Häromdagen hände något fasansfullt i Husmors liv. Nåja,
fasansfullt är att ta i – men det fasansfullt med Husmors mått mätt alltså.
Hon var ute på sedvanlig vandring i djupskogen där vägarna
utgörs av mosstilltryckta ringlande stigar som bara trampas av mjuka tassar och
klövar – vilda och tama – samt av några hundra miljoner biljoner små myrfötter.
Vår Husmor vaggade långsamt fram, lugn och rofylld i vetskap
om att där inte kunde finnas en mänska på flera kilometer. Vår Husmor var
ovanligt godlynt och trajade ikring med ett stort fåntrattsleende som klöv
hennes runda nuna mitt itu.
Så började hon leka tittut med Tasspatrullen. Jagade (nåja)
runt, runt i gläntan över stock och sten. Husmor tjoade och hundar gläfste
lyckligt över mattes lekfullhet där de rusade (åtminstone hundarna) fram över
stammar, under stammar, upp på mossbelupna stenar, bakom stenar, runt
vindfällen, över vattendrag och så tillbaka in i gläntans mjuka mossa.
Men så hände Det Ofattbara. Det Fasansfulla. Det Hemska.
Plötsligt uppenbarades en människogestalt! En riktig Homo
Sapiens! Med armar, ben, huvud, kläder, stövlar och allt. Och det värsta av
allt – två uppspärrade skarpa ögon som klentroget stirrade och nagelfor vår
trinda lanttant till Husmor som jollrande, tjoade, skrattande, viftande och lycklig
rusade omkring i grönmossan.
Tasspatrullen tog omedelbart sitt ansvar, rusade skällande
fram till Den Främmande Människan. Varningsskallen fick Husmor att förstå att
en fara lurade nånstans i vassen och snodde runt fortare än kvickt så att inte
ens valkarna hann med i den företagna storstövelspiruetten.
-
Ve och fasa, tänkte Husmor panikslaget.
-
En människa!!!
Och sakta växte sig den fasansfulla insikten sig större och
större. Den Främmande Människans närvaro tarvade ett visst mått av civilisation
och något slags socialt beteende från Husmor.
Du milde. Det slog närmast slint i Husmors stackars lilla
överhettade hjärna.
- Vid alla glödheta, hur i jisse namn ska jag nu
bete mig, tänkte hon lamt där hon handfallen stod och stabligade på Den
Främmande Människan som stod i andra änden på gläntan och glodde tillbaka lika
storögt.
Främlingen i sin tur var överhövan förbluffad, förvirrad,
ja, nästan skrämd, över den underliga urskogsrit som just bevittnats där ett
gäng vita små hundar rusade runt tätt följda av ett rejält åbäke till
fruntimmer.
Och äntligen rasslade det till i hjärnkontoret, en signal skickades
ned till Husmor att för guds skull försöka rätta till anletsdragen och inte
bara stå där och flina som en bastard av en byfåne och ett vildsvin.
Men hur skulle hon egentligen låta - hon som aldrig pratar
med vanligt folk. Husmor harklade sig med förbryllningsveck i pannan. Hostade. Fick
en snilleblixt och satte handen för munnen medan hon hostade - en gest hon var
rasande nöjd över att ha fått till eftersom hon förstod att det måste se
väldans civiliserat ut.
Förnöjsamheten över sitt civiliserade beteende var
kortvarig, varade en sjundedels sekund. Hon hade värre problem att ta i tu med,
för nu var goda råd dyra - för bövelen, hur skulle hon låta???
Hon kunde ju inte klocka och smacka - som då hon pratar med
ekorrarna.
Inte nojsa och jollra kärleksfullt – som då hon pratar med
hästarna.
Inte lekfullt bräka långt ned i halsen – som då hon samtalar
med getterna.
Inte ömsom trumpeta, ömsom beslöjat tuta i stackato - som då
hon flirtar med gåskarlen.
Inte förebrående göla och gnöla – som när hon skäller på de värpvägrande
hönsen.
Husmor kunde knappast skrika och kraxa gällt – som när hon
samtalar med trädgårdens skator och kråkor.
Inte heller göla och mullra bak i gommen som då hon försöker
spinna ihop med stallkatterna.
Säkert inte heller nån bra idé att börja bröla - som när hon
vill locka älgarna för att fotografera.
Inte gäckande pladdra och kuttra – som hon gör med fähusets
snyggaste tuppar.
Det skulle nog inte heller funka att morra – som då hon
kommunicerar med husfar.
Inte tjoa och förtjust klappa i händerna – som då hon leker tafatt
med getterna på rännet.
Inte blurrande knorra - som under kvällssamtalen med gårdens
paddor.
Hon kunde inte heller gärna kupa nävarna framför munnen och
ropa hooooo-ho-ho-ho-hooooooo som åt kattugglorna i Ängen.
Inte använda smeksamt jollrande bebisspråk - som till
brevbäraren. Oopps.
Du milde!
Så hon prövar att harkla sig ännu en gång, sträcker på
ryggen, gör ett slags grimaserande leende som fick det att värka i varenda ansiktsmuskel
samtidigt som hon nickar åt Den Främmande Människan och säger;
-
Fint väder.
Och si. Det fungerade.
Den Främmande Människan verkade slappna av lite, såg något
mindre rädd ut och svarade;
-
Ja.
-
Sämre väder har en sett.
Det var allt.
Under surmulen tystnad stod de som två kombattanter i gryningen,
vilka med skarpladdade revolvrar ska göra upp om en kvinnas gunst, och glodde
på varann.
Tiden stod stilla. Den kringgärdande skogen såg roat på.
Och som i en tyst överenskommelse vände de samtidigt på
klacken, vände ryggen åt varandra och Husmor liksom Den Främmande Människan
stegade iväg bort från varandra lika ljudlöst som de nyss kom stegandes i den
mjuka mossan.
Som om de aldrig hade mötts.
Som om händelsen aldrig hade ägt rum.
Husmor hade högt blodtryck, hjärtklappning, träningsvärk i
smilbanden och var extra överhettad i sin stackars hjärna i flera dagar efter
Den Fasansfulla Händelsen…
