Att sandbada...

Vid det här laget vet vi ju att vår Husmor ju inte gäran reser iväg från Gården. Hennes filosofi är ju att istället göra det bästa av livet hemmavid. Till Livets Goda räknar hon företeelser och ting som kanske inte förefaller andra så värst lockande men som ändock uppenbarligen utöver viss lockelse på vår Husmor.

En sak hon räknar till Livets Goda är att ha en egen liten sandstrand. Vid en egen liten damm. Vid en egen liten gård.

Det tog lite tid men härförleden föll Husfar till föga och körde ut och fyllde på mängden sand i Husmors lilla badstrand i dammen. Det är där hon med stor aptit och glädje företar sina fryntliga morgonbad och kvällsbad.

Det är då hon under glada tillrop och vilda plask simmar runt en stund, med eller utan snok, ankor, gäss eller skarvar till sällskap.

(För några fiskar har hon i princip inga kvar nu - detta ska du får veta mer om snart!)

Hon brukar börja bada rätt tidigt om sommaren och börjar ungefär vid samma tid vädja till Husfar att fylla på en skopa sand vid den lilla stranden där hon masar sig i och hasar sig upp ur sagda damm.

Men som brukligt är Husfar lite seg när det gäller att tillmötesgå vår kära Husmor. Men hon är, å andra sidan, inte sämre än att hon lärt sig olika knep för att kringgå segheten. Att liksom skynda på Husfars startsträcka och förhalningperiod.

Ett effektivt sätt är att använda andra människor som föremål istället. Alltså låta påskina att det inte alls är åt Husmor han gör en tjänst. Att det inte alls är Husmor som gynnas av de föreslagna förehavandena.

Att använda Gårdens Minste Badpojke är effektivt. Mycket effektivt. Då veknar till och med självaste Husfar.

Sagt och gjort.

- Far lelle, pöjken får så pass ont i fötterna när han badar och är vid stranden, kaaaan du inte köra dit lite sand så blir pöjken glad?

Detta upprepade hon tre gånger om dagen i tre dagar.

Men inte nog med det. Kvinnans list, ja även vår Husmors faktikt, överstiger mannens, heter det ju.

Så, samtidigt hade hon förmanat, tränat och övat med Gårdens Minste Badpojke om hur han skulle säga och göra.

Tre gånger om dagen manade hon således även den lille att gå fram till Husfar. Gossen sade:

- Måååfaa, ja vell ha sann ve vattnet, medan han pekade åt dammens lilla strand.

Och si. Det varde sand!

Bara någon dag senare när Husmor kom hem var stranden ovanligt sandrik. Jojo minsann, far hade slagit knut på sig själv och kört dit sand!!!

Glad var Husmor. Glad var Gårdens Minste Badpojke.

Dagen därpå var luften ljummen, solen flödande och de två nyglada var ensamma hemma på Gården. Naturligtvis ägnade de många stunder åt att bada. Några foton förevigade roliga badögonblick och sandfrossa.

Dessa visades senare för Husfar som nästan såg ut att le lite då han såg Gårdens Minste Badpojke fullkomligt drapera sin lilla lekamen med den sköna sanden.

När Husmor såg detta fnittrade hon till lite lyckligt och sa:

- Ja, du sulle sett me, jag gjorde liadant o rullade me i sanna ja mä!.

Så slutade Husfar le varvid anletsdragen, utmattade av ansträngningen att intaga formen av ett leende, skyndsamt och tacksamt gick tillbaka i sina vanliga buttra linjer.

- Va, vadå, undrade Husmor.

Mutter.

Så reste han sig med en demontrativ suck.

Sköt in stolen och sa medan han började gå ur köket.

- Jaha, då va ju dä arbetet mä att köra dit sann ojort.

Mutter, mutter ute i köksfarstun.

- Stackars lu...

Handen på dörren och ett steg ut på farstutrappen.

- Om ena blöter vitval strandat där ut o vältrat runt lär dä la inte finnas ett enda sannakorn kvar.

Det var de sista som gick att urskilja innan Husfar stängde dörren.



Hej då Sandbadlovers!