Vargfrossa & Tantyl!

Hualigen!

I morse vasnade (småländsk slang för varseblev) jag avtrycken av ett djur som strukit omkring lagårn.

Spåren var stora och jag blev lite morsk på vem det egentligen var som varit här på gårn på morgonkvisten. För morgonkvisten måste det varit, typ vid fyratiden, för spåren var efter att snön hade kommit och den började inte falla förrän på efternatten.

Jag tyckte också att djuret/räven/vargen/hunden hade sprungit lite konstigt, den hade lufsat rätt över lagårdsplanen och istället för att ta körbron upp på vanligt vis har den gjort ett vigt hopp på över en meters upp på rännebron, travat över rännebron och sen, till synes, lika obesvärat hoppat ned igen på andra sidan.

Hm.... Gör en hund så?

Jag rös till, muttrade i min vargfrossa:

- Nähä, här släpps inte en fjäder utanför lagårdsdöra i denne da! Nä, fy farao!

Så alla ankor och gåskarlen fick stanna inne. Hönsen likaså. Sen lockade jag in alla hundar och katter också. Till och med hästarna är kvar inne i stället.

Jo. Ja. Jo. Jag överreagerar säkert.

Men nu är det så att här råder lite vargfrossa för tillfället, Varg har nämligen skådats inte allt för långt härifrån vid ett par tillfällen under den senare tiden.

Och på en annan Smålandsgård dödades i förrgår en liten hund av räv eller varg, Även i det fallet hade räven/vargen varit ända inne på stallbacken mellan hus och bodar.

Så givetvis blev jag morsk i morse när jag såg de här spåren! Därför har djuren utegångsförbud idag.

Jag ringde lite skärrad till Husfar som i vanlig ordning satt i och skumpade i nån maskin inne Staden för att göra gångstråken drägliga för Sta-borna.

När Husfar svarade så berättade jag upprört om spåren och hur rädd jag var att släppa ut djuren utomhus.

Jag sa;

- Jag har alla djuren inne idag, inte en hönefjäder har släppts ut. Hästa, hunnera o kattera är inne. 

Sen tillade jag, i hopp om att få lite sympati, kanke uppmuntran från Husfar som väl bör bry sig om sin uppskärrade räddhågsna stackars hustru i vargfrossa:

- Å jag själv tänker jag också hålla me inne ida!

Han svarar innan jag ens hunnit avsluta meningen.

- Du, inomhus???

- Det är ju för bövelen det sämsta du kan göra!!! 

- Du får la tänka på djuren i fössta hand!!!

Han talar fort och hetsigt, gör en kort, kort paus för en snabb inandning.

- Nä dra på dig di däringa dyra GudrunSjöden-klära och häv på di nårra flaxande sjalar å gå ut å ställ de ve rännebroa, sätt armera i körs över den store buken å se lika barsker ut sum vannlitt. 

- Då vågar sig varken Vargen eller Hin håle själv kumma hem te gårn!

Sinnet rann. Blodet rusade. Pulsen dunkade.

Jag fullkomligt YLADE:

- Å DU, din usling, du behöver allri mer kumma hem te gårn, du heller!!! 

Sen slängde jag på luren.

Men inomhus ä vi idag. Ändå.

Både jag och djuren.

Å dörrarna är låsta! Basta!

(Det finns nämligen en speciell usling te karl som inte alls är välkommen in...)