En social vaccination...

Idag samlades jag och kommunens mönne pensionärer på Stadens vårdcentral. Vaccination stod på agendan. De komma från öst och väst med broddar och rullatorer, käppar och kryckor. Vissa kämpade sig uppför trappan, däribland jag, medan andra tog hissen en våning upp.

Där rådde minst sagt en osedvanlig trängsel i foajén där man ordnat med ett slags kösystem för de mönne vaccinationshågade gästerna. Där fanns ståbord och flera muggar med nyvässade blyertspennor i. Formulär skulle fyllas i och rutor kryssas.

Och att jag, som en katt bland hermelinerna, befann mig där bland alla gamla hjältar, beror på att undertecknad, med sin astma tillhör den så kallade riskgruppen. Det beror lite även på att ni, kära läsare, vid upprepade tillfällen åberopat att jag ska vara rädd om mig, ja, så jag traskade jag lydigt dit idag.

Denna vaccinationstilldragelse på Bättringsvägen i Vetlanda visade sig utvecklas till en väldigt underhållande och synnerligen social begivenhet.

Kvinnliga sköterskor skrek ut nummer från olika håll i lokalen, ibland fick de svar, ibland inte och då skrek de ännu högre:

-  SEXTIOSJUUUUU!

Inget svar. Sköterskan mumlade. Muttrade. Prövade att ropa samma nummer än en gång men fortfarande utan svar. Då muttrade hon igen. Som om hon bestämde sig. Och så tog hon i för kung 

och fosterland och skrek:

–        - SEXTIOÅÅÅÅÅTTA DÅ RÅ!

Nu sken en farbror upp som ett Liljeholmens, började mödosamt resa sig varpå han med gammelmansröst skrek;

–        

            -  JAAAA!

Det spred sig ett unisont fnitter längs väggar och golv, ty folk satt överallt, när den gamle mannens resoluta och uppenbart glada och överraskande ”JAAAA” samtidigt som han sträckte upp näven i luften och viftade med nummerlappen med de magiska siffrorna 68 på.

Du milde, det var så komiskt och så festligt och så gulligt på en och samma gång!

Jag kunde inte låta bli utan ropade:

- BINGO!

Vilket genererade än mer skratt och trivsamhet i det stora, varma och välfyllda rummet där folk stod och satt om varandra och väntade huller om buller i väntsal, korridorer, foajé och reception.

En gammal dam fick sitt nummer uppropat och hastade framåt med, vad jag anade, värkande höfter och knän och med något nervöst, något sökande i blicken. Det visade sig att hennes gubbe hade numret efter henne men han hann ju inte med i kaoset utan hade hamnat på efterkälken. När sköterskan förstod den äldre kvinnans bekymmer stannade hon upp och vände sig mot platsen där jag stod.

Då kom en farbror långsamt gåendes, han gick mödosamt bredvid sin rollator. Jo, bredvid! Han gick på rollatorns vänstra sida och höll sin högerhand på rollatorns vänstra handtag. Tillsammans, alltså både gubbe och rollator, utgjorde alltså ett ganska brett ekipage där de långsamt, mycket långsamt, skred fram.

Då jag själv också utgör ett ganska brett ekipage där jag stod blev krocken oundviklig, gubben körde in i mig med papper, nummerlapp o hela medevitten.

Han blev förskräckt och sa med skrovlig och lite ömkansvärd röst:

-  Men åh, förlåt!

-          - Förlåt!

Jag tog honom mjukt om ryggen och sa skämtsamt:

- Åh, inte behöver du be om förlåtelse för att du stöter på mig!

- Det blir jag bara glad över, det är så sällan som nån stöter på mig.

Han tittade lite klentroget, kanske rent av räddhågset på mig ett ögonblick men sedan skred han och hans rollator vidare mot sköterskan, sin gamla livskamrat och vaccinationssprutan.

Det var en märklig upplevelse. En speciell känsla fanns där i rummen. Tyckte jag. Folk pratade. Hur som helst och med vem som helst. Man skojade och dunkade ryggar. Ett par gubbar flinade lite och skojade lite självironiskt åt sig själva och den syn de menade på att de utgjorde där de satt uppradade längs väggarna med rollatorerna framför sig. Stämningen var så god. Så mjuk. Hjärtlig och varm.

Jag vet inte hur jag ska förklara det men det var som om det rådde ett särskilt slags tillstånd där inne. Totala främlingar struntar i normer och konventioner och folk pratar med alla. Människor bjuder till. Är varma och vänliga. Hjälps åt.

Som när det är kris av något slag. När människor söker sig till varandra. Som efter stormarna Gudrun och Per. Ni vet, då alla plötsligt, på något gåtfullt sätt, liksom blir vän med alla. Man öppnar sin dörr och famn och bjuder in de som ingen värme har, de som inget vatten har, de som ingen mat har. Delar med sig. Förbehållslöst. Därför att det är något som är annorlunda. Något som lockar fram den djupaste medmänskligheten i oss alla.  

Precis så kändes det idag på Vårdcentralen i Vetlanda!

Det var så trevligt att till och med en sådan konstig och eremitisk lanttant som jag trivdes. Njöt av att se, betrakta och iaktta. Men så har jag ju då inte så särdeles mycket annat socialt och civiliserat att jämföra med.

Å denna, för mig mycket stora, vaccinationshändelse var i allt väsentligt en trevligare upplevelse än gårdagens magplask på dyngan …