Djuren versus Lanttant 1-0

Mina djur är utstuderade. Smarta. Beräknande. Och så visar de på en närmast otänkbar förmåga att samarbeta. Samverka. Tvivelsutom väldigt målmedvetet.

Vad är deras mål undrar du kanske? Jo, det är att få upp Lanttanten ur sängen.

Strategin undrar du kanske? Jo, det är att utföra så många störningsmoment som möjligt.

Hundar, (endast två av de tre då Blenda inte har något alls emot att liggs o snusa i sängvärmen fram till lunch) har ett mer subtilt sätt att försöks få upp mej ur sömn och säng.

Den lilla hunden kryper närmare än ett plåster o kör upp sin kalla blöta nos i min armhåla vilket inte är så värst vidare behagfullt.

Samtidigt går den gamle döve o smått senile hunden omkring likt suggan i lagårn o trycker sig intill sängen o kliar, liksom skrubbar sig mot sängen. Ibland får han då ett o annat totalt förvirrat skällanfall o sätter sig helt sonika på röven o skäller rätt ut med tom blick och onödigt stor kraft o decibel i skallet. Jag tror ärligt talat inte han ens vet varför. Eller så är det just det han gör förresten.

Denna ljudliga mobbningstaktik varierar han med en helt ljudlös metod - men med ett närmast outhärdligt resultat! Han backar upp alldeles nedanför mitt sömnlängtande huvud, öppnar tarmkanalen o fiser! Outhärdligt som sagt!!!

Katterna kör unisont andra metoder. De mer vuxna katterna, inte sällan Randis, hoppar upp på byråar, fönsterbrädet o hyllor där de skarpögt tar sikte på persedlar och ting vilka alls har den gemensamma nämnaren att de går att boxa ned från sin höga position. Nedanför sitter ett gäng samarbetsvilliga småkatter som, när persedlarna som katten i hög position boxat ned på golvet,  omedelbart börjar ravvla o rulla sakerna fram o tillbaka på golvet i sovkammare - allra helst just under sängen där en ofrivilligt vaken och allt grinigare tant ligger o andas med öppen mun i en på förhand förlorad kamp om att undkomma de förfärliga gaserna som hundfisarna genererar.

Har de nu fortfarande inte lyckats få upp sin matte ur sängen - då tar katterna till det tunga artilleriet! De positionerar sig någonstans, oklart var men i alla fall där jag inte kan se dem, och börjar med stor frenesi och skarpa klor, ivrigt påhejad av resten av kattklanen, att ljudligt speka mor golvet för att visa att här tänker den minsann sätta sig och tömma tarmen.

Men då får tanten nog, kastar täcket åt häcklefjäll, stormar naken ut från sovkammaren o ylar åt katterna något kryptiskt ultimatum som framförs så högt att till och med lagårdens djur kan höra några lösryckta fragment typ "skita inne", "otacksamma kattskrällen", "aldrig mer", "ingen mat" och "satt sin sista potatis" osv.

I huset utspelar sig nu en illuster syn där ju alla lampor har tänts av en naken tant som försöker identifiera såväl katt som plats där en nära förestående kattarmtömning just markerades med ett kraftigt ihärdigt spekande av ivriga kattklor. Men nu syns plötsligt inte en enda katt i huset! Alla katter har givetvis fällt in både klor o morrhår o tagit skydd på de mest outgrundliga platser i skydd från den rasande tanten som med omfångsrika magar o fria juver som hänger och dänger hit och dit i de hastiga kroppsrörelserna när hon stormar runt i den upplysta stugan i sin jakt på bajsnödiga katter. '
Men när hon plötsligt ser att en bil står närmast still utanför (sannolikt tidningsbudet) inser hon plötsligt att hon är naken i ett upplyst hus som är inbäddat i ett kompakt nattmörker vilket ju innebär värsta och bästa biovisningen.

Du milde! Hon kastar sig ned på golvet, kryper o ålar sig fram till lyseknapparna o trevar uppåt med nävarna o lyckas till slut släcka lamporna. Först o när hon hör motorljudet av bilen tona bort, reser hon sig stånkande. Suckar uppgivet. Inser att kampen är avgjord. Hon har förlorat.

Hon hämtar sin morgonrock, tänder i spisen, sätter på tevatten - släpper ut hundarna o ger katterna mat.

1 -0 till djuren...

Å här sitter nu en trött o buttert muntrande Lanttant...