Påsken är med råge passerad. Ja, julen också förstås. Men eftersom julen varar till påska så måtte väl de båda högtiderna ha samma slutdatum?
Nåväl, med majmånaden inte alltför långt bort insåg till och med gårdens husmor att dess prydnader nu bara måste väck, fallna och deklinerade för åldersstrecket.
Sagt och gjort.
Skottkärra fram, påskris i botten och som lök på laxen hamnade den i november på stalldörren uppsatta stalljulkransen. (Nä, nä, fnys inte på näsan nu, tänk på att det är en snålänning du har att göra med. Och vi vill sannerligen ha valuta för de investeringar som görs)
Detta lass körde jag med stor vedermöda, och något som liknade motvilja, till skogs. Där ställde jag mig och lirkade loss varenda fjäder. (Kors, det tog en halv dag!) Efter detta kände jag mig som..., ja vadå..., jo, som en sådan däringa MILJÖVÄN. Hm, det var en behaglig tanke som lindrade mitt sinnelag.
Under kvällsvarden framförde jag detta till Husfar som, utan att se upp från tallriken, lugnt replikerade.
- Ja unnrar om dä inte ä mer som sulle blett kvar oppe i skoga på grund å ålderstreck å bäst före datum...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar