Välkumna sa i va!

Alla som vell träffa folk o fä här på gårn
ä välkumna hit å
FIRA FREDÀ
iblann
Fjädrar Frågor Flora o Fauna!!!

Hälsar Husfar o Husmor
o Hemböjdsföreninga

Trött av värmen...

- Gääääääääääääsp, gu va trött ja ä på värmen o på allt trägårsstim här på gårn. Hembygdföreninga sa ha trägårskväll här på fredá så dä ä inga lugn o ro...

Gu välsigne postverket

Så var det dags igen!
Återigen har Postverket överträffat sig själva och hanterat min äggleverans med tillräcklig varsamhet för att 24 ägg ska komma fram till mig. Hela!!!

Det är, precis som förra gången, Hönsamor Jane (min numera bästa vän, eller föralldel, enda vän) Hönsmor o hennes Olle som omsorgsfullt packat o sänt mig ägg. Denna gång består leveransen av 20 helt UNDERBARA ägg av rasen Welsumer. En ras jag inte är så bekant med. Men då jag hört Hönsmor Jane, med påtaglig entusiasm och ömhet, tala om Welsumer var jag förstås såld.

Sålda blev således även ett tjog ägg som Janes Welsumerdamer har nedlåtit sig till att värpa åt mig. Det hela skedde dock en smula motvilligt och i en inte alltför hög takt. Kanske är hennes höns bevandrade i landskapens historik och därför inte vill att deras stackars kycklingar ska hamna i det karga och fattiga Småland?

De vill kanske förhindra att deras kycklingar ska komma hit o bli några stackars utmärglade höns som stapplar fram för att söka sin egen föda bland stenar och enar? Som förtvivlat letar efter något frö eller en stackars mask för att stoppa i sina tommar magar. Vackla fram, utmagrade och undernärda i brist på mat?

Tja, när man tänker efter så är ju detta scenario inte osannolikt. För visst heter det; Sådan husmor - sådan höna...


Dessa kycklingar är av rasen Skånsk Blommehöna och föddes på midsommarafton

Tre av de 19 kläckta var så här ljust gula med distinkta svarta fält


Ännu är de kvar i äggkläckningsmaskinen eftersom de bara är någon timme gamla

MISSommar & HUNNsommar

Det här måtte väl vara riktig MISSommar? Å, föralldel, HUNNsommar... Visst växer de små liven? Blir större för varje gång du ser dem, inte sant?

Så är det med även med lilleman. I helgen var han här och då jag såg honom springa bak lagårn för att jaga iväg nån alltför högljudd tupp utbrast jag på klassiskt mormorsmanér;

- Men åååååj vad lååååång han blivit! Å va smal!!! Tänk om man bara kunde ränna iväg o bara bli så där lång o smal...

Detta renderade i en blixtsnabb kommentar från Husfar som, trots helgens intima umgänge med grävmaskinen, var giftig i tungan.

- Då finge du ju bli fem meter...

En midsommarnattsdröm

En midsommarnattsdröm? Njae, knappast min i alla fall. Men definitivt Husfars!

Ja, var o en blir ju salig på sitt...

Missommar...

I år kan äntligen den här helgen benämnas i sin rätta form. Allstå missommar. Alltför många år är verkligheten snarare mer i form av särskrivning; (I) miss sommar...

Jag vill önska er alla, mina kära läsare, en underbar midsommarhelg i hägnet av människor, djur, miljöer och kuriosa som ni tycker riktigt mycket om.

Själv inledde jag dagen med att i gryningen pussa på nykläckta midsommarkycklingar av rasen Skånsk Blommehöna. Samt en halvtimmes naturbad i min lyckopöl! Höet är torrt o fint o ligger färdigsträngat på åkrarna. Vill det sig väl kommer det in idag. Folk på intågande o vi blir tolv runt bordet med sill o nubbe. Kan livet bli bättre???

Glada tillrop och färgstarka midsommarhälsningar till Er alla från mig o annat löst folk o fä här på gården...

Yours Aunty M

Landsbygdstrafik...

När vet man att man verkligen bor på landet? Det är förstås allt det där med att man bor mitt i klorofyllet, hör göken göka och ser grodorna göra detsamma. Känner frän gödseldoft och hör höfläktarnas dån. När man har bristfällig mobil- och internettäckning och åtskilliga timmar av strömlöshet. När man räknar ned dagarna tills dess att bokbussen ska komma och när en främmande förbipasserande bil blir samtalsämnet för en kvart. Ja, då bor man nog på landet.

Men kanske vet man det riktigt riktigt när man, som jag, åker till redaktionen i arla morgonstund och väljer den sydvästra vägen ut ur socknen och får stanna en stund för mötande trafik.


Och kanske vet man det riktigt riktigt när man, som jag, kommer hem från redaktionen om aftonen och väljer den nordvästra vägen in i socknen och får stanna en stund för mer långsamgående trafik.



Ack, hur stort och underbart äro icke detta liv på landet? Jag fullkomligt ÄLSKAR det!

Nidbild...

När var liten och åkte till skolan om morgnarna kunde vi barn i skolbussen ibland fnissa åt en syn. Det var en tant som bodde på en liten gård längs vägen som fick oss att skratta.

Inte sällan kunde hon skådas liggandes på knä i vägkanten eller på en liten lycka strax intill vägen. Bredvid sig hade hon en plastpåse och mina vaga minnen säger mig att det var Konsums logo på påsen.

Tanten var ganska gammal (vilket man förvisso tyckte om alla som fyllt typ tjugofem) och bar alltid en luggsliten gammal kofta som var alldeles för stor. Hennes ärende var att med grova och arbetsbemärkta nävar repa gräs som hon sedan stoppade i sin påse. När påsen var full gick hon hem till sina höns och sin tupp, för vilken jag för övrigt var skiträdd, och gav dem grönt friskt gräs. Sannolikt både för att spara foder och för att göra gulan än gulare.

Nu är det istället jag som uppfyller den där nidbilden. Nu är det jag som går ute på ängen och repar gräs till hönsen. Tack o lov går inte skolbussen här förbi.

Konsumpåsen har dock ersatts av en trådhink.

O koftan är näppeligen för stor - snarare för liten...

Mitt liv som häst...

Innan brytningstimmen anlänt sysslar vi med konstant omvärldsanalys. Några katter slåss nere vid huset. En get kommer försiktigt trippandes på viltstigen som sneddar över vår hage. Hon stannar till och tittar på oss. Då vi lugnt står still och därmed ger vår tillåtelse gör hon ett litet ljud och två små kid glider tyst upp intill henne. Tillsammans går de alla framåt och försvinner strax in i nästa skogsdunge.


Timmerbilen hörs lasta timmer längst ner i Lidaskogen. Ljuden blir så tydliga om natten. Kanske är det rent av Ludwig, vår store lillehusfar, som kör timmerbilen nu i ottan?
Plötsligt får vi syn på rävhonan som stryker kring gården. Hon drar mat till ungarna som vi tror finns i grytet bortåt Fällan. Undrar just om husmor stängt om hönsen? Hon är ju jämt så förvirrad…


Den rackans hägern går fullkomligt ljudlöst omkring i dammkanten och plockar mat. Grå är han och är knappt urskiljbar i det dunkla gryningsljuset. Storskraken är också på plats i stordammen. Det märks att gårdens mesta och bästa fågelskrämma - husmor - inte är ute.


Men när brytningstimmen är över faller vi till ro. När solen klättrat ovan grannens ladugårdstak och färgar himlen lika röd som anletet hos en kärlekskrank yngling som första gången vaknar ihop med sin kärlek.
När daggen samlas i svulstigt glänsande pölar i daggkåpans ludna grotta. När knipans underliga och oefterhärmliga vinande ljudit genom luften då hon kommer för att dyka ned i dammen där hon söker föda till ungarna i boet bort i skogen.
När husmor börjat stöka inne i huset för att hinna allt hon ska göra innan hon åker från gården.


Det är då, efter brytningen mellan natt och dag, som vi kommer till ro och kan lägga oss ned i det frodiga gräset. Lättjefullt och tungt häver vi oss ner det höga ängsgräset med smörblommor, timotej, humleblomster och ängssyra.


Vi lägger ifrån oss våra huvuden så vi blir alldeles platta. Nåja, våra stinna bukar syns väl över det höga gräset kan vi tro. Vi fick nytt bete igår och har ätit ohejdat det senaste dygnet. Det dånar, nästan värker, i våra magar. Med jämna mellanrum lyfter vi på svansen och släpper väder, ljudligt och länge.


Vi låter oss behagfullt smekas av den stigande morgonsolen. Slår lite lojt med svansarna för att vifta bort närgångna flugor. Så dyker husmor upp runt hörnet med alla hundarna runt benen och med sin blå kaffekopp i handen. Hon ropar god morgon och tittar på oss. En strimma av avnund kan anas i hennes blick då hon betraktar vår sköna avslappnade tillvaro. Här kan vi ligga hela dagen medan hon strax måste åka från gården. Och inte kommer hon hem förrän framåt åtta på aftnarna.


Doften av syren kommer och går i sjok genom luften. Svalorna börjar sitt smått tröttsamma ihärdiga tjatter sittandes uppe på telefonledningen. En spyfluga surrar runt husmor och landar med ett ödesdigert plopp i hennes kaffekopp. Med irriterande rörelser och buttert muttrande häller hon ut kaffet i stenmuren.


Nu måste hon snart åka och kastar en sista lång avundsjuk blick på oss där vi ligger och njuter i försommarsolen.

Plötslig hör vi husmor utbrista med kärv röst;

- Åh, om jag ändå finge ha det som en ardennermärr, inte bara se ut och låta som en sådan…