Kållt om buken

Oavsett om man som Vipz, har väldigt korta ben eller om man som jag, har väldigt stor mage så blir det rysligt kållt om buken i den mönne nysnön…

Delikatesser & Kalsonger

En stor händelse!!! En stor stund!

Det smått osannlika hände.

Igen.

Delikatessbilen kom körandens in hit på gårn!!! Smålands Fisk & Skaldjur hade letat sig hit igen.

Första gången det hände var för tre månader sedan. Då var det kväll och vi hade nog tagit afton både Husfar och jag. Han gick omkring i kalsonger och när det knackade på dörren blev han så pass överumplad att han öppnade dörren i ren förvåning - i kallingarna.

Inte nog med det - han gick med ut i delikatessbilen och  handlade - i kalsonger! (det kom Fisk-Anders väl ihåg -  lät  han oss förstå...)

Denna gång blev vi inte lika överrumplade. Tvärtom! För Fisk-Anders sms:ade mig i förväg vilket gjorde att jag ju kunde meddela Bästebror som dök upp med hustru för att också handla när nu denna osannolika händelse tilldrog sig.

Och jodå, Husfar hade rediga långbyxor på sig ovan kallingarna! Såg riktigt civiliserad ut.

Jag handlade hoki, torskrygg, lax och räkor för så mångsiffriga belopp att Husfar fick spasmer i anletsdragen...

Med famnen full av fisk och räkor gick vi in. Sen stod vi, under nogsam övervakning av ett par gula kattögon, och portionerade om de frysta räkorna i småpåsar.

Sen började jag tillreda lite mat med - givetvis - fisk, räkor och några delikatesspotatisar. Runt mig struttade Husfar - i kalsonger.

Han sa malligt:

- Dä få la va nöen måtta på hur länge en måste gå omkring mä långböxera på sej å låssas sum en ä en såndäringa civiliserad mänska...

Vargfrossa & Tantyl!

Hualigen!

I morse vasnade (småländsk slang för varseblev) jag avtrycken av ett djur som strukit omkring lagårn.

Spåren var stora och jag blev lite morsk på vem det egentligen var som varit här på gårn på morgonkvisten. För morgonkvisten måste det varit, typ vid fyratiden, för spåren var efter att snön hade kommit och den började inte falla förrän på efternatten.

Jag tyckte också att djuret/räven/vargen/hunden hade sprungit lite konstigt, den hade lufsat rätt över lagårdsplanen och istället för att ta körbron upp på vanligt vis har den gjort ett vigt hopp på över en meters upp på rännebron, travat över rännebron och sen, till synes, lika obesvärat hoppat ned igen på andra sidan.

Hm.... Gör en hund så?

Jag rös till, muttrade i min vargfrossa:

- Nähä, här släpps inte en fjäder utanför lagårdsdöra i denne da! Nä, fy farao!

Så alla ankor och gåskarlen fick stanna inne. Hönsen likaså. Sen lockade jag in alla hundar och katter också. Till och med hästarna är kvar inne i stället.

Jo. Ja. Jo. Jag överreagerar säkert.

Men nu är det så att här råder lite vargfrossa för tillfället, Varg har nämligen skådats inte allt för långt härifrån vid ett par tillfällen under den senare tiden.

Och på en annan Smålandsgård dödades i förrgår en liten hund av räv eller varg, Även i det fallet hade räven/vargen varit ända inne på stallbacken mellan hus och bodar.

Så givetvis blev jag morsk i morse när jag såg de här spåren! Därför har djuren utegångsförbud idag.

Jag ringde lite skärrad till Husfar som i vanlig ordning satt i och skumpade i nån maskin inne Staden för att göra gångstråken drägliga för Sta-borna.

När Husfar svarade så berättade jag upprört om spåren och hur rädd jag var att släppa ut djuren utomhus.

Jag sa;

- Jag har alla djuren inne idag, inte en hönefjäder har släppts ut. Hästa, hunnera o kattera är inne. 

Sen tillade jag, i hopp om att få lite sympati, kanke uppmuntran från Husfar som väl bör bry sig om sin uppskärrade räddhågsna stackars hustru i vargfrossa:

- Å jag själv tänker jag också hålla me inne ida!

Han svarar innan jag ens hunnit avsluta meningen.

- Du, inomhus???

- Det är ju för bövelen det sämsta du kan göra!!! 

- Du får la tänka på djuren i fössta hand!!!

Han talar fort och hetsigt, gör en kort, kort paus för en snabb inandning.

- Nä dra på dig di däringa dyra GudrunSjöden-klära och häv på di nårra flaxande sjalar å gå ut å ställ de ve rännebroa, sätt armera i körs över den store buken å se lika barsker ut sum vannlitt. 

- Då vågar sig varken Vargen eller Hin håle själv kumma hem te gårn!

Sinnet rann. Blodet rusade. Pulsen dunkade.

Jag fullkomligt YLADE:

- Å DU, din usling, du behöver allri mer kumma hem te gårn, du heller!!! 

Sen slängde jag på luren.

Men inomhus ä vi idag. Ändå.

Både jag och djuren.

Å dörrarna är låsta! Basta!

(Det finns nämligen en speciell usling te karl som inte alls är välkommen in...)

Vad tusan händer?

Det här kreativa gänget är ett gött gäng.

Tuppen i hönsgårn är coachen, mentorn, estradören, entreprenören, kreatören, radiorösten och vännen Niklas Carlemar.

Sedan ser du Eva Månsson, min högt värderade, respekterade, älskade och mycket dukiga förläggare som äger och driver Isaberg Förlag i Hestra.

Därefter kommer enhetschefen, coachen, mentorn, projektören, författaren, musik-, och teaterapan Christina Nyrell som gett ut sex böcker på samma förlag som jag och som jag haft mycket roligt tillsammans med. Och lär forledes även ha. Hoppas jag.

Å sen kommer då lanttanten själv.

Jaha. Och vad tusan har vi fyra gemensamt då?

Ja, det kan jag ju tyvärr inte riktigt berätta om ännu. Men snart får du höra.  För så mycket kan jag avslöja som att det är något som kommer höras... Som du kommer höra.

Det är ett  nytt innovativt grepp. Och bakom det innnovativa greppet ligger Niklas och lilla jag...

Öh, ja, vi två, Niklas och jag alltså, vi ligger för övrigt bakom fler innovativa grepp men dem kan jag då rakt inte berätta om i det här skedet! Nej, du milde. Till det är de alldeles för hemliga. Planerna alltså. Mer rysligt rysligt rysligt spännande.

Som det gärna kan bli när två snillen spekulerar. Inte?? Okej, men när två kreativa kreerar då?

Fast om just den här grejen, den med oss fyra här, ja, den grejen får du däremot snart veta. Och höra. Som sagt...

Lustigkurre - or not...

Nu är det ju kycklingtider här i köket igen. Inte så många visserligen, varken i köket eller i Fähuset.
Kycklingar alltså. Ja inte höns heller för den delen. Men ändå.

Så nu ägnar jag min tid åt att mata, picka, visa. knacka med fingrar, prata, sjunga, nynna, visa igen, peka och knacka med fler fingar. Vad jag gör???

Jo, jag försöker ju lära kycklingarna äta o dricka!

Och just det gjorde sig en viss förtrytsam gubbe sig rysligt lustig över för nåt år sen.

Men det skulle han inte gjort. För det straffade sig! Med besked!

Klicka här får du se: Klass 3varning utfärdad på gårn!

Min plats på jorden...

Jag gillar när Malena Ernman sjunger den, den där underbara sången, "Min plats på jorden".

Här är min plats på jorden...

Om du klickan här kan du höra Malena sjunga den fina sången...  Malena Ernmans Min plats på jorden 

Muntert om Mullvadar...

Hej govänner!

Kan inte låta bli att dela den här muntra annonsen som var i vår lokaltidning. Lite sugen är jag på att få veta om det blivit  någon stor anstormning intressenter av självplocket...

Visst är vi Smålänningar lite  speciella?

Vad oss beträffar här på gårn har vi redan självplock... 

Mullvadskram på er!

Stormkycklingar - trots allt...

Det bidde nårra E(g)onkycklingar. Trots allt... Ja för ni minns väl hur jag berättade om att det hann bli kallt i min äggkläckningsmaskin när stormen Egon drog fram över byn,

Här kan du se, läsa och lyssna på mer om det äventyret!!! MICKANS ÄGGSTRA STRÖM

Det blev inte så  många som kläcktes, en tredjedel ungefär, men jag är glad för det med tanke på omständigheterna med strömavbrottet och kylan...

Så nu finns åtta fjuniga duniga små bollar på min köksbänk och för de som åker förbi ter sig plötsligt köket i Kärr som en bordell för i hela köket lyser ett intensivt rött av värmelampa som bebisarna har!

Och ibland har jag en och annan övervakare utanför buren. Även om det nog är lika klokt att låta katten vakta kycklingarna som att be Johanna och vakta havresäcken...

Sin bästa sida

Min nya Matmor sa:

- Nu får du visa dina bästa sidor Walter!

Så då gjorde jag det.

Och här är min bästa sida...

Frostiga i tonen

Ibland nöjer de sig inte med att blänga surt om jag låter dem vara ute för länge. 

Nä, ibland är de rysligt frostiga.

I både tonen och mulen...

Men då härsknar jag till och kan bli både frostig och vass i näbben... 

Bevingade vänner...

När känslan av ensamhet - lika ovälkommen som olustig - smyger sig på bakifrån, fattar tag om halsen som vore det en obarmhärtig arm som gör strupen trång och ögonen tårfyllda, ja då lyfter jag blicken, låter den vandra ut genom fönstret för att landa i den gamla apeln utanför skrivkammaren.

Och si, när jag en stund fått följa mina bevingade vänners göranden och låtanden bland snötäckta grenarna så blir andningen lugnare, sinnet ljusare och plötsligt känner jag mig inte alls så ensam…

Säg hej till Walter!

Säg hej till Walter!
Gårdens nye drake!
En redig myskdrake!
Han kom hit igårkväll.

Denne drake har jag köpt med tanke på Wanja, min myskanksdam. Hon har i och för sig inte frågat efter en drake men jag ser att de andra ankdrakarna här på gården visar intresse för henne och det går liksom inte för sig.

De har för det första helt olika tider för ruvning och kläckning. Plus att jag ju försås gärna vill ha lite renrasiga ällingar efter myskankorna.Och efter de andra ankorna med.

Så nu hopppas jag att de ska gilla varandra och bli fästefolk. Vi får se tiden an...

Drakpuss o Ankgnuss,
Mickan

Bära hö med förhinder

Jag, som i vanliga fall har svårt att se var jag sätter fötterna på grund av vissa lekamliga delar som mer tagit sig formen av yttre organ istället för inre, har det ingalunda lätt när jag bär in kvällshö till hästarnas boxar.

Frukosthö får de ute i Lutan men kvällshöet lägger jag in i boxen redan på morgonen som en av de sista momenten innan jag sopar och ger katterna mat.

Då går jag ut i Lutan, famnar en rejäl hög med hö i den stora krubban där ute, vänder mig om och börjar gå inåt med försiktiga steg. Vet att det är ett högt steg från Lutan in i lagården så där känner jag mig fram med foten så jag går rätt där.

Men sen. Ja, det är sen som farorna lurar. Jag har ramlat många gånger. Snubblat. Över saker och individer som inte bör vara där jag går fram, blind och trind.

Jag har snubblat på katter och snubblat på hundar.

Jag har fallit handlöst över en styck gås.

Över en get.

Över en skrikande gris.

Nån gång har det gått så illa att jag fått ta till doktorn. Han tittade lite konstigt på mig då jag visade mitt svullna knä medan jag förklarade:

- Jag föll över en gris.

Han sa:

- Du menar att du överfölls av en gris???

- Nä, jag föll över en gris. Den stod i vägen när jag hade fången full utå hö.

Den doktorn ville hellre skriva ut något nervlugnande än något smärtdämpande...  

Doft av dofter

En längre tid, ja i veckor faktiskt, har jag varit täppt, lite rosslig och ansträngda rinnande ögon.

Eftersom jag tillhör den sortens människor som gärna törstar efter och tappert söker såväl empati som sympati, beklagade jag mig för en stund sedan ånyo för min man.

Och min man, som är en klok man, för att va en man, svarade lika trött som tonlöst:

– Du har inte funderat på um dä kan va alla di däringa hyacintena du har överallt, di stinker ju rätt mye…

Jag tittade förvånat på honom och sa klentroget: 

– Men nä, det tror jag inte, det är ju inte så många…

Men sen, när han gått ut, gick jag runt och räknade. Öh… det är 23 stycken hyacinter här i olika arrangemang…

Och eftersom jag alltid köper lökar som det står ”stark doft” så kan han ju faktiskt ha rätt.

Speciellt rätt kan han kanske ha när Husmor i just det aktuella huset är en lanttant som rejält allergisk mot det mesta.

Hm…

Tänkte inte på det…

Egon & Eon

Ja du milde. Det har inte varit som vanligt här på gårn på flera dagar. Lördagen använde jag till att mobilisera inför den annankande stormen Egon.

Maken var, som vanligt när det är snö, storm, halka eller annat, i Staden för att se till att Staborna kunde stappla fram längs trottoarer och cykla längs stadens cykelvägar.

Jag laddade med att fylla upp  hinkar, såväl ute hos djuren som inne i stugan. Och som alltid i stormtider, åkte den rostfria hinken fram, den jag använder till dricksvatten. Övriga hinkar fyller jag ockås med vatten med det är mer till disk och toa.

Stearinljus och värmeljus i mängd, batterier, ficklampor, pannlampa och så laddade jag upp telefonerna så de skulle klara ett par dygn utan ström.

Laddade alla ledljusen som går på batteri - fantastiska att ha i strömlösa tider, pålitliga och brandsäkra.

Jag ställde till och med in det traditionsenliga julborden nere hos Farmor och Farfar för jag inte vågade åka från gården - kanske mest av rädsla att inte kunna ta mig hem igen. Lite har man ju lärt sig av Per och Gudrun menar jag...

Stackars Farmor, hon blev ledsen, varken Son eller Sonhustru dök upp. Men ibland får man kapitulera för vädrets makter.

Ehuru, bland det mest problematiska var emellertid äggkläckningsmaskinen! Hm. Strömmen gick här vid tvåtiden på natten men då hade vi somnat och vaknade inte först vid halvfyra och då hade temperaturen i maskinen sänkt sig med 11 grader!

NEJ!

Husfar stapplar ut och drar igång det bensindrivna elaggrigatet och snart kunde vi få på lite hjälplig strömfunktion till frys, kyl och - äggkläckningsmaskinen.

Reservkraftverket stod under rännebroa och dånade något alldeles vansinnigt. Eftersom strömmen den ger är ojämn kan man inte köra så mycket mer än det allra nödvändigaste, dator och teve är inte att tänka på. Jag tänkte mig inte för och hade hela lysrampen ovan köksbänk, diskbänk och spis tänd- BANG! BANG! BANG! small det tre gånger i rad och så var 9 lysen ett minne blott...

När dagsljuset kommit och vinden mojnat gick Husfar ut på gården och kom sedan bedrövad tillbaka. Skakade på huvudet och sa: Det är ju gråtängsligt allsammans!

För tredje gången drabbades vår skog rejält. Vår närmsta granne också. Bort över vägen låg vindfällen, elledningar och teleledningar i en enda röra över vägen så stackars Lotta i Bygget fick ställa bilen och gå genom skogen för det var totalstopp!

Eon jobbade på i skogarna och runt om på Höglandet fick folk tillbaka strömmen, men inte vi. Eftersom läget ändå var deppigt, så deppade jag till det ytterligare med att göra bokföring som fungerar alldeles utmärkt eftersom jag ju tillhör dem som (ännu) gör det manuellt.

Och givetvis så skrev jag då och då några uppdateringar på Facebook om läget. På söndagskvällen fick jag en fråga via fb från en f d journalistkollega som nu är på Aftonbladet.

Det resulterade i den här artikeln: KLICKA HÄR FÖR AFTONBLADET

I förra veckan hade jag bjudit in till presskonferens här på gården vid klockan 09.00 här på måndagsmorgonen. Vad jag ju inte kunde veta då när jag inviterade journalisterna var att gården då skulle vara utan ström... Öh... Okej...

Men skam den som ger sig, med lite vilja, arbete och bra ved i vedspisen blev det minsann både värme och kaffe och kokta nyvärpta ägg, vilket jag utlovat i inbjudan.

Thomas Johansson, Museeintendent på Vetlanda Museum och duktiga duktiga Petra Östgård från Hallpressen

Men redan vid halvåtta blev jag uppringd på mobiltelefonen av Sveriges Radio Jönköping som ju också fått pressinbjudan, som ville kolla läget här på gården inför presskonferensen som skulle ske på en stormdrabbad gård. För att ha täckning nog att kunna prata gick jag upp på en kulle en bit upp i skogen.


Det var ännu inte ljust ute och snön yrde men det gjorde kanske bara inslaget lite mer autentiskt då att säga :-)

Det roliga var att radioinslaget kom att handla om mina ägg i maskinen! Hehe!

Här kan du höra och läsa mer om hur äggstra skoj allt blev! KLICKA HÄR FÖR RADIOINSLAGET

Nåväl.

Presskonferensen gick bra! Vi satt inne nån timme och gick sen ut för fotografering. Här ser du några bilder.

Det blev även ett litet teveinslag: KLICKA HÄR FÖR TEVEINSLAG

Och, förstås, ett reportage. Och Tionetta hamnade på tidningens framsida :-) Hon är stolt och Vipz är lite förnärmad att han bara fick vara med inne i tidningen...

Strömmen dröjde och som facebookvännen Becke skrev: Nu är det inte EGON som är problemet - utan EON...

Fyndigt! Tihi!

Vi kurade skymning på kvällarna i stearinljusens sken.

Men hör ni, nu har ni väl redan förstått vad det var jag ville berätta för ett tag sedan, som jag var så glad och stolt över att jag nästan var sprickfärdig? Jo, jag ska hålla en alldeles egen SEPARATUTSTÄLLNING på Vetlanda Museeum baserat på fotografierna i mina böcker.

Hur glad är jag? Tio på en skala av tio!!!

Trots Egon.

Och Eon...

Ni kommer få höra mer om detta framöver, var så säkra, jag kan nog inte låta bli att berätta mer, men jag ber er redan nu att boka in lördagen den 29 augusti klockan 13 då jag och Thomas Johansson på Vetlanda Museeum bjuder in till Vernissage av separatutställningen Mustiga Mickanismer!!!

Jippiiiiiiii! Så jäkla glad jag är för detta! Mina enkla fotografier av vårt alldeles vanliga halvtråkiga bonnliv här på gårn ska bli till stora tavlor och visas på museum?????  För mig är det svårt att ta in och svårt att förstå!

Nä, nu går jag ut och mockar i lagårn, jag måste känna att jag är i verkligheten och inte bara drömmer det här...

Kärlek, Glädje och Hälsningar!

Eder Lanttant

Ps: Lowisa lyste ett par av äggen igårkväll och då var det liv i dem!!! Så förhoppningsvis så... Men fy farao så dyra ägg det blir, vi fick ju köra med aggrigatet dygnet om för att hålla temperaturen i äggkläckningsmaskinen, 48 liter bensin gick det åt... Ds.

Bengt håller minsann koll på sina ägg!!! Bättre hustomte kan man inte få!