En skarpögd betraktare kan i dessa höstdagar här på gården urskilja en storvuxen tant som i gryningens skumrask går framåtböjd och snubblar fram under fruktträden med en gammal plåthink a la Lyckeby i näven. I den samlar hon äpplen och plommon vilka fallit under natten.
Likt en voluminös Rödluvan går hon, om inte till mormor så i alla fall till hönsen, med sin hink på armen. Där inne i fähuset går hon trallande in till alla sina fjäderfän och portionerar ut äpplen och plommon ut till de förväntansfulla hönsen.
Frukten läggs på golvet för att i nästa ögonblick krackelera och kapitulera under stövelförsedda fötter vars resoluta rörelser får frukten att utgöra en, kanske inte mer aptitlig men åtminstone mer lättkonsumerad föda.
Hönsen blir glada. Tanten med.
Och ännu har, tack och lov, ingen varg siktats vare sig längs vägen eller i bedräglig hönsversion, och som bara vill komma åt Rödluvan för äta upp henne.
När jag kvittrande berättade denna, i mitt tycke, roliga lilla metafor för Husfar under kvällsvarden, muttrade han mellan tuggorna;
- Varjar ä rätt intällijänta å häver la inte i si va sum helst…
Vilken läcker bild! :) Nice work!
SvaraRaderaHärligt att läsa din blogg! Jag blir glad varje gång! Marianne i Askeryd, hönsodlare.
SvaraRaderaHönsodlare Marianne i Askeryd! Kul att höra om din glädje! Den, din glädje alltså, genererar i sin tur dito känslosvall i mig. Det är inte bara musik som byggs av glädje...
SvaraRadera