Bevingade vänner...

När känslan av ensamhet - lika ovälkommen som olustig - smyger sig på bakifrån, fattar tag om halsen som vore det en obarmhärtig arm som gör strupen trång och ögonen tårfyllda, ja då lyfter jag blicken, låter den vandra ut genom fönstret för att landa i den gamla apeln utanför skrivkammaren.

Och si, när jag en stund fått följa mina bevingade vänners göranden och låtanden bland snötäckta grenarna så blir andningen lugnare, sinnet ljusare och plötsligt känner jag mig inte alls så ensam…