Finna värme i kylan...

Blääää.

Allt är tillfruset ute i mitt Fähus. Allt blir så mycket mer besvärligt och svårjobbat och så oerhört mindre trivsamt. Vattenrören varit frusna i flera dygn men som väl är finns lite rinnande vatten inne i selkammaren – å andra sidan blir där ett veritabelt grovförråd med issörja, smuts, hinkar, vattenautomater på upptining mm.

Vattnet i hönsens, grisens och hästarnas behållare fryser till is och man får stå och hacka och bråka. Med vattnet alltså, inte djuren. Jag behåller djuren inne i hopp om att det åtminstone inte ska bli än kallare i Fähuset.

Man får uppbringa all sin redan ankomna och decimerade energi för att inte bli genomdeppig.

Men just då får jag syn på ett par smörblommor i höet och med en stor kraftansträngning och massor av vilja och fantasi kan jag plötsligt dra mig till minnes barfotavandringar över solvarma ängar prydda med massor av lysande smörblommor.

Med bilden av den blomsterfagra sommaren på min näthinna, erhåller jag lite ork ytterligare. Så jag kysser djuren och önskar dem smaklig spis, går till vedboden och fyller vedkorgen och med trenne hundar skuttande runt benen, glada därför att de vet att stugvärmen nu är i antågande, går jag upp till stugan.

Men innan vedspisvärme, äggakok, musli och kaffetår ska fåglarna få sitt. Viltfågelfrö, nötter, talg, hampafrö och strimmigt solrosfrö fyller jag på i olika behållare. Backar sedan några meter och ler när jag ser hur fort de återkommer, fåglarna, för att hungrigt och ivrigt kasta sig över maten.

De kvittrar förtjust, nästan blinkar lite gäckande åt mig och detta ger mig ytterligare lite energi.

Ja, det gäller att försöka finna några värmande små glädjeämnen här och var i det rådande obevekliga järngreppet som kylan kopplat runt gård och stuga…