Livet om natten

Efter en riktigt hyfsad sovnatt är jag uppe vid min spis och mina ljus. (kom osökt att tänka på strofen att peppargummorna och peppargubbarna som inte hade med sig bocken o tomten för de ville sällskapa grisen hemma vid spisen. Fast här har båd bock o tomte lämnat grisen vid spisen…)

Efter en kanske jobbig dag så stöp jag i säng faktiskt redan innan klockan ens var slagen åtta! Underbart skönt att låta huvud, sinne, själ och kropp få komma till ro. Månen lyste med sin frånvaro, åtminstone de gånger jag var uppe. Annat var det häromnatten, du milde vad han sken. Mångubben.

Han måtte fått nån tillsägning, kanske någon lagt ett varsel? Han måste fått veta att han låg pyrt till, att han var på väg att sägas upp. Att han var utbytbar. Ty han verkade ta ifrån tårna (var han nu har sina tår...= och göra vad han kunde för att lysa så mycket som möjligt. Mångubben sken och lyste oerhört, riktigt pulserade ut skenet som smekte fram över snöklädd mark och fick omgivningen att se ut som vore det redan inbäddat i dagsljus.  

Vi slumrade i sängen. Nästan sov. Så genljöds gården av de ödesdigra tjuten från en räv. Alldeles nära. Hundarna satte sig upp i givakt med öronen rakt upp, så spetsiga att man kunnat trycka ned matkupongerna på dem. På öronen alltså…

Räven skrek och tjöt medan den rörde sig bortåt, tror den travade längs med stenmuren bak huset och följde den upp över Stuvegärdet och sedan slog in i Lövängen. Hela tiden skällde den men tjuten blev allt svagare och till slut lade sig hundarna ned igen. Husfar sov tungt.

Jag började också bli dåsig igen. Plötsligt sätter sig tikarna upp igen. De undrade nog vad de hörde man inte jag. Ett svanpar kom och flög rakt över huset på låg höjd. Svisch, svisch, svisch, svisch hördes från deras karaktäristiska vingslag, hårda, starka, målmedvetna. Märkligt att de flyger nu om natten, hann jag tänka men insåg ju också att det var väldigt månljust ute så det var nog ingen konst för dem att vare sig se eller navigera i mångubbens pompösa sken.

Så lägrade sig lugnet över den trånga Thorska sängen där husbondsfolk trängs med hundar och katter. Somnade kanske till en smula men blev klarvaken av att Mini morrade dovt. Inte så högt, men dovt, djupt nedifrån magen. Jag lystrade jag också, spetsade mina öron men där hade inga matkuponger kunnat spetsas ens med den bästa vilja i världen, kanske kunde man sätta fast en prinskorv bakom dem möjligen.

Jag kunde höra ljuden som väckt Mini. Försiktiga prasslanden. Kraskanden. Inte brådskande. Jag insåg vad det var, steg upp och tittade försiktigt ut genom fönstret för att se rådjuret som brukar komma och äta frön under fågelrestaurangen. 

Den vackra geten syntes tydligt i månskenet där hon sakta gick framåt med sina graciösa ben i skaren varpå ett kraskande ljus uppstod, och då och då böjde sig ned och nosade om något ätbart stod till buds.

Valparna hade återigen vaknat och satt blickstilla i sängen och tittade på matmor som i sin tur tittade ut genom fönstret. Jag berättade lugnande för dem vad det var, vem det var, som var utanför. Nu var det ändå kissdags för valparna så jag gick ned, tände fönsterlamporna på baksidan av huset så att geten skulle vandra iväg från huset och därmed slippa få ett gäng småvovvar runt sig som störde matfriden.

Efter att jag hört och sett henne gå iväg, bort från stugan, bort över Tores åker, så gick vi ut. Hundarna och jag.

Månen log mot oss. Jag log tillbaka. Såg att han var på väg att dra sig tillbaka ned bak den vattenfattiga Lyckopölen och Hagelsåsa backe så jag vinkade och sa: 

 Hej då månen!  

Å tack för inatt, för världen och livet du visat oss genom ditt sken…