Faran över - eller?

Gårdagens snö är redan ett minne blott. Jag och mina fyrfota vänner gläds åt detta och tar vår runda med stort välbehag. Snön ligger visserligen kvar i en och annan avlägsen skuggbelagd vrå i skogen, men i stort har snön, liksom haglet, redan förflyktigats tack vare en morgonpigg och beslutsam vårsol.

Jodå, det kom några hagelskurar också. På eftermiddagen stod jag i maskinhallen och målade på Husfars stora kärlek - grävmaskinen. Där gör jag lite finmålning av logotyper och annat smått och gott som kräver, citat Husfar, ”e hand som ä van att lafs-måla”, slut citat.

Väl påpälsad i den råa och blåsiga kvällningen stod jag och målade bokstäverna J C B medan Irene Lindh satt och läste högt ut boken Berlinerpopplarna, av Anna B Ragde. Ja, inte så att Irene satt uppkrupen i grävmaskinens förarhytt och läste utan hon har istället haft vänligheten att tala in boken på cd åt mig.

Men snart överröstades Irene Lindh av ett bedövande smatter på plåttaket. Hagel! Himlen var lika mörk som mitt sinnelag när hönsen spekat runt i mina nysådder vilka inte hunnits få upp på ”hönssäkert avstånd”. Då vår maskinhall, som så många andra, är försedd med plåttak får det ljudet av en smattrande hagelskur att fullkomligt brisera och växa till ett dån som tar hela maskinhallen i besittning. Irene Lindh också.

Den här våren får man dock vara glad över att överhuvudtaget ha något tak på maskinhallen. Det är inte alla förunnat efter denna vinter.

För ett par månader sen vidtogs här åtgärder för att hindra att även vårt tak skulle rasa samman inunder de enorma snömängder som det småländska höglandet så generöst bjöd på. Stegen bars fram och Husfar klättrade upp med snöskyffel i ena handen och snöslädjen i den andra. Med snö upp till midjan började han skotta.

Jag gjorde sammaledes fast i en mer markbunden variant. När jag var klar med gårdens gångar, uppfarter och ingångar ropade jag upp till Husfar och frågade om jag skulle komma upp och hjälpa till varvid han genmälde;

- Dä ä la meninga att vi ska RÄDDA taket…