Spökligt värre...

Vi som bor långt ut på landet är vana att leva i mörker och ta sig fram utomhus i beckskummet. Både öron och ögon är ganska skärpta efter att i åratal ha varit de enda existerande framkomlighetssensorerna i brist på gatljus, neonskyltar och annat blinketyg.

Visst har det ibland varit småläskigt att traska i mörkret, åtminstone då man hör något som man inte genast kan identifiera och förklara med exempelvis en friarkatt, grannes ungdjur eller möjligen, vad värre är, en förvirrad stadsbo som kommit på villovägar i landsbygdsmörkret.

Men för det mesta känns ändå mörkret snällt och tryggt. Som en slags mjuk filt vilken famnar gården och inunder den kan man tryggt röra sig mellan hus och bodar. Däremot får jag lov att tillstå att jag inte gärna företar mig några längre utsvävningar och långvandringar ute i skogen i de mörka höstkvällarna. Men svartmörkret kring gården och närområdet skrämmer mig föga.

Nu är dock läget förändrat. Här har skett stor utveckling! Nära nog Evolution. Sedan i somras har delar av trädgården plötsligt utrustats med elektrifierad belysning. Det gör att man nästan SER framför sig och SER var man ska trampa! Även i det svartaste svartmörker.

Men - man ser nästan lite för mycket... Titta här får ni se! (du vet väl att du kan klicka på fotot för att göra det större - kanske måste du det för att se dessa otäcka och nästan genomskinliga spökvarelser)

Igår skulle jag försöka mig på att föreviga de nya lyktorna vilka lyser upp trädgårdsgången. Jag ville föreviga detta för att visa att elektriciteten verkligen har kommit till Gården. Men när jag sedan tittade på bilderna blev jag förskräckt! Jag blev plötsligt varse något otäckt!

Nu när trädgården inte längre ligger i svartmörkret avslöjas att här finns ruskiga spökliga varelser! Som andar syns de flyga fram över gången. Liksom suggestiva gastar galopperar de fram. Syns sväva strax ovan marken såsom transparanta gengångare. Och de är ju på väg just mot mig där jag sitter på trädgårdsgången!!!

Håret reser sig i nacken då jag tittar på bilderna. VAD hade jag egentligen mött där ute i natt då jag fotade??? Nä, fy vad otäckt. Livet på gården var nog bättre i svartmörkret trots allt!

Jag försöker erinra mig skeendet då jag satt där på huk och fotograferade. Och då minns jag plötsligt den blöta puss jag fick någon sekund efter att jag tryckt på kamerans avtryckarknapp. O det var inte Husfars kalla skatmisshandlade näsa jag kände mot min…

Det var ju en hundnos! Lättad inser jag att de vita otäcka suggestiva vålnaderna inte är något annat än mina rara blötpussande hundar. Thank God!

Hm, jag ska kanske inte kämpa för att Gården ska avelektrifieras. Trots allt…

Här har jag lyckats hasa ner mig på huk för att fotografera Den Stora Utvecklingen på gården, nämligen elektrifierad belysning UTOMHUS! Ser ju helt okej ut - eller hur?

Men plötligt syns en vålnad, ett fyrbent och svansförsett suggestivt spöke, rusa rakt mot mig!

Lika plötligt uppenbarar sig två ytterligare transparanta gengångare som vore de andar från en annan dimension.

Ja, det är fastligt vad mycket man ser och upptäcker med elektrifierad belysning utomhus. Kanske är det bättre med svartmörkret. När allt kommer omkring...