från det bitterljuva botaniserandet i minnenas gåtfulla katakomber, ruskade han på sig som för att skaka av sig de för evigt fastetsade minnesbilderna. Snabbt gick han stigen fram i riktning mot udden med de tre böjda alarna. Inom sig bar han en på förhand förlorad förhoppning om att kvinnan och hästen skulle vara där. Samtidigt anade han, efter många års icke infriade drömmar och förhoppningar, att även dagens besök på udden bara skulle bli en kamp mot det strömmande vattnet.

En fysisk strid under tre böjda alar i ännu ett tappert försök att lindra sinnenas begär och minnenas smärta. En längtan efter lättnaden som uppstår när det brusande vattnet tar bort ljudet av en förtvivlad kvinnas gråt över sin i vildmossen drunknade ardennerhäst …

Kramsnö idag!

Idag är det rejäl kramsnö här på gården. Det fick mig att tänka på höst då det föll kramsnö tidigt, redan i oktober och då jag omedelbums vaggade ut i snön och började leka. 

Här bjuder jag på den historien igen!

  

Frodig Snögumma 

Trots sin bisterhet har hon allt barnasinnet kvar, vår Husmor. En given aktivitet att ägna sig åt när det bjuds på kramsnö är att göra snölyktor och snögummor. Tycker Husmor.

Det var en strålande förmiddag med lika strålande vintersol när Husmor skred till verket ute på åkern. Efter ett tag började hundarna blänga och menande lyfta på sina kalla tassar för att med all tydlighet visa mig att de frös. Hundarna var fullkomligt eniga i uppfattningen att Husmor var urtråkig som fjantade sig och sprang omkring på Stuvegäret och rullade den ena kolossala snöbollen efter den andra - allt för att skapa en gigantisk Michelingumma i snö. Husmor själv däremot kände sig ovanligt upprymd, ja, nästan så att något som kunde likna ett förnöjsamt leende kunde avläsas i hennes anletsdrag.

När Husmor till slut insåg att hon måste gå hem med hundarna passade hon på att hämta några färgstarka accessoarer och ett par tuber färg för att ge lite karaktär åt den yppiga damen. Snabbt, nåja, sprang hon tillbaka ut på Stuvegäret igen för att fullborda kreationen. Lite läppstift var förstås nödvändigt. Kanske något rosa för att markera barmens kröning. Husmor backade några steg. Hm, mumlande hon medan hon betraktade snödonnan ur olika vinklar. Sen såg hon ut att bestämma sig och skred åter till verket med ny frenesi.  Här behövdes en sjal och rent av en hatt för att den frodiga snögumman skulle te sig lite sisådär konstnärlig liksom. Och slutligen lite kajal på det för också se lite förförisk ut…

Om kvällen då Husfar kom hem tvärstannade han ute i grindhålet, satte näven ovan ögonen för att skugga den lågt stående solen och glodde intensivt uppåt Stuvegäret. Så stegade han upp på åkern och slog ett par lovar kring den prima donnan. Tittade nära, backade tittade från sidan, gick runt, tittade bakifrån och så fram igen och kände med näven på den imponerande barmen.

När han kom in i stugan till Husmor sa han ingenting men han tittade lite konstigt på henne. Men det gör han ofta så det var då rakt inget som tant brydde sig om. Då och då skakade gubben sakta på huvudet, som vore han bedrövad. Eller fundersam kanske. Men märkligt nog sa han inget. Eller nja, lite mummel hördes bortifrån hans plats vid matbordet ett par gånger under kvällsvarden. Mumlade något om att han fått problem med dubbelseende. Eller något i den stilen.

Men säg den fägring som varar. Efter att regn och hårda vindar kom och drog fram över Småländska höglandet, blev den Frodiga Snögumma rejält förvanskad. Den yppiga barmen hängde långt ned över de riktaliga bilringarna. Hon blev krum, böjd och lutade kraftigt framåt. Ansiktet var förvridet och de lysande rosa läpparna hade smetats ut och runnit ned över dubbelhakorna som en slapp purpurfärgad sörja.

Husfar hade emellertid den goda smaken att inte varken dra några paralleller eller säga något spydigt till stackars Husmor som uppgiven sörjde sitt borttynande konstverk.

På eftermiddagen kom så dödstöten för den prima donnan när hunden Alfons resolut gick fram till Snögumman och lyfte på benet. Behagfullt lättade han sin blåsa och lät sitt vatten på den stackars snögumman. De varma strålarna fick gumman att implodera. För bara någon minut efter att Alfons utlåtit sitt gula vatten över donnan, for hon ihop till en sorglig hög av pissgul snö.

Senare samma kväll fick plötsligt Husfar mål i munnen.

- Du, det var hut vad hon har magrat och blivit liten, snödonnan där ute på åkern.

Så gned han med tummen på ena sida hakan och en vikt pekfingerknoge på den andra och gned tankfullt i skägget.

- Hm…

- Du Mor lilla, du har inte funderat på om du skulle ta å ställa dej där ute i regnet ett par dar du också …

Om djup, yta och sociala forum...

 Så många vi är. Så olika vi är. Och så varierande vi har det i våra liv.

Men en sak delar vi. Säkert många saker egentligen, men en sak vet jag säkert att vi delar. Du och jag. Vi delar det här forumet.

Här möts vi. Blöts vi. Nöts vi.

Några är mer aktiva än andra. Det är själklart det roligaste. När det är lite mer aktivt. När det handlar om att ge och ta. Att ge och få. När man får reaktioner och reflektioner på sina inlägg. När man får ge reflektioner och reaktioner på andras inlägg.

Men så funkar det inte alltid och ibland får man bara förlita sig på att de som valt att titta in, gör det för att man tycker om och uppskattar det faktum att man på så vis får ta del av stort och litet i någon annan som delar med sig av sitt liv och leverne, av tankar, ord, händelser, känslor och funderingar i ord och bild.

Om det inte förhåller sig så, alltså när man egentligen inte uppskattar det hela utan besöken sker på andra bevekelsegrunder, ja då kan man ju bara hoppas att man slutar segla in och inte besöker vänner/bloggar/konton som man ju ändå inte riktigt uppskattar så att man slipper se, irriteras och frustreras.

Sociala mötesforum är viktigare för andra och väsenligt mycket mer oviktigt för andra. Jag råkar tillhöra den första gruppen. Jag tror att det har en tendens att bli viktigt för människor som lever litet mer ensamt. Som kanske lever helt ensamt. Då blir det ett viktigt, trevligt, mysigt och uppiggande sällskap. Så är det för mig.

Ibland varken ser eller pratar jag med en enda människa om dagarna, det är inget jag beklagar mig över, men det är kanske en förklaring till att jag värdesätter det sällskap och den gemenskap som bjuds i sociala nätverk. Jag tycker om den okomplicerade gemenskapen som jag själv kan hålla på den nivå och intensitet som passar mig, min agenda och min tid.

Och jag tror jag vågar påstå att gemenskapen här blir extra betydelsefull när man inte riktigt har hälsan. När man är sjuk och orkeslös och inte orkar med så mycket av de dagliga bestyren och sysslorna, då kan man finna en fin stund av gemenskap och sällskap i mobilen eller datorn när andan och orken påbjuder.

Jag finner stort nöje i det enkla utbytet av små ord och glada tillrop. Ett hjärta här och ett gillande där. Ett mess dit och ett sms hit. Ett mejl i inkorgen och ett vykort på posten. Underbart! Jag blir sååå himla glad då!!!

Och så hoppas jag förstås att även jag någon gång kan få bidra till att väcka en och annan tanke, slå an en sträng, få ögon att glittra och munnar att le.

Så nu, kära vänner, när en riktigt vintrig fredagsafton famnat oss, då vill jag passa på att skicka alla er en riktigt varm och innerlig hälsning.

Ja, jo, jag inser att den ser kall och frostbiten ut – men tro mig, jag lägger in massor av uppriktig värme i hälsningen också. Även om det inte syns.

Men hellre att värme och uppriktighet känns på djupet än syns på ytan…

Er Mickan

Frost och Fägnad

Den tog längre tid på sig än vanligt för att orka masa sig över den köldfrusna ladugårdnocken. Solen alltså. Så kändes det i alla fall. Kanske för att både jag och djuren kände oss såväl frusna som lite översiggivna i den bisterkalla morgonen.

Nu har emellertid solen klättrat över nocken och mer därtill. Katterna och jag trängs i köksfönstret för att lapa i oss de första strålarna som lyser intensivt, nästan skär, genom luften och får allting att glimma och glittra. I luften blir varenda liten partikel till en fallande stjärna vilket gör hela omgivningen närmast magisk där jag fascinerad står omgiven av miljoner små glimrande stjärnfall som visar sitt bedårande men hemliga glimmer och glans för mig som vore jag i centrum av den mest utsökta av all utsökt estetik.

Solen har nu kastat sig långt upp, nåja, så långt som midvintersolen nu förmår att klättra, och lyser tappert och glödande upp över gärdena bak huset och träffat skogen upp mot Alekärret. Ett sken som får tallarnas nakna stammar att lysa i guld och orange bland dovt grönt grenverk som i sina mest sammansatta partier bär på spröda vita snötäcken.

De tuffaste av gårdens myskankorna lämnar solskenet och värmen på dyngan för att flyga upp till Lyckopölen. Där sitter de ute på isen och tittar lika förvirrat som längtande ned på isen eftersom de saknar sina simturer i vattnet som blivit så konstigt och inte alls medger något badande. Vattnet, som ganska nyss porlande vackert, det vet jag för Maken skickade en liten filmsnutt på det till mig då jag låg på sjukhuset för att glädja mig, i diket mellan dammarna ligger tillfruset, grått och isande kallt.

En tjock rökpelare står smått böljande upp ur grannens skorsten och vittnar om att man tänt i pannan för att hålla kölden borta från huset. Jag undrar lite om mitt eldande i vedspisen genererar någon rökpelare ovan mitt hus men tror knappt den kan förmärkas.

Skator sätter sig högt, högt upp i träden för att fånga solljuset med imponerande tjocka vita uppburrade bukar som så vackert kontrasterar mot skatornas svarta mattsvarta kringgärdande frackklädsel. När de flyger på sitt lite ryckiga och småklumpiga vis, skapas stora skuggor som far fram över marken, som vore de minst i storlek med en svan snarare än en liten skata.

Småfåglarna ges lite extra omsorger i kölden. Förutom randigt solrosfrö, hampafrö och nötter har vi smetat fett på grenarna och spikat upp några ostar runt den hamlade asken kring vilken fågelutfodringen har sitt fokus.

Jag fryser om fötterna och har i en stund ämnat hämta ett par raggsockor för att träda på mina kalla fossingar men än så länge har det inte blivit mer än en tanke. Att sitta på pallen framför den sprakande vedspisen är så skönt och behagfullt att det är svårt att lämna platsen, om än för bara någon minuts farande runt i huset på raggsocksjakt.

Mina blickar dras till köksbänken där underbara blomster står och ler mot mig. Så fantastiskt vackra. Jag blir alldeles varm och lycklig, både av det jag ser men kanske än mer av gesterna, tankarna, omsorgerna som ligger bakom blommorna, korten, orden och hälsningarna.

Älskade underbara medmänniskor som visar mig sådan omsorg, vänlighet och värme. Svalt vintervitt från Svenstorp, sprakande cerise ifrån Sjöängen, blandfärger från Lugnet, rosalila från Källeryd, orangegult från Hjerkanstorp, rosaröttt från Hestra, vitt och städsegrönt från broder, skönt lila från Eva, doftande vit hyacint från farmor.

Tänk sådan ynnest det är att få uppleva kärlek och omsorger från sina medmänniskor, jag är så djupt tacksam och ödmjukt medveten om att det inte är alla förunnat att få omslutas av kärlek och vänlighet. Men just nu får jag göra just det och jag vilar trygg i detta och låter mig sakta uppfyllas av värmen och gesterna som visas mig. Jag vill så gärna försöka återgälda något litet av allt detta ni visar mig och jag tror också att jag kommer få förmånen att också ge kärlek och värme tillbaka till er alla.

Men just nu vilar jag i ER kärlek och ERA omsorger – och det fyller mig med lycka! Och lyckokänslor är härligt bra för kroppen. I mitt fall så väcker lyckokänslorna min kärlek till bokstäverna, till orden, till meningarna och lusten att sätta ord på tankar och känslor. Jag vill inte stävja den lusten utan låter den istället få fritt utlopp här och nu (fast jag fryser om fötterna…)

För kommer lusten kommer nog snart också musten. Och orken. Jag lär behöva en hel del av såväl must och lust för i nästa vecka inleds vårens föreläsningsprogram och då behöver jag vara fit for fight.

Hm, jag tror jag börjar med att hämta ett par racksockor…

Kärlek och Tacksamhet till Er alla!

Puss o Kram 
Er Mickan

Att njuta av låg fart...

 

Trivs stillsamt och i enkelhet ikväll här hemma i köket där jag eldar massa stearinljus och håller varm skön fyr i vedspisen. Njuter av flämtande ljusspel och spännande ljussken, av trivsamt vedspissprak och gott brasspritter.

En varm och avslappnad katt ligger på varje köksstol, Cat Russell, Katten Spöket, Randis och på den fjärde ligger både Rufsan o Grålle. Själv har jag backat upp ändalykten mot spisen o ler fånigt lyckligt rätt ut i köket, ler mot både katter o ljus. 

Idag har jag varit ute en liten stund i den kalla klara kylslagna luften och roades av min konstigt kemiska (medicinerna?) andedräkt som stod som bolmande rök ur munnen medan det knarrade underbart skönt under träskornas sulor vars friktion åstadkom ett bedårande gnissel i ett härligt möte mellan snö, kyla, gummi, tyngd och gnidningsmotstånd. 

Försöker se tiden an och att inte misströsta trots den smått frustrerande avsaknaden av kraft, ork, must o lust. Men - man får väl helt enkelt bida sin tid och visa såväl ömhet som respekt för sin ännu trötta och ofriska lekamen, som fortfarande vill vila och ta det lugnt och försiktigt. 

Jag gör så och försöker se det fina i det! Fördelarna och förmånerna att faktiskt KUNNA FÅ ta det lugnt. Att stillsamt och i enkelhet få trivas hemma i köket, elda massa stearinljus och hålla varm skön fyr i vedspisen. Njuta av flämtande ljusspel och spännande ljussken, av trivsamt vedspissprak och gott brasspritter. 

Njuta av katter som lojt ligger på köksstolarna i stugvärmen medan jag själv backat upp ändalykten mot spisen o ler fånigt lyckligt mot katter, stearinljus, tillvaron, livet och framtiden ... 

Puss & Kram, 

Eder Lanttant