Udden med de tre böjda alarna

2014 blev jag av Smålands Författarsällskap inbjuden att medverka i deras kommande antologi inunder temat "Småland för mig". 

"Udden med de tre böja alarna" blev den text som växte fram inunder mina fingrar när jag antog utmaningen att medverka. 

Mitt bidrag publicerades tillsammans med många andra författares fina, individuella och alldeles unika texter i antologin "Småland för mig" hösten 2014. 

Nu är Smålands Författarsällskap på väg att ge ut ännu en antologi, denna gång med temat "Resa i Småland". Jag har just idag skrivit klart mitt bidrag till den kommande antologin och insåg att jag därför faktiskt kunde publicera min förra text så att även du får ta del av den - om du vill... 

Boken finns också att beställa hos Smålands Författarsällskaps sekreterare Göran Engström på e-postadress: goran.engstrom.aneby@telia.com

På något vis tycker jag även att min text passar otroligt bra tillsammans med omslagets illustration av Sven Ljungberg! Illustrationen var naturligtvis inget jag visste om när jag skrev texten utan sambandet mellan text och illustration är något som slagit mig senare... 

Läs du också och se om även du kan se likheter mellan omslaget och min text... 

Udden med de tre böjda alarna

Det sviktar under fötterna för varje steg han tar. Marken på den gamla torvmossen är mjuk och närmast ett gungfly. De höga och torra buskarna av odon river och lämnar små rosa rispor på den bara huden ovanför kängorna.

Han repar av några bär. När hans kupade näve är halvfull lutar han huvudet bakåt och låter bären trilla ned i munnen. Han tuggar vällustigt så käkmusklerna sväller och pulserar i takt med mumsandet. En liten sträng blå saliv rinner ur ena mungipan och finner sin väg ned över skäggstubben.

Strängen följer hakans rundning ned mot den skäggigare halsen där den absorberas och försvinner. Fascinerad tittar han på fingrarna och förundras som så många gånger förr av att de inte fläckas av bärens intensivt blå färg. Till skillnad mot blåbär som ger mörkblå fläckar överallt på huden. Han ler när han tänker på alla mindre trevliga smeknamn som de stackars odonbären fått genom åren såsom snorbär, pungbär, fyllebär, utterbär, galenbär och hundbär. Han minns att hans farmor berättat att man förr använde odonbär för att sätta fart på gamlingarnas tröga magar.

Men för hans egen del är det inte för att hålla magen i trim som han äter odon. Nej, han äter dem för att de innehåller massor av vitaminer och, fast han egentligen inte vill erkänna det, för att de håller huden ung. Han flinar till, skakar lite på huvudet och tvingas motvilligt erkänna att han nog med åldern blivit lite fåfäng. På morgnar och kvällar gnider han tänderna med citron för att de ska hålla sig vita och fräscha.

Han är också noga med att hålla sig i form. Mest vandrar han omkring i de djupa Smålandsskogarna och förser sig samtidigt med det som skogen och marken har att ge. Men det är i vattnet som han tar ut sina krafter ordentligt. Helst i Emån där han gärna söker upp de mer strömma partierna för att kämpa mot kraften i drivande vattenmassor. Ibland tar han ut sig så han knappt orkar kravla sig upp på udden med de tre böjda alarna, efter det att han med kraftiga bröstsimtag kämpat mot strömmen i det kalla och strida åvattnet. Både armar, bål och ben skakar av mjölksyra och köld. I smärtan och frossan känner han en märklig tillfredsställelse. Då kan han slappna av och orkar inte anklaga sig själv. Inte ifrågasätta sitt handlande. Eller sitt ickehandlande …

Efter ansträngningen, när lugnet lagt sig inom honom, brukar han ta sin tröja och breda ut på marken. Häva sig ned på rygg och låta blicken följa de tre välbekanta alarnas konturer nerifrån stammen längs böjningen och vidare upp till grenverket som avtecknas mot himlen. Då dämpas andetagen, pulsen och skakningarna avtar. Men trots att kroppen blir mjuk gör hans libido sig påmind. Som en värkande klåda. Han kan inte rå på den, trots att han fysiskt tar ut sig till utmattningens gräns.

Längtan och lust, ett pockande som skickar ilningar ned genom lår och ben ända ut i tårna. Upp i torson där ilningarna snurrar runt några varv innan de drar vidare upp genom halsen, fyller gommen ända fram till tungans spets för att slutligen också nå upp i hjärnans förvirrade labyrinter och, i hans tycke alltför generösa, minnesbanker.

Nåväl, det är förresten dit han är på väg när han nu genar över mossen, till udden med de tre böjda alarna. Till Emåns strida vatten som fort, fort ilar förbi som vore det angeläget att så snabbt som möjligt komma ned till Sjölandet där ån möter insjöns vik, där strömmen plötsligt mjuknar och inrättar sig i en lugnare takt. Han går på stigen som en gång var en farbar väg men där endast en viltstig återstår. En stig som bara trampas av klövar, hovar och tassar. Och hans egna kängskodda fötter förstås.

Han repar några odon till, kastar in dem i munnen och fortsätter stigen framåt. När han närmar sig platsen där granngårdens gamla häst gick ned sig en gång i tiden, får han som vanligt upp ovälkomna bilder och ljud inom sig. Han grimaserar besvärat när han inser att han inte kommer undan idag heller. Istället kommer bilderna till honom, lika otäcka som ovälkomna. Den tunga hästens förtvivlade kamp, dess vilt uppspärrade ögon och vidgade näsborrar när den bara sjunker allt längre ner i den bottenlösa mossen. Han hör stötvisa skrin och ardennerhästens rosslande andetag, karlars skrik och höga rop. Han hör en kvinnas tysta men förtvivlade gråt och han förnimmer doften av svett, torv och skräck.

Han vill bort från det mossiga, vattensjuka diket där hästen dog. Han vill inte vara en del i dess obarmhärtiga öde och dödskamp. Han vill inte se bilderna och känna dofterna. Och han vill absolut inte höra kvinnans förtvivlade gråt.

Istället vill han ut till udden med de tre alarna, kränga av sig kläderna, snöra av sig kängorna för att tyst glida ner i det mörka och kalla åvattnet. Han vill ut i strömmen där den är som starkast och utmana den. Streta mot. Betvinga strömmen. Betvinga minnena och tankarna. Ta ut sig. Känna musklerna arbeta och pulsen stiga. Rena sig. Någon sällsynt gång, när hans inre stormande hav gått i stiltje, har han istället roat sig med att flyta med ån nedströms för att slutligen hamna i den lilla insjön som ligger omgiven, närmast omfamnad, av den stormskadade skogen. Men det är en omständlig vandring uppströms längs ån för att återvända till udden med de tre böjda alarna. Det var just efter en sådan vandring som han mötte henne.

Först var det bara en förnimmelse av att något hade förändrats ute på udden med de tre böjda alarna. Förnimmelsen avlöstes av visshet när han nåddes av ljud. Ljud som inte brukade finnas där. Inte borde finnas där. 

Där ute existerade bara tonerna av det förbiströmmande vattnet och vindarnas sus i alarnas grenverk. Ibland drog storlommens ödesmättade rop genom luften och i skymningen hördes inte sällan himlagetens, som enkelbeckasinen kallades i folkmun, karaktäristiska bräkande blandat med morkullans knorrande klagan.  Men det här var något annat. Detta var ett främmande ljud och ändå inte. För han kände igen det. Det var ljudet av en kvinnas tysta men förtvivlade gråt. Han lyssnade. Hoppades att han misstagit sig. Men han kunde svära på att det var samma gråt han hörde varje gång han passerade det mossiga, vattensjuka diket där granngårdens gamla häst gått ned sig - en kvinnas tysta men förtvivlade gråt.

Håret nästan reste sig i nacken och han hade svårt att ta in skeendet. Han förstod verkligen inte. Men nyfikenheten drev honom framåt. Han förde undan buskagen som skymde sikten och då fick han se henne. En kvinna stod ute på udden vid de tre böjda alarna. En kvinna med armarna runt sig som om omfamnade hon sig själv. Strax intill stod en mäktig ardennerhäst och drack girigt av åvattnet. När den druckit sig otörstig backade den upp från vattnet, vände sig om och gick några meter bort där den började beta av det frodiga gräset. Det knirrade av lädret när hästen rörde sig och den tunga lokselen ändrade läge och det knäppte när dragpinnarna slog mot däckelgjorden. Kvinnan följde hästen med blicken. Små kvidanden av återhållen gråt undslapp henne och tårar rann ned över hennes väderbitna hud.

Han drogs till kvinnan ute på udden. Hans barfota fötter gjorde hans steg ljudlösa. Hon måste ändå ha hört honom, för då han smög upp bakom henne, tryckte sin varma nästan nakna kropp mot hennes och lade sina armar ovan hennes, märkte han ingen reaktion. Eller, vilket han fortfarande inte vill tro, så visste hon. Hon visste att han skulle komma och lutade sitt huvud bakåt mot hans bröst, som vore han väntad.

Kvinnan var förvånansvärt storvuxen och fyllig. Axlarna var kraftiga och hon hade en tung barm som passade perfekt i hans händer. Hans andetag blev snabbare, hans kropp hårdnade och han tryckte sig mot kvinnan vars kropp gav gensvar fastän de båda stod helt stilla.

Viskande frågade han varför hon grät.

– Något kommer hända Billy. Jag känner det på mig, viskade hon, fortfarande med ryggen mot honom.

Deras blickar hade ännu inte mötts men det var oviktigt. Han visste redan att han ville ha den här kvinnan. Han visste även att han skulle få henne. Det var meningen. Förutbestämt.

– Nej då, inget kommer hända honom, lugnade han kvinnan.

Då vände hon sig om och mötte hans blick.

– Du måste förhindra att männen tar honom med till mossen idag. Kan du hjälpa mig med det, viskade hon hoppfullt.

– Jag ska hjälpa dig, jag lovar, mumlade han medan han lät sina händer och mun fyllas av kvinnan.

Nu existerade inget annat än de två som blev till ett ute på udden. De tre böjda alarna böjde sig och utgjorde en skyddande kupad hand över älskogen. Mannen skänkte en tacksamhetens tanke till den muskelmassa och uthållighet som åren i Smålands skogar och vattendrag hade skänkt hans kropp. Tacksam för odonens kraft och energi. Aldrig hade han begärt en kvinna så. Aldrig hade han betjänat en kvinna så och aldrig hade en kvinna mött honom på ett så livsbejakande sätt.

Under älskogen frågade hon flera gångar om han kunde rädda Billy, den stora arbetshästen som betade en bit bort. Varje gång lovade han att göra det. Han kunde lova henne vad som helst. Bara han fick fortsätta vara nära henne och tillsammans med henne nå höjder där han aldrig varit. Han var lycklig, uppfylld och livfull i lekarnas berusande hänryckning som till slut drev honom till söms.

När han vaknade hade skymningens dunkel lägrat udden. En underlig tystnad rådde. Alarna höll andan. Lommen var tyst. Morkullan valde en annan väg. Endast himlageten bräkte hånfullt ett par gånger bakom granskogshorisonten. Kvinnan och hästen var borta. Hopplöst uppslukade av dimman i vilken älvorna redan börjat dansa. Han undrade om han hade drömt alltsammans men kroppens tyngd och mörhet skvallrade om motsatsen. Men var fanns kvinnan och hästen? Han förstod ingenting.

Abrupt väcktes han ur sina tankar och minnen av det skarpa ljud som uppstår när en torr kvist hastigt bryts av. Han fick syn på en älgtjur som i ett kort ögonblick tittade rakt på honom innan den tvärt vände och försvann. Fortfarande omtumlad av det hastiga uppvaknandet från det bitterljuva botaniserandet i minnenas gåtfulla katakomber, ruskade han på sig som för att skaka av sig de för evigt fastetsade minnesbilderna. Snabbt gick han stigen fram i riktning mot udden med de tre böjda alarna. Inom sig bar han en på förhand förlorad förhoppning om att kvinnan och hästen skulle vara där. Samtidigt anade han, efter många års icke infriade drömmar och förhoppningar, att även dagens besök på udden bara skulle bli en kamp mot det strömmande vattnet.

En fysisk strid under tre böjda alar i ännu ett tappert försök att lindra sinnenas begär och minnenas smärta. En längtan efter lättnaden som uppstår när det brusande vattnet tar bort ljudet av en förtvivlad kvinnas gråt över sin i vildmossen drunknade ardennerhäst …