VILKET OFATTBART STÖD!!!

Finaste läsare och alla härliga vänner, digitala som analoga!

Jag är sååååå privilegierad!!! Så omsluten av vänlighet och kärlek! Jag är så tacksam för det!

Om jag nu inte har vågat/velat hämta posten sedan den 9 juni då det första hatbrevet låg i gårdens postlåda så börjar jag försiktigt tänka mig att revidera den inställningen. För nu är det i sanning en FRÖJD att vittja postlådan (även om det inte är jag som gör det utan gårdens husfar).

Bara se här på fotot hörni!!!!!

Vykort. Brev. Presenter. Vin. Blommor. Ännu mer kort och brev. En rökt lax. Champagne. Choklad. Mer kort och brev.

Och då är detta bara i postlådan. Då ska vi inte glömma alla mail, kommentarer, sms, inlägg och andra digitala tillrop som kommit.


Plus telefonsamtal, kramar, axelklappningar, ryggdunk, blickar, tårar, leenden, förfärade upphöjda ögonbryn, huvudskakningar och ännu fler kramar och leenden. Och allt detta på bara några dygn!

Det är ju bara en vecka sedan jag berättade! Jag ryser, gråter, gläds och förbluffas varje dag över all vänlighet och kärlek som ni visar mig.

Tack alla alla alla alla för allt stöd och all uppmuntran, kärlek och kraft ni gett och ger mig. I tanke, handling, vykort, tillrop or whatever!

Ni gör mig varm, mjuk och närmast lycksalig. Jag vågar jag försiktigt tro att det nog ändå kommer något gott ut ur det här ytterst otrevliga "hat-bombandet" som varit. För jag tycker det känns som om vi fått en tankeställare på något vis och att vi är mer benägna att värna och visa omsorg, kärlek och vänskap om varandra - inte hat och elakhet. Och det tycker jag om och jag är övertygad om att det leder till en bättre värld...

Nåväl, ville bara visa min stora tacksamhet för ert stöd och önska er allesammans en helt underbar hösthelg! Lanttantskram!

Ps. Ni som bor i trakterna får mer än gärna komma till Skillingaryds Bibliotek i morgon klockan 14 då jag föreläser och visar foton. Sjunger lite med faktiskt :-). Å så kanske våra digitala kramutbyten istället kan bli te en redig kram... Ds.

Nu är det ALLVAR!

Idag ska jag för första gången, i en av mina inspirationsföreläsningar, visa bilder och prata om det som hänt. Om hatet som visats mig - men också kärleken och stödet som visats mig!

Jag är på väg till Sjötorp, norr om Mariestad, där jag ikväll ska föreläsa.

Men först ska jag vara Skövde där jag ska vara med direkt från studion vid när Sveriges Radio Skaraborg sänder P4 Direkt Skaraborg klockan 15.00, för att prata om detta.

Jag har nu på morgonen suttit och jobbat med nya delar i min PowerPointsserie. Delar och foton jag helst hade sluppit ha där - jag brukar ju mest sprida inspiration, glädje, kärlek och bjuda på skratt men även eftertanke och reflektion.

Ikväll blir det även en hel del allvar. Om hat och hot. Om förtryck och kränkningar. Om förnedring och förminskning.

Men jag kommer sluta med att visa och tala om Kärlek, Värme, Mjukhet och Trygghet.

Och allra sist kommer jag sjunga min egna sång "Allvarsstund med barnen" i kombination med ett alldeles pinfärskt bildspel därtill!

Men först efter att jag visat detta. Denna nya beklagansvärda del i mina föreläsningar :-(

Men Ni har gett mig kraft och jag kommer berätta om att stödet, uppmuntringarna, uppmaningarna, kärleken, värmen och omsorgerna från alla er - är det som gör att jag vågar berätta om detta.

För vi kommer inte tolerera sånt här - eller hur?

Jag ger mig aldrig , som min vän Cathrine Fundin sjunger, Hon, liksom jag, är kärlekens krigare...

Lyssna här på Cathrine Fundins fina och mycket tänkvärda låt medan du tittar på bilderna....  Cathrine Fundin - Kärlekens Krigare

Är så tacksam för all värme ni ger mig - om ni bara visste...

Lyssna igen!!!! 

Mer kärlek åt alla!

Gomorron vänner!

Fast oktober fört med sig hösten in över nejden och det med besked, kan fina höstdagar också bjuda på solsken och bad i Lyckopölen för både folk och fä!

Grilla en korv till lunch i gårdens utebrasa och ta mormors vindruvor till dessert.

Denna veckan har jag tre inspirationsföreläsningar bokade.

Just idag ska jag hålla föreläsning här på hemmaplan. I Vetlanda.

Och för första gången ska jag visa en bild på hatbreven.

Jag har aldrig gjort det innan men nu, när det är på hemmaplan, så är det nog svårt att undvika efter uppmärksamheten i media.

Men jag ska också göra något annat för första gången! Något mycket mer konstruktivt och positivt!!!

Jag ska sjunga en av mina egna sånger tillsammans med ett bildspel sammansatt av egna foton!

Detta har jag jobbat med nu ett par dagar så det ska bli så spännande att se hur det tas emot.

Tyvärr kan jag inte visa det här i min blogg ty det är många foton och ganska lång text. Men någon gång är jag kanske och inspirationsföreläser i din by - då lovar jag sjunga sången "Allvarsstund med barnen" och visa de många fotografierna som går i bakgrunden för att förstärka budskapet om att värna vår jord, vårt landskap, vår landsbygd - och varandra!!!

Så då gör vi väl det va? Försöker värna om varandra!?

Ropen skalla: Mer Kärlek åt Alla!

Dagen efter...

Den här bilden säger lite grann om hur jag känner mig idag.

Rörig och ofokuserad. Vet knappt vad som är upp och ned, bak och fram, himmel eller hav, sol eller skugga, verklighet eller spegelbild, ljus eller mörker.

En del av mig har fått fäste. En del av mig famlar under ytan.

Det är rörigt i tankar och rörigt i själen. Mycket snurrar. En centrifug har tagit plats i hjärnas tankecenter och en annan i själens känslocentrum.

Ömsom lättnad. Ömsom ånger. För tänk om...

Mör. Urlakad. Som om det hos mig, liksom hos den här gamla ekan, vore allting mest bedagat. Slitet. Urlakat.

För nu är det då offentligt. Nu har jag då berättat.

Vad - jo att jag fått digitala och analoga brev, fyllda med hätskhet och hat där jag kallas från allt från fet fitta, äcklig bordellmamma, jävla  hora till att jag ska flytta ifrån byn eftersom jag inte passar på landsbygden utan hos snuskiga gubbar i storstaden.

Inget om att man retat sig på mina böcker.
Inget om att man retat sig på min blogg.
Inget att man retat sig på mina artiklar.
Inget utpekande alls av något konkret som jag gjort - som kanske hade gjort att jag hade kunnat förstå något av dessa påhopp.
Nä, allt handlar bara om att någon/några hatar mig som människa. Människan och personen Mickan Thor.

Och han/hon/de gör det så mycket att de anser sig ha rätt att ta sig ton, klippa ut artiklar om mig, klippa ut bilder av mig, gå in på min blogg, leta upp mig på facebook - och stoppa ned fruktansvärt kränkande ord, hatfyllda formuleringar och uppmana mig flytta.

När jag nu i veckan kände att jag inte klarade att bära detta själv utan ville plocka upp det i dagen så kändes det på något sätt både förvånande men också betryggande att radio och tidningar tog det på allvar och gjorde fantastiskt bra arbeten kring det hela.

Så hatten av för både Johan & Petra på Hallpressen för reportage i lokaltidningarna här ikring.
TIDNINGSREPORTAGE: http://www.vetlandaposten.se/artikel/115564/tv-mickan-fick-hatbrev



Hatten av även för Pernilla & Karin på Sveriges Radio Jönköping. Ni var lugna och kloka så ni hjälpte verkligen mig på traven även i stunderna då jag var nära att brista.
RADIOREPORTAGE (kort del av)
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=91&grupp=3633&artikel=5986955

Tack till Magnus på Stiftelsen Tryggare Sverige som gav så bra förklaringar till mitt irrationella beteende den sista tiden med rädsla och otrygghet i mitt eget hem, hus och gård. Det var väldigt skönt att höra att självriktad skam och skuld samt minskad tillit till andra människor ses som fullt normala reaktioner efter att man varit utsatt för det som jag varit (är?) utsatt för. Just de orden lättade lite på trycket över bröstet.
MAGNUS PÅ STIFTELSEN TRYGGARE SVERIGE kan du lyssna till längst ned på denna sidan:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=91&grupp=3633&artikel=5986955

Tack till Maria Sveland som legitimitet åt det förtryck och härskarteknik som det här handlar om. Som gjorde den viktiga parallellen att detta ytterst handlar om ett demokratiproblem när kvinnor ska skrämmas till tystnad och reträtt.

Men mitt allra varmaste innerligaste och fullständigt tokuppriktiga TACK går till alla, alla, alla ER fina vänner och läsare som på helt förbluffande och överväldigande sätt har visat (och visar) mig ert stöd, er kärlek, er omsorg, er frustration över kloakråttor till medmänniskor som tar sig rätten att kränka, bespotta, förnedra, förminska och förtrycka med syftet att få mig att tystna, bli grå, genomskinlig och krypa ned som en gråsugga bak närmsta sten där jag resten av livet ska ligga och trycka, hålla käft och förstå min plats i samhället anno 2014.

Varför gör man fortfarande så här mot kvinnor som råkar ta något lite mer plats, dra åt sig något lite mer ljus, höras något litet mer - än vad konventionen säger?

Det är ju såååå många kvinnor som drabbats av detta. Jag är bara en av många, många, många...

Obegripligt! Sorgligt! Tragiskt!

   

Kära vänner. Jag vill bara säga tack. För allt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vad vore jag utan Er? INGENTING!!!

Ibland när och om jag känner mig ensam eller får in strängar av oro i kroppen, vilket har  hänt ganska ofta på sistone då jag ju inte gärna varit utomhus ensam ifall, ifall "dom" skulle komma hit, ja då skriver jag kanske ett inlägg och får nästan genast några svar som vips gör mig gladare till mods. Och som, framför allt, får mig att känna mig mindre ensam.

Så ni är viktiga för mig. Jag beundrar er och behöver er. Känner mig otroligt privilegierad som får ha förmånen att ha er som vänner.

Jag kan inte i ord riktigt beskriva den känsla av värme, tacksamhet och lättnad som alla era brev, sms, meddelanden, kommentarer, foton, mejl, vykort, kramar och samtal lämnar kvar inuti mig.

Er värme och omsorg liksom fyller mig, följer med blodet och pumpar runt små ilningar av kärlek och vänlighet runt om i kroppen, in i hjärtat och så runt igen, slingrar sig runt sinnelagets många stråk, in i hjärtat igen för att sedan dyka upp och värma längst ut på en frusen lilltå innan det vänder och tar en sväng in runt själens många strängar :-).

Nu ska jag samla ihop mig själv, träffa min familj och ikväll vistas i hägnet av kärlek och trygghet.

Jag tror, vill och hoppas att det ger mig ny energi och kraft för redan i morgon ska jag vara på Ica Maxi i Vetlanda och signera böcker mellan klockan 11 - 14.

Då får jag allt se till att ha släpat upp även akterdelen upp ovan vattenytan, spolat av den värsta dylukten, spacklat till de värsta sprickorna, målat över med lite miljövänlig färg och finish - åtminstone på ytan...

För nånstans sitter någon eller några med flackande ångerfulla blickar ELLER förtjusta med gnuggande händer efter gårdagens storm - och vem vet vad han/hon/de planerar att göra nästa gång...

Det lär visa sig...

Hudlös...

Trots min kärlek till att stapla samman bokstäver till ord och formuleringar känner jag mig rätt tom just nu. Hittar inte orden.

Är tacksam för stödet och värmen ni visar mig, fina läsare. Det lindrar och mildrar.

Men jag är ruckad ända in i själen. Förvirrad över varför jag möts av detta hat.

Varför jag får ord som fet fitta, äcklig hora, sliskig bordellmamma nedstoppat i  halsen?

Att jag anklagas för att "bara vill vältra mig i pressen som en hora".

Mest ont gör det emellertid att höra uppmaningen att jag ska flytta härifrån för att såna som jag inte hör hemma här och att jag "ändå är hatad av alla kvinnor och män i Nävelsjö". Jag som så förbehållslöst ÄLSKAR min hembygd! Jag gör verkligen det. I sanning.

Så det gör nog mest ont. Att höra att jag inte hör hit. Att jag inte passar här. Att jag är hatad av alla.

Förkrossande ord!

Här ser du dagens reportage i tidningen samt ett kort teveinslag. Reportage

Nu ska jag samla mig och göra i ordning mig för att lämna gården och åka upp till Sveriges Radio Jönköping som vill att jag ska medverka i studion i eftermiddag och prata om det som hänt...

Måtte jag hålla samman och inte börja gråta i direktsändning. Det höll jag på att göra i det korta teveinslaget du hittar på länken ovan.

F-n också att jag ska vara så berörd. Så känslosam och oskyddad.

Men det är som om det som  hänt skavt bort den hy som fanns. För så känner jag mig. Hudlös.

Hudlös. Ledsen. Uppgiven.

Om du vill och orkar vädjar jag om att du ska tänka stärkande tankar som jag kan ta till mig i bilen på väg upp till radiostudion så att jag håller samman där i studion...

/Mickan

Jag – en fet o sliskig hora.

Nu är det bara några skälvande timmar tills det att det offentliggörs. Att jag är en fet och sliskig hora.

För till slut fick jag på outgrundliga vägar mod att ta bladet från munnen och berätta. Erkänna. Tillkännage.

Men hallå! Va f-n! Här sitter jag i fullmånens sken hemma på gårn och våndas ändå!?!?

Jag är rädd, förvirrad, ledsen, kluven, ångestfylld, ambivalent – men också ganska arg.

Varför?

Jo, jag grubblar intensivt över vad jag gjort för att få hem anonyma och särdeles otrevliga handskrivna brev hem hit hem till min postlåda här på gården. Kommentarer i min blogg. Meddelanden i min Imessage och inlägg på min facebook.

Brev och meddelanden med utklippta artiklar på mig där man ritat dit pratbubblor och kallar mig för ”fet fitta”, ”äcklig hora” och ”sliskig bordellmamma”

Brev där man uppmanar mig flytta från bygden därför att ”alla hatar mig” och därför att jag som ”fet fitta och bordellmamma inte hör hemma på landsbygden utan ska flytta till snuskiga gubbar i stan – där jag hör hemma”.

Jag har gråtit, grubblat och ältat så mycket, så mycket, att jag är trött ända in i själen. Långt ända in i själen som inte ens hunnit ifatt mig…

I morgon kommer det ut i pressen. Måtte mitt tillfälliga mod hålla i. Om inte, vädjar jag till dig att stötta mig – jag är nämligen inte alls så särskilt stark själv…

Det enda jag ju egentligen vill och önskar är att sprida glädjens, omtankens, varsamhetens, harmonins, vardagslyckans och kärlekens budskap.

Inte att väcka hat och vrede. Jag är så ledsen för det….

Så nu innan jag lägger mig, även om jag vet att jag kommer ligga vaken och älta, grubbla, vrida och vända, så vill jag ändå försiktigt försöka vädja om att du ska orka ha överseende med mig och alla fel jag begått och begår - men tro mig - i mitt hjärta och sinne vill jag egentligen bara sprida glädje och värme. Inte hat och illvilja. Men jag har uppenbarligen misslyckats…

Nu tar jag natt.

Stor oro...

Hej där! Eller god natt där!

En stor häger kom innan idag och orsakade stor oro i Lyckodammen.

Gåzart skriade ängsligt, ankorna simmade oroligt runt, runt och tittade förfärade på den underliga fågeln med lång spräcklig slips.

Här hos mig, inuti mig, runt mig, är det också stor oro.

Men snart tror jag ska ut - det som värkt, gnisslat, klämt och skapat dissonans och oro en längre tid.

Så jag tror att man kan säga att hos mig, hos oss, råder lugnet före stormen - om bara modet håller i sig...

/Mickan

Oktober är här

Oktober är här.

Månaden då hösten slutgiltigt famnar gård och stuga, hus och hem. En ny lunk lägrar sig. En annan tideräkning. Ett anslag av lugn.

Månaden då landskapet målas av stora penseldrag fyllda av guld och ockra och glödande rött.

Månaden då dagsljuset flyr bort över nejden allt tidigare för var dag som skymningen sänker sig.

Luften förändras och blir dov och fuktmättad. Länge länge dröjer sig gryningsdimman kvar strax ovan ängar och vattendrag. Jorden suckar trött och drar sig nedåt. Inåt. Belåten med vad den kunnat erbjuda i form av grönska och skörd.

Trädgården börjar slumra. Men bjuder ännu på skönhet.

Nattens spinnare tar ingen vila. Väver och spinner natt efter natt, Skapar konstverk av skira sköra trådar som daggen fort tar i besittning, bildar pärlband av små, små droppar runt det nyss spunna.

Genererar utsökta konstverk som accentueras mot den ännu morgonbleka höstsolen.

Den redan skira verbenan blir än skirare när den binds samman av en myckenhet fragila trådar, svepta strax ovan kuddar och kronblad.

Fyller lungorna av den behagliga luften av nyfödd dag. Smakar och sväljer atmosfärens rikedomar av kraft och energi. Vilar i tystnaden. Ännu omsluten av gryningens flyende dimsjok.

Hör plötsligt fotsteg men ögat förmår inget skönja i den mjölkvita morgonen. Ankorna simmar oberörda i Lyckopölens kylslagna vatten. Gåsen ropar. Djuren betar.

Så framträder han ur dimman. Min tvillingbror som kommer gåendes längs byvägen. Vi har inte setts på länge. Kramen blir lång. Trygg syskonkärlek i luften.

I handen bär han bröd och ägg. Jag behöver inte fråga. Jag vet. Tillsammans går vi in. Ett gäng hundar och katter följer slår följde, glada över det fika som de vet ska följa.

Jag tänder ljus och tänder i spisen. Han sätter på kaffe och steker ägg. Snart blandas ljuden av vedspisens sprakande med klangen från mötet av porslin och sked då Bästebror rör i kaffekoppen. Köket doftar kaffe och varm vedspis.

Oktober är här.

Månaden då hösten slutgiltigt famnar gård och stuga, hus och hem. En ny lunk lägrar sig. En annan tideräkning. Ett anslag av lugn...

  

Jag - en AMBASSADÖR!!!!!!!

Ja, du milde vad det kan gå upp och ned!

Jag har ju haft en hel del strul med andningen och astma, och detta har tilltagit den senaste tiden. Ögonen svullnar och varar sig om natten och luftrören piper och sjunger så jag börjar tro att Mozarts oboe-, fagott-, och klarinettkonsert spelas i de högtalare som inte finns i sovkammarn.

Nåja, hur som helst, i samband med att jag fick ny astmamedicin härförleden blev jag också remitterad till en allergiutredning. Jag har bävat lite för innerst inne har jag nog vetat om det här.

Men det var trist. Oerhört trist att se att pricktestet gav full pott! Jag var allergisk mot allt! Kvalster, mögel, gräs, timotej, gråbo, you name it. Men det var inte det värsta, utan det värsta var just det värsta. För värst reagerade jag mot KATT HÄST OCH HUND.

Det hela slutade med att den trevliga "pricktesttanten" sänder mig vidare för ytterligare utredning kring det här. 

Det var en deppig lanttant som åkte hem. Många tankar i huvudet... 

Samt ett halvt löfte till "pricktesttanten" att omgående vidta åtgärden att "absolut inte ha några katter inomhus Mickan!" eftersom det var dem jag reagerade allra värst/mest på... 

Men när sinnet var som tyngst igår så fick jag ett samtal från en entreprenörskollega som ville anlita mig för några intervjuer och artiklar. Visst, sa jag. Självklart! Så där fick jag plötsligt ett litet uppdrag vilket känns skönt i dessa lönlösa dagar. Då menar jag inte att de är lönlösa i sig utan att jag faktiskt är just lönlös. Det var länge sedan det kom in en lön på kontot i slutet av månaden. Det var länge sedan det kom in någon lön alls faktiskt... 

Men det var första samtalet som kastade lite ljus in i mitt dunkla sinnelag efter allergitestets resultat... 

Snart föll det in mer ljus när jag fick veta att Stefan på Ica Maxi i Vetlanda kommer ta in mina böcker och almanackor i sortimentet! Jippi! Så nästa lördag, den 11 oktober, så gör vi en kickoff för att Ica Maxi säljer mina Mustiga Mickanismer genom att jag finns i butiken mellan klockan 11 - 14 och signerar -  om nu någon skulle vilja ha sin bok signerad. 

Stefan skrattade åt att jag kallar mina saker för Mickanismer och då berättade han att han och personalen kallar sig för Maxianer. Det låter väl nåt det? 

Detta var andra händelsen som kastade ljus över mitt dunkla sinnelag. 

Sen fick jag två överraskande mail - varav det jag väntar med att berätta det mest överranskande till sist!!!! Tihi!!!!! 

Jag börjar med det första mailet. Det var från Emma som är projektledare för Bygdegårdarnas Riksförbunds läsfrämjande projekt "Det är väl ingen konst att läsa." 

Projektet går ut på att de under ett år besöker 40 bygdegårdar runt om i Sverige och anordnar författarbesök och andra kulturaktiviteter för att inspirera fler att läsa mer.

Och gissa en författare som de bjuder in för att komma och inspirationsföreläsa??? Moi!!!!!! 

Det var tredje saken som kastade ljus i mitt sinne som nu inte längre var så särdeles dunkelt längre! Men det bästa och mest överraskande kvarstod emellertid!!!!!!!!!!! 

Fniss.... 

Harkel... 

Tihi....

Jag - Frodig Lanttant (allergisk sådan förvisso) fick en förfrågan om jag ville bli AMBASSADÖR FÖR GUDRUN SJÖDEN DESIGN!!! 

Hör här: 

"Vi har uppmärksammat dig som en inspirerande kvinna med en mycket intressant profil och tycker att det skulle vara jättekul om du vill bära Gudrun Sjödéns Design. Gudrun Sjödén utkommer med 2 kollektioner per säsong, totalt 4 kollektioner om året och vi vill erbjuda dig att välja ut plagg att bära. Jag undrar om du skulle vara intresserad av detta?"

- JAAAAA! Svarar jag. FÖRSTÅS! 

Får svar tillbaka: "Vad roligt. Vi kommer att skicka dig ett ambassadörs-ID, som du visar upp i butiken när du hämtar de kläder och textilier du vill ha. Super smidigt."

Så nu går jag här och väntar på att få mitt livs första Ambassadörs-ID! Undrar om jag kan sätta upp flaggor på bilen också, sånt som ambassadörer ofta kör med på sina flotta bilar. Fast vid närmare eftertanke så skulle nog knappast några ambassadörsflaggor inte vara så smickrande för min praktiska fyrhjulsdrivna och dieseltickande lilla Skoda Yeti. 

Så dagen som började i moll slutade i dur. 

Det går upp och det går ned. Så sant som det är sagt. 

Avslutar det här morgoninlägg med ett foto på en (allergisk) tant i Gudrun Sjödenkläder från topp till tå. Allt ifrån sjalen på tants huvud till kängorna på tants plattfötter... 

(nja, med undantag för den där svarta brodyrskjortan då förstås. Den bär jag för att det inte ska vara så enkelt att räkna bilringarna på ryggen...)

  

Nu ska jag göra dagens första intervju med en måltidschef i Kramfors kommun. De ni! 

Puss o Kram! 

Eder Lanttant, tillika Ambassadör... fniss.

Som sagt, det går upp och det går ned - UTOM VIKTEN FÖR DEN GÅR BARA UPP... 

  

DRÖMMEN GICK I UPPFYLLELSE!!!

Så blev det plötsligt VERKLIGHET!!!

Jag, en smått eremitisk lanttant, har författardebuterat på Bokmässan i Göteborg.

 Snacka om overkligt!!! 

När jag kom till Göteborg och äntligen letat mig fram till Isaberg Förlags monter fick jag en mindre chock när jag såg hur fint Eva & Co på Isaberg förlag hade gjort! 

På ett stort bord låg massor av böcker, vykort, almanackor i en färgglad kakafoni – och vet ni vad? Alltsammans var alster som jag gjort. Gulp. Hur har allt det där gått till… För sex månader sedan fanns intet av detta och nu denna mångfald? Svårt att ta in! Känns faktiskt nästan ofattbart. Mäktigt! 

Och så höjer jag blicken och får nästa chock. 

Ser en jättestor tant i färgglada kläder som står i en vedhög! Va??? 

Det är ju för bövelen jag som är på en vepa från golv till tak! 

Du milde! 

Nä, här gick gränsen för vad jag klarade av. 

Jag backade undan. Generad… 

Och glad… 

Och stolt… 

Och överväldigad… 

Och rörd… 

Jag fick gå en liten runda ut i korridoren för att samla mig, först därefter var jag mogen att gå fram till montern och hälsa på det goa gänget som redan var där. Fantastiskt roligt också att äntligen få träffa flera av författarkollegorna som ger ut på samma förlag!!! 

På kvällen satt jag och tryckte på ett litet hotellrum och förfasade mig över det ständiga trafikbruset, nästan aldrig sinande sirener av utryckningsfordon, skrikande ungdomar, tutanden och däckstjut, billarm som avlöser varandra, helikoptermuller och hundskall blandat med rop och skrik från Heden. Jag hukade mig smått skrämd inne på rummet, hade egentligen tänkt gå ut och käka nåt men jag varken vågade, orkade eller ville. 

Så bak tjocka gardiner, dubbla lås på dörren och kodlås på ytterdörren satt en trött tant som steg upp 03.30 för att hinna göra undan hemma på gården innan det bar iväg till Götet. 

Men - den trötta tanten hade ett brett fånigt leende över hela fejset – för hennes dröm har blivit sann! 

Hon författardebuterar på bokmässan med inte mindre än tre böcker! Nå, då får hon kanske stå ut med att dras upp på en vepa från golv till tak föreställande en stor och färgglad tant ståendes i en vedhög… 

En av stunderna då det var Ewa Klingberg och Hannah Åhman som stod och signerade sina fina böcker Kyrkornas Hemligheter så närmade sig en kyrkans man. Ewa och Hannah, liksom hela monterpersonalen (jag var inte där just då) tänkte: 

Åh, han ska ju naturligtvis fram och köpa Kyrkornas Hemligheter och dessutom få den signerad av författaren och fotografen. 

Men icke. 

Mannen, som var klädd i sedvanlig biskopsklädsel och ett långt guldhalsband med ett stort kors i, stegade fascinerad rätt fram till den stora affischen av Mickan Thor och börjar fotografera affischen!!!!!! 

Ni må tro att detta väckte munterhet i montern och när de berättade detta för mig vek de sig dubbla av skratt! 

Men då visste jag ju redan vem "En kyrkans man" var ju"! 

För vi hade mötts några montrar bort, biskopen i Växjö stift, fine Jan-Olof Johansson och jag. 

Då fick jag både gratulationer, kram och hälsning om att han skulle lägga ut bilden på mig på Stiftets hemsida! 

Hehehe. 

Oops.... Förlåt Hannah och Ewa...   

Dagarna på bokmässan gick i rasande fart! Du milde så mycket folk!!! 

Och vilken glädje att se folk köa för signering av mina böcker - i Göteborg!!! 

Jag som inte trodde en mänska skulle veta vem jag var där! Helt fantastiskt faktiskt! 

På fredagsförmiddagen gav jag en direktrapportering från mässan i Sveriges Radio P4 Jönköping  

Mickan från Bokmässan

Om ni klickar på länken och sedan på den översta pilen "Lyssna" (Kajsa och Håkan från fredagen den 26:e september) och drar fram markören 37 minuter så kommer ni direkt till inslaget. 

Det var många underbara möten under dagarna på mässan. Fick äntligen träffa min bloggvän Anna "på riktigt" - det var mäktigt! Tack Anna!!! 

Träffade också många barndomskamrater - härligt! Träffade människor som jag mött genom åren i samband med uppdrag och jobb som jag inte sett på decennier. 

Många kom fram och berättade att de hört mig på radion och då bestämt sig för att komma och titta på var jag var för en tant. Så kom många f d journalistkollegor fram, vilken glädje!!! 

Här ser ni en kär återträff där vi alla har och haft Jönköpings-Posten som vår gemensamma nämnare. Från vänster kära Yvonne Teiffel, en förebild inom journalistiken, sen kommer tant följd av journalistparet Peder och Anki Losten och längst till vänster står underbare Johan Lindblom, en förebild inom fotograferandet!!! 

På söndagen var det en nervös Mickan, eller snarare en nervös Tant Grön som intog Bokmässans scen, Another Story för att hålla föreläsningen Mustiga Mickanismer! 

Hua, tänk om det inte kommer en själ, tänkte jag men vid alla grönskimrande gråsuggor, varenda publikstol blev upptagen och kaféstolarna omkring likaså!!! Jag trodde inte mina ögon! 

Så otroligt roligt! 

Så pass roligt att min nervositet nästan försvann och ersattes av pur glädje! 

Min förlags-, och författarkollega Aina Bergwall, SVTs erfarna reporter som också gett ut böckerna "Klimakteriehäxan", "Dela lika" och "Att vara yngst är ett handikapp som går över", gjorde några gånger lite intervjuer av varandra i montern för att locka folk. 

Aina inledde med: Här står Mickan Thor och jag, två rejäla madammer med skrivklåda i fingrarna....   

Jag var ju allmänt förvirrad hela tiden. Mycket intryck för en eremitisk lanttant att finnas här i myllret och händelsernas centrum. Jag gick vilse både ute och inne. 

Och när jag var inne i mitt lilla rum hade jag fullt sjå att välja sjal till dagen därpå... 13 sjalar hade jag visst fått med mig... För säkerhetsskull fick Husfar ta med en 14:e på lördagen, den i grönt som jag bar på söndagen :-) 

Hur som  helst så pratade vi om det där med att gå vilse. En kväll så gick jag och min nygamla vän och författarkollega Christina Nyrell gatan fram men visste inte var vi var. 

Jag haffade första bästa kvinna som gick förbi, hon var så vänlig och hjälpsam - hon kände väl i hjärtat för två stackars förvirrade medsystrar från landet som irrat bort sig i storstan. Hur som helst slog hon följe med oss då hon skulle åt samma håll. 

Medan vi gick tillsammans frågade hon om vi var på Bokmässan. Jodå, det var vi ju. 

- Jobbar ni där då, sa kvinnan. 

- Nej, vi är utställare sa jag. 

Christina Nyrell, som är väsentligt mer van vid att titulera sig författare fick luft i lungorna och sa en smula pompöst till den främmande kvinnan som gick emellan oss: 

- Hm.... 

- Du går faktiskt här med TVÅ FÖRFATTARE, sa Christina med stolthet i röst och högburet huvud.  

Kvinnan i mitten replikerade emellertid omedelbart och sa: 

- Jaha, och vet ni vem ni går med då?`

Christina vädrade något och sa en smula avvaktande: 

- Nä...

Kvinnan sa, inte utan viss munterhet i tonen: 

- Ni går här med ordföranden i Riksdagens kulturutskott.... 

Det täppte till munnen till och med på härliga Christina!!!! 

Gunilla Carlsson (S) från Hisings Backa visade sig vara en riktigt trevlig prick och skratten rullade längs Avenyn där trenne damer spatserade fram. 

Jag höll mig en halvmeter bakom damerna hela tiden och när Gunilla frågade varför så sa jag: 

- Herregud, jag är livrädd för trafiken!!!

- Hemma där jag bor skenar det på sin höjd över en älg på vägen en gång i veckan, kanske studsar också en hare förbi då och då - det är allt... 

Hon tittade konstigt men log tappert åt det sagda.

Vadådå? Är man Lanttant så är man! 

Tack alla ni goa läsare för att ni varit med mig under den här resan!

 Åh, vad mycket roligt och oroligt vi haft längs vägen… 

Till sist; Tack min helt underbara förläggare Eva Månsson på Isaberg förlag som tror på mig, mina tangentälskande händer, mitt bildseende och min arbetskapacitet... 

Du är inte längre bara min förläggare Eva - du är en när och kär, mycket kär, vän!!! 

ÄNTLIGEN HEMMA IGEN!!! 

Borta okej men hemma SKETAGÖTT!!!