tisdag 17 maj 2011

Ollonborrar o Drottningen af Dyngan


När Husmor hålls med att köra ut gödsel från dyngan ut på landen måste stor uppmärksamhet och försiktighet vidtagas.

Dyngan, ni vet det där territoriet bak lagårn där Husmor påstår sig vara Drottningen af Dyngan, har ett mycket komplicerat system med olika högar för olika åldrar och därmed brändhet. Den absolut högsta högen, som en sockertopp, även om Husmor med största sannolikhet är den enda i världen som skulle komma på att använda just "sockertopp" som metafor för en stor rejäler skethög, är den mest brända.

Det är således från den högsta högen som sketen till landen tas ifrån.

Husmor, och landen, är inte de enda som gillar att hållas där bak i den välbrunna dyngan. Det gör trehundrasjuttiosex miljarder maskar och ett stort antal ollonborrar. Ja, larver från densamme alltså.

Dessa larver trivs i välbrunnen dynga och följdaktligen har Smålands alla ollonborrmammor flugit till Husmors dynga och nedlagt ett stort antal ättlingar. För var finns väl välbrunnen dynga idag? På gårdarna står det mest en jättelik rund sketbrunn bak lagårn vars innehåll mer liknar en rinnande ävja än vanlig gödsel. Inga ollonborrmammor vill doppa ned gumpen i den ävjan utan drar raskt in rumpan, fäller ut vingarna och sätter både GPS och tentakler rakt mot Husmors dynghög.

Det är samma sak år efter år. Och Husmor får således samma bryderier och vedermödor varje år.

Varför, undrar du?

Jo, hon är förstås rysligt rädd om sina ollonborrlarver!!!

Långt ned i dyngan lever de och när Husmor kommer grävandes välts dessa stackars värnlösa varelser upp i dagen, blinkar glosögt och klentroget mot ljuet och den stora uppenbarelsen som de i sina puppstadie har hört berättas om, Drottningen av Dyngan.

- Åh neeeeej!

- Åh, förlååååååt!

Hursmors förfärade ångestfyllda skri ekar med jämna mellanrum mellan maskinhall och lagård medan hon hålls med dynggrepen och rotar ikring där i dyngan.

Så slänger Husmor vad hon har för händer, sjasar bryskt iväg alla höns och tuppar. Förmanar strängt och pekar ihärdigt med ett viftande finger mot de förbryllande hönsen:

- Om ni ens bara tänker tanken att sätta näbben i en enda sån här stackars ollonborrelarv så rycker jag väck alla fjädrarna i gumpen och blottlägger ändalykten på er så att alla och envar kan se er knottriga och föga intagande rumpa!

De förnärmade hönsen kniper ihop både gump och näbb och vaggar kränkta och skymfade iväg från den ilska tanten som står o vinglar och gapar längst upp på dyngan. Muttrar tyst till varann.

- O hon ska snacka om föga intagande bakdel, hmpf....

Så faller vår Husmor ned på knä, i kupad hand tar Husmor vördsamt ollonborren, pratar litet med den och säger ånyo förlåt att hon väckt den ur sin skönhetssömn. Säger lugnande;

- Såja, såja, allt ska bli bra igen.

Så stegar hon bort någon meter och gräver ett nytt djupt hål och ilägger sedan försiktigt den väna vackra lilla varelsen ned tillbaka i ett nytt varmt daggmaskomgivet litet bo. Eller lilla och lilla förresten, de är ju faktiskt en sju åtta centimeter stora!!!

Ett bo långt ned i den välbrunna dynghögen på en dyngstack med ett komplicerat dynghögssystem där en förvirrad storvuxen tant klampar omkring med raggsocksbeklädda fötter i storstövlar.

En tant som då och då klättrar upp på den högsta skethögen, en skethög som hon, och endast hon, tillskriver epitetet Sockertopp, där stannar hon upp ibland, ser sig vällustigt omkring.

Ser och intar. Skogen, Ängen, märrar, höns, hundar, katter, getter, anka, gås, Grålle och Grävare, rosthögsvolvo o snällskoda, ett par bortsläntrande rådjur, stararna som sitter på telefonledningen, tranorna på den nysådda åkern, himmel o granskogshorisont.

Så suckar hon liderligt och lystet, drar efter andan och utropar:

- Jag är Drottningen af Dyngan!


Tuppen (p)ilske ÅsboNisse står högst upp på en annan dynghög på Husmors dynga. Han ruskar klentroget på huvudet så att kam och fjädrar flaxar. Han vill knappt tro på det han ser och hör hända där bak på dyngan.

Galer trött;

- Sicket jäkla dårhus här är!!!


Ollonborre (Melolontha melolontha) är en art i skalbaggsfamiljen bladhorningar.

En ollonborre (södra Sverige) lever i cirka fyra år, under större delen av sitt liv som larv under jorden. Larven kallas "fettpölsa" och var förr en svår skadegörare eftersom den lever på rötter. Som skalbagge lever den endast efter förpuppningen i cirka tre till fem veckor.


Ollonborrens färger varierar från vitt till brungult med ett brunt huvud. Hanen har stora bladformade antenner. Dess surrande kan bäst beskrivas som en helikopters på stort avstånd. Längd 20-30 mm.

Ollonborrarna svärmar på våren i skymningen. De kan ofta ses när de söker sig till ljus. Honan lägger sedan mellan 80 och 100 ägg som hon begraver 10-20 cm ner i jorden. Äggen kläcks efter 4-6 veckor och larvutvecklingen tar 3-5 år, kortare tid i varmt klimat och längre i kallt. De förpuppas tidigt på hösten och den vuxna skalbaggen kläcks sedan efter 6 veckor. Den förblir på frostfritt djup tills på våren då de kryper upp. Populationen av svärmande ollonborrar varierar cykliskt med cirka 4 år på grund av den långa larvutvecklingen.

3 kommentarer:

  1. Du är både rolig och god du!

    SvaraRadera
  2. Jag som " bara " beundrat Din otroligt vackra o ch roande bilder. Nu finner jag mig själv i högsta grad uppdaterad om livet i en skithög. Jösse ( l ) s vad rolig Du är. Tänk om alla skolbarn fick läsa in allt de ska lära sig på detta vis. Haha vad kul skolan skulle bli. Ha en fortsatt god dag. Kram Inga i Lidhult.

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt..vilken kunskap Du har..sällar mig till föregående talare...tänk om barnen fick lära på detta sätt...Då kan vi prata om "skitroliga" lektioner...Kram Ulla strax utanför Uppsala....

    SvaraRadera