Som jag misstänkte, eller nåja, som Husfar misstänkte, var jag sällsynt framgångsrik i mina försök att inspirera tuppen Gockel till kärlekslekar i hönsgården. Det är nu ett faktum. Ett faktum som resulterat i att alla ägg i äggkläckningsmaskinen från Gockel och hans damer var tomma!
Det var dock liv i ett ankägg, som jag fått av en vän, samt i ett enda ynka höneägg från Sir Lancelots hönegäng. Så här står jag med en ankbebis och en liten kyckling. Inte kan väl dessa stackars ensamma individer förpassas ut till ladugårdens kyla? Nej, de har fått stanna här inne. Ett beslut har visat sig kräva omfattande praktiska bestyr, tid och omsorg.
Dessutom har jag fått en egen fanclub.
"Fanclub" ringer lite illa i mina öron. I alla fall beträffande sport. Sport, ni vet, sånt som urbaniserade människor ägnar sig åt för att de inte har tillräckligt mycket med arbete att utföra på gården, med djuren, gödseln, veden och landen. Hur som helst har jag hört att såna däringa fans kan vara både besvärliga, våldsamma och provocerande.
Dessa egenskaper vore för mycket att tillskriva min lilla fanclub. Men mina två små fans blir nog så högljudda - och kanske också något litet provocerande - då föremålet för deras dyrkan, det vill säga jag, försvinner ut ur rummet. Med förbluffande frenesi och styrka upplåter de sina strupar för att ropa in mig till rummet igen. Eller, för att tillämpa lite sportterminologi, ropa in mig på arenan igen.
Anki och Pytte har funnit sin favoritplats. Det är att krypa in under, eller kanske mellan, några av mina hakor. Där är det mysigt att sitta och kura. Gäran småplocka lite med de vassa små näbbarna i skinnet. Mitt skinn. En liten prövning som jag än så länge finner uthärdlig men inser att det bara är en tidsfråga innan detta blir en smärtsam påfrestning som borde finna sig en annan tingens ordning.
Idag var de båda små liven med vid frukostbordet. Anki föredrog små bitar av Husfars äggröra medan Pytte nöjde sig med ett par smulor speltknäckebröd.
Husfar fördrog nog varken det ena eller det andra utan reste sig med en grymtning och sa:
- Görs här ingen skillnad på folk och fä?
DET är en intressant och existentialfilosofisk fråga. I synnerhet för en Ankmamma...
Min fans, Anki och Pytte, ett och ett halvt dygn gamla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar