Frost och Fägnad

Den tog längre tid på sig än vanligt för att orka masa sig över den köldfrusna ladugårdnocken. Solen alltså. Så kändes det i alla fall. Kanske för att både jag och djuren kände oss såväl frusna som lite översiggivna i den bisterkalla morgonen.

Nu har emellertid solen klättrat över nocken och mer därtill. Katterna och jag trängs i köksfönstret för att lapa i oss de första strålarna som lyser intensivt, nästan skär, genom luften och får allting att glimma och glittra. I luften blir varenda liten partikel till en fallande stjärna vilket gör hela omgivningen närmast magisk där jag fascinerad står omgiven av miljoner små glimrande stjärnfall som visar sitt bedårande men hemliga glimmer och glans för mig som vore jag i centrum av den mest utsökta av all utsökt estetik.

Solen har nu kastat sig långt upp, nåja, så långt som midvintersolen nu förmår att klättra, och lyser tappert och glödande upp över gärdena bak huset och träffat skogen upp mot Alekärret. Ett sken som får tallarnas nakna stammar att lysa i guld och orange bland dovt grönt grenverk som i sina mest sammansatta partier bär på spröda vita snötäcken.

De tuffaste av gårdens myskankorna lämnar solskenet och värmen på dyngan för att flyga upp till Lyckopölen. Där sitter de ute på isen och tittar lika förvirrat som längtande ned på isen eftersom de saknar sina simturer i vattnet som blivit så konstigt och inte alls medger något badande. Vattnet, som ganska nyss porlande vackert, det vet jag för Maken skickade en liten filmsnutt på det till mig då jag låg på sjukhuset för att glädja mig, i diket mellan dammarna ligger tillfruset, grått och isande kallt.

En tjock rökpelare står smått böljande upp ur grannens skorsten och vittnar om att man tänt i pannan för att hålla kölden borta från huset. Jag undrar lite om mitt eldande i vedspisen genererar någon rökpelare ovan mitt hus men tror knappt den kan förmärkas.

Skator sätter sig högt, högt upp i träden för att fånga solljuset med imponerande tjocka vita uppburrade bukar som så vackert kontrasterar mot skatornas svarta mattsvarta kringgärdande frackklädsel. När de flyger på sitt lite ryckiga och småklumpiga vis, skapas stora skuggor som far fram över marken, som vore de minst i storlek med en svan snarare än en liten skata.

Småfåglarna ges lite extra omsorger i kölden. Förutom randigt solrosfrö, hampafrö och nötter har vi smetat fett på grenarna och spikat upp några ostar runt den hamlade asken kring vilken fågelutfodringen har sitt fokus.

Jag fryser om fötterna och har i en stund ämnat hämta ett par raggsockor för att träda på mina kalla fossingar men än så länge har det inte blivit mer än en tanke. Att sitta på pallen framför den sprakande vedspisen är så skönt och behagfullt att det är svårt att lämna platsen, om än för bara någon minuts farande runt i huset på raggsocksjakt.

Mina blickar dras till köksbänken där underbara blomster står och ler mot mig. Så fantastiskt vackra. Jag blir alldeles varm och lycklig, både av det jag ser men kanske än mer av gesterna, tankarna, omsorgerna som ligger bakom blommorna, korten, orden och hälsningarna.

Älskade underbara medmänniskor som visar mig sådan omsorg, vänlighet och värme. Svalt vintervitt från Svenstorp, sprakande cerise ifrån Sjöängen, blandfärger från Lugnet, rosalila från Källeryd, orangegult från Hjerkanstorp, rosaröttt från Hestra, vitt och städsegrönt från broder, skönt lila från Eva, doftande vit hyacint från farmor.

Tänk sådan ynnest det är att få uppleva kärlek och omsorger från sina medmänniskor, jag är så djupt tacksam och ödmjukt medveten om att det inte är alla förunnat att få omslutas av kärlek och vänlighet. Men just nu får jag göra just det och jag vilar trygg i detta och låter mig sakta uppfyllas av värmen och gesterna som visas mig. Jag vill så gärna försöka återgälda något litet av allt detta ni visar mig och jag tror också att jag kommer få förmånen att också ge kärlek och värme tillbaka till er alla.

Men just nu vilar jag i ER kärlek och ERA omsorger – och det fyller mig med lycka! Och lyckokänslor är härligt bra för kroppen. I mitt fall så väcker lyckokänslorna min kärlek till bokstäverna, till orden, till meningarna och lusten att sätta ord på tankar och känslor. Jag vill inte stävja den lusten utan låter den istället få fritt utlopp här och nu (fast jag fryser om fötterna…)

För kommer lusten kommer nog snart också musten. Och orken. Jag lär behöva en hel del av såväl must och lust för i nästa vecka inleds vårens föreläsningsprogram och då behöver jag vara fit for fight.

Hm, jag tror jag börjar med att hämta ett par racksockor…

Kärlek och Tacksamhet till Er alla!

Puss o Kram 
Er Mickan