Kramsnö idag!

Idag är det rejäl kramsnö här på gården. Det fick mig att tänka på höst då det föll kramsnö tidigt, redan i oktober och då jag omedelbums vaggade ut i snön och började leka. 

Här bjuder jag på den historien igen!

  

Frodig Snögumma 

Trots sin bisterhet har hon allt barnasinnet kvar, vår Husmor. En given aktivitet att ägna sig åt när det bjuds på kramsnö är att göra snölyktor och snögummor. Tycker Husmor.

Det var en strålande förmiddag med lika strålande vintersol när Husmor skred till verket ute på åkern. Efter ett tag började hundarna blänga och menande lyfta på sina kalla tassar för att med all tydlighet visa mig att de frös. Hundarna var fullkomligt eniga i uppfattningen att Husmor var urtråkig som fjantade sig och sprang omkring på Stuvegäret och rullade den ena kolossala snöbollen efter den andra - allt för att skapa en gigantisk Michelingumma i snö. Husmor själv däremot kände sig ovanligt upprymd, ja, nästan så att något som kunde likna ett förnöjsamt leende kunde avläsas i hennes anletsdrag.

När Husmor till slut insåg att hon måste gå hem med hundarna passade hon på att hämta några färgstarka accessoarer och ett par tuber färg för att ge lite karaktär åt den yppiga damen. Snabbt, nåja, sprang hon tillbaka ut på Stuvegäret igen för att fullborda kreationen. Lite läppstift var förstås nödvändigt. Kanske något rosa för att markera barmens kröning. Husmor backade några steg. Hm, mumlande hon medan hon betraktade snödonnan ur olika vinklar. Sen såg hon ut att bestämma sig och skred åter till verket med ny frenesi.  Här behövdes en sjal och rent av en hatt för att den frodiga snögumman skulle te sig lite sisådär konstnärlig liksom. Och slutligen lite kajal på det för också se lite förförisk ut…

Om kvällen då Husfar kom hem tvärstannade han ute i grindhålet, satte näven ovan ögonen för att skugga den lågt stående solen och glodde intensivt uppåt Stuvegäret. Så stegade han upp på åkern och slog ett par lovar kring den prima donnan. Tittade nära, backade tittade från sidan, gick runt, tittade bakifrån och så fram igen och kände med näven på den imponerande barmen.

När han kom in i stugan till Husmor sa han ingenting men han tittade lite konstigt på henne. Men det gör han ofta så det var då rakt inget som tant brydde sig om. Då och då skakade gubben sakta på huvudet, som vore han bedrövad. Eller fundersam kanske. Men märkligt nog sa han inget. Eller nja, lite mummel hördes bortifrån hans plats vid matbordet ett par gånger under kvällsvarden. Mumlade något om att han fått problem med dubbelseende. Eller något i den stilen.

Men säg den fägring som varar. Efter att regn och hårda vindar kom och drog fram över Småländska höglandet, blev den Frodiga Snögumma rejält förvanskad. Den yppiga barmen hängde långt ned över de riktaliga bilringarna. Hon blev krum, böjd och lutade kraftigt framåt. Ansiktet var förvridet och de lysande rosa läpparna hade smetats ut och runnit ned över dubbelhakorna som en slapp purpurfärgad sörja.

Husfar hade emellertid den goda smaken att inte varken dra några paralleller eller säga något spydigt till stackars Husmor som uppgiven sörjde sitt borttynande konstverk.

På eftermiddagen kom så dödstöten för den prima donnan när hunden Alfons resolut gick fram till Snögumman och lyfte på benet. Behagfullt lättade han sin blåsa och lät sitt vatten på den stackars snögumman. De varma strålarna fick gumman att implodera. För bara någon minut efter att Alfons utlåtit sitt gula vatten över donnan, for hon ihop till en sorglig hög av pissgul snö.

Senare samma kväll fick plötsligt Husfar mål i munnen.

- Du, det var hut vad hon har magrat och blivit liten, snödonnan där ute på åkern.

Så gned han med tummen på ena sida hakan och en vikt pekfingerknoge på den andra och gned tankfullt i skägget.

- Hm…

- Du Mor lilla, du har inte funderat på om du skulle ta å ställa dej där ute i regnet ett par dar du också …