Tiden springer

Ett gåtfullt ljus, ett subtilt dis vilar över nejden. Tunna slöjor av ljus och dimma som bäddar in den stormskadade granskorshorisonten så att den liknar en raffinerad akvarellmålning målad i avsikt att försköna. Locka. Förföra. Kanske skapad i avsikt att göra omgivningen trolsk. Att ge sitt konstverk en aning mystik. Gåtfullhet.

En smått nymornad sol ser ut att med möda skickar sina strålar uppåt. Framåt. De når upp till grannens hus på kullen där de ger en förnimmelse av vådliga eldsken i de båda gavelfönstren. Men då jag ju vet orsaken finns ingen anledning till oro.

Några tuppar hörs gala intensivt som vore de i en tävling om vem som galer mest och bäst. Sivert hör definitivt till dem vars galande är högt, brett och djupt. Kommer ända nedifrån magen på tuppaskrället.

Han är fin han. Tuppen Sivert från Strömslund. Lite kaxig ibland, får ibland för sig att attackera men jag vet hur man bäst råder bot på det. Jag tar då upp honom i famnen, kramar honom och håller h honom tryckt mot barmen. 

Ståendes i en sådan omfamning börjar jag gäckesamt och retfullt prata med Sivert medan jag smeker haklappar och kam och ibland tar jag tag om näbben och lekfullt skakar den litet. Efter en sådan intim kärleksstund brukar han hålla sig lugn några veckor.

Måndag idag. Igen. Tiden springer. Valparna fyller just nu på morgonen exakt fyra veckor. Tiden springer som sagt. Ja, det gör nästan valparna också. Springer alltså.  

Jag kommer mig nog och tar emot dagen med öppen famn och öppna sinnen men ännu har inte ivern, energin, suget, nyfikenheten, drivet vaknat riktigt. Inte tagit fart. Kanske en liten rekyl på helgen som varit intensiv från morgnarna till kvällarna utan någon tid för stilla stunder. Kanske unnar jag mig att stå vid vedspisen ännu en stund, blickandes bort mot valplådan och rikedomarna där i…

Ha en jättefin start på veckan!

Valpgny o Tantgäsp från oss här i köket.