Födelsedagsfirande...

Just i detta nu, exakt i denna stund fast för ett år sedan, firades jag för första - och sannolikt enda – gången min födelsedag tillsammans med ett stort gäng sköna kollegor, chefer, tårta, glasskål, tal, sång, hurrarop och hela middevitten.

Det var en stor upplevelse för en solitär som jag att få fägnas av ett sådant rikt firande i den kollektiva gemenskapens sfär på en arbetsplats. Jag minns att jag avslutade mitt tacktal med att utmana Jantelagens fula tryne genom att framföra en sång jag för ganska många år sedan skrev, men texten som handlar om kärleken till livet, jorden, landsbygden, naturen, djuren och om respekten för liv och död, håller än idag.

Dagens födelsedag firar jag, på förekommen anledning, min dag väsentligt mer stillsamt. Kollegorna har bytts ut mot ett gäng djur som värmer och glädjer, faktiskt har jag inte ens sett någon människa idag, har emellertid talat med en sådan i telefonen och jag har även sett en skolbuss och en personbil köra nere på Häradsvägen. Du milde, sådan intensitet på händelserna både räcker och blir över för mig i dessa feber-, och förkylningsdagar då socialt umgänge inte precis ligger överst på önskelistan.

Överst på födelsedagsbarnets önskelista ligger däremot en vilja att få uttrycka min tacksamhet och glädje över alla era fantastiska gratulationer, hälsningar, tillrop, brev, meddelanden, blommor, vykort, telefonsamtal, champagne, gravöl, virtuella och reella pussar och kramar, ryggdunkar, kärlek, omsorg, vemod, tårar, skratt och andra bevis och uttryck av äkta vänskap och känslor.

Och all den här nämnda myckenheten är förstås inte bara med anledning av en sketen födelsedag, som idag, utan har trillat in allt stilla med anledning av allt som hänt de senaste dagarna – vilket är lika mycket som det är omtumlande…

Men äsch hörni, när bara febern försvunnit gör jag som Thorsten Flinck sjunger, jag reser mig igen… 

Äntligen hemma i Djurens Värld

En av många fördelar med att återigen ha tagit hemmaredaktionen i bruk är att man sakta får tillbaka några av de forna relationer och bekantskaper som man tappade kontakten med i och med att man förirrade sig in i Människornas Värld under några år. År då man trodde att man nog kunde acklimatiseras och, framför allt, förstå den världen om man bara bet ihop och jobbade på.

När jag för bara ett par veckor sedan tvingades inse att jag trots, om jag får lov att säga det själv, ganska tappert kämpande, inte klarade att vistas och fungera i Människornas Värld så kapitulerade och retirerade jag tillbaka in i atmosfärer och miljöer jag kan och förstår mig på - det vill säga här hemma på gården. I Djurens Värld...

Men säg den ro som varar...

Nu har jag fullt upp att bygga upp alla relationer och förtroenden som jag mer eller mindre slarvat bort under tiden i Människornas Värld.

Fast redan nu, efter bara en vecka, har ett par av rådjuren tagit mig så pass till sig igen att de kommer ganska nära när jag utfodrar. Lite konstigt tittar de allt på den där varelsen som står där likt en michelingumma i snön, men det är ju inte att undra på. Det gjorde de i Människornas Värld också. Tittade konstigt på mig alltså...

Nu har vi en liten hederstund runt fyrasnåret på eftermiddagen, alltså rådjuren och jag, då de nästan punktligt, försiktigt och graciöst kommer trippandes från öst och väst och smått misstänksamma sakta sakta närmar sig mig och maten. En fin känsla!

Småfåglarna och jag har en god relation. Men det har vi haft hela tiden nästan, alltså trots att jag varit iväg. Hur det kommer sig? Jo, det har nog att göra med att vi alltid är så noga med att se till att de har gott om mat. Här på Gården går det åt nästan ett ton fågelmat per år!

Förresten, förra helgen räknade vi småfåglar i gammal god tradition för att rapportera in till SOF, Sveriges Ornitologiska Förening.

På frågan om vad vi hade för utfodringsautomat kryssade vi i fröautomater, eftersom vi har gigantiska sådana högt upp i träden vilka nås genom rep och talja.

Men vi kryssade även i rutan för "Annat". Där skrev vi: "Snacks-Bar"
Jag är inte hundra på att SOF fattar...

Korren och jag har också försökt återuppta vår relation. Men han är mer svårflörtad. Sitter och ser mest förorättad ut från sin gren ovan mig. Han ser ned på mig. Bokstavligt talat. Nåja. Han låter sig nog snart blidkas, nötterna jag ger honom äter han i alla fall med god aptit.



När det gäller skatorna är det liksom enklare. De har kanske inte saknat mig på samma vis.

Eller så tänker de krasst:

- En gammel skata hit eller dit är inte så noga...

Godkväll alla goa hälsar en skateglad tant!!!!

Ställa om...

När man av Sonen får ett sådant här svar på en enkel middagsförfrågan inser man hur introvert man varit en längre tid...

Okej då, av min fråga att döma visste jag ju liksom om det... Men i sanning, de senaste månaderna har jag fokuserat stenhårt på att jobba och varit likt en högdräktig älgko som gång på gång stött bort barn och andra alltför närgångna för att jag velat vara ifred för att jobba.

Men häromdagen öppnade jag både min famn och min dörr och bjöd in Klanen på middag. Gjorde långkok i ugnen hela dagen, lade hela fläskfiléer i en marinad av rödvin, vitlök, lök, körsbärstomater och trattkantareller. Vilka himmelska dofter som fyllde huset.

Fyllde huset gjorde också folk och fä. Det blev mycket stoj och stim, små och stora  hjälptes åt med en det ena än det andra, morfar och smådrängar bar in ved och morfar lärde hur man floar den rätt och lätt. Sen fick han leka häst en stund till småglinens stora förtjusning.

Efter att de långsamt bakade fläskfiléerna serverats med en vitlöksdoftande krämig potatisgratäng och disken klarats av så stannade världens bästa farfar Alvar, snart 87, kvar hos mig i köket och kurade skymning med sina barnbarnsbarn.

Det var en lycka att få vara med klanen igen! Även om jag tror att den där vresiga älgkon inom mig kommer stanna kvar.

Det tar ju liksom lite tid att ställa om...

Å förresten tror jag vi alla kan behöva en vresig bortstötande älgko inom oss - åtminstone ibland...

Kramar!
Er Mickan

Så mye bröte...

Harregu!

Efter att ha fattat beslutet att lämna mitt arbete i Långtbortistan var det nu dags att tömma mitt bås längst bort i hörnet på den våning av redaktionen som de sista åren, på förekommen anledning, bytt öknamn från "Gubbhyllan" till "Tanthyllan".

Jag vädjade till Husfar att bistå mig i denna syssla och efter att ha trugat och försäkrat honom att det "bara är några få saker" jag behövde ta med mig, så följde han, förvisso ganska motsträvigt men dock, med till redaktionen ända uppe i Långtbortistan.

I all hemlighet stuvade jag med husets största och rymligaste kassar då jag ju visste att sakerna inte var så "få" som jag lät påskina.

Och väl uppe på redaktionen, lika rörig som den var ödslig, började vi montera bort mig och de avtryck och ting som var mina.

Ned plockade vi;

Lampor, tavlor, vykort, kartonger med olika sorters thepåsar, flera olika muggar och koppar, vinglas och vinkaraff (endast använt för vatten!) tandborstar, tandkräm, skoputsmedel, tamponger, raggsockar, trosor, handkräm, mediciner, ljus, tändstickor, små burkar, stenar, ljuslyktor, en stor stjärna av drivved, en tomte som hängde från taket, tre adventsljusstakar, ett glimrande hjärta i vitt, en liten pappbox i vilken jag ofta fick små presenter, chokladbitar med mera av givare som jag ännu inte vet vilka/vem det var som väl ansåg att jag var för mager om benen, en hängande ängel av trä, ett par förpackningar av nudelsoppa, en meterhög katt av trä, fotografier i ramar, Ingelas fina inbjudan till lunch som aldrig hanns med och...

Till sist plockade jag överst från bokhyllan fram min ”överlevdnadskasse” (den blå kassen längst fram till vänster här på bilden).

Min överlevnadskasse innehåller underlakan, påslakan, örngott necessär, schampo, balsam, tandkräm, två tandborstar, handdukar, en stor och en liten, värmeljus, tändstickor, en cd med klassisk musik, en pocketbok samt en flaska rödvin – alltså det absolut nödvändigaste attiraljerna utifall att jag blev strandsatt och var tvungen att sova över i Långtbortistan…

Ja du milde!

 Husfar, muttrade, skakade på huvudet, blängde och sa surt:

”Hur f-n har du kunnat ta mä så mye bröte opp hit te det häringa lilla rummet?”

Jag svarade inte utan såg bara sorgset på det allt tommare rummet då han tillade:

”Åh hur i bövelen fick DU rum?” 

Nu står allting i sina kassar här på farstugolvet och minner om en tid som gått i graven. Bredvid står jag med en massa motsägelsefulla känslor i själen, hundra korn av grubblerier i huvudet och tio tusen fjärilar i magen.

Ännu står jag helt stilla men snart kommer jag att försöka mig på ett litet stapplande steg framåt på den nya vägen vars destination jag inte har en aning om…

Kramar!

Er Mickan

Grubblandets grotta...

Vaga och motsägelsefulla vägbeskrivningar gjorde att jag hamnade i ett korsdrag av oberäkneliga vindar och frostiga hagelskurar.

Jag tog skydd i grubblandets dunkla grotta dit solens strålar inte når.

Men nu har jag samlat mod och styrka för att vandra vidare. Men istället för att navigera utefter andras vägbeskrivningar försöker jag nu lita på min egen inre kompass.

När jag nu vänder mig om och ser över axeln, konstaterar jag lättad att avståndet ökar till platsen där vindar hårdhänt möts och gör upp om reviren - ett draghål som inte är hälsosamt att vistas i.

Jag vet faktiskt inte vart min nya livsväg leder, men jag försöker följa ljuset som mina ögon ser och följa värmen och uppriktigheten som själen förnimmer.

Med tårar och leenden, ångest och lättnad, oro och ro, vemod och glädje, förtvivlan och hopp lämnar jag nu mitt arbete i Långtbortistan.

Tack alla underbara fantastiska goa kollegor och arbetskamrater för några härliga år tillsammans!

Tack alla läsare för alla glada tillrop, kloka synpunkter och uppriktig kritik och beröm!

Tack familj, syskon och nära vänner som delat min vånda, hjälpt mig att läka och stöttat mig i beslutsprocessen.

Tack hundar och katter för att ni i stillhet legat nära och värmt mig under många ledsna kalla timmar i grubblandets grotta.

Och till sist, tack grubblandets grotta för att du fick mig att inse att jag måste ta ansvar för mitt liv, vara sann mot mig själv, tillskriva mig ett värde och faktiskt prioritera livet framför trygghetens tunga boja.

Idag är första dagen i mitt nya liv - det är också första dagen i ditt nya liv!

Er Mickan

Avundsvärda egenskaper...

Vår hemsnickrade adventskrans på fähusets dörr är intet annat än att beundra!

Den hänger stadigt trots förrädiska vindar, ljum medvind ena stunden vilken lika plötsligt som oförklarligt vänder till otrevliga kastbyar.

Lagårdskransen klarar sin uppgift trots frostighet, oväntad kyla och utsatthet.

Tänk om man ändå vore en lagårdskrans…

Enfödde Sonens Kvartssekeldag

Idag är det ett kvarts sekel sedan då en rejäl liten kille föddes till världen.

Efter tolvslaget som firats i Sällholmen med syster och svåger åkte jag och Husfar hem. Då sprang, nåja, jag upp och ned i trappan och några timmar senare gjorde John Ludwig Douglas Thor sin entré i detta jordelivet.

Några år senare målade jag den här tavlan föreställande Ludwig kramandes hingstfölet Thorán ute i Ängen.

Två underbara fina små bjässar båda två!!!

Grattis älskade fine rare snälle mysige goe starke trygge lille älsklingsgossen Ludwig på din 25 årsdag!

Kärlek & Leenden,

Mor...

TACK för att jag lever!

Om några timmar då året 2013 klingar ut och övergår i det nya året 2014 blir jag samtidigt 23 år. Och jag har bott här hos Husbondsfolket och kära Matmor sedan jag var några månader gammal. Mitt allra första föl, Tionetta, föddes här på gården när jag var fyra år och hon fyller alltså 19 år inatt. Vi två lever här som tvillingar och i stark symbios med vår Matmor.

Men vet ni, jag höll på att inte få bli 23 år. Igår hände något som gjorde att jag inte trodde jag skulle få leva längre.

Men tack vare massa ofantligt snälla och djurälskande människor, eller bokstavligen, män i skor, lever jag!!!

Nu vill jag från djupet av mitt hjärta, och från djupet av Matmor Mickans hjärta, tacka er ALLA som arbetade så med att få upp mig på benen då jag hamnat så tokigt i boxen att jag inte kunde komma upp.

Tack Husfar - den bästaste av Smålands alla husfäder!

Tack BästeLudwig - gårdens enfödde son som kramat många av mina föl!

Tack BästeBror Mats - som alltid alltid ställer upp för oss och Husbondsfolket!!!!!

Å så ett JÄTTETACK till alla snälla männen med varma händer från VETLANDA RÄDDNINGSTJÄNST som till slut hjälpte mig att komma upp.

Och Du Matmor Mickan - nu behöver du inte gråta och vara förtvivlad längre! Du behöver inte heller ha dåligt samvete för att du "svek" mig igår för att du helt enkelt var piskad att åka till redaktionen Långtbortistan, jag vet att du led men jag visste att du var med mig i dina tankar... Jag tänkte faktiskt lite på dig också och förstod att du hade en tuff dag där uppe med att både hålla masken och samtidigt producera och göra allt det du måste göra...

Men nu mår jag ganska bra och jag finns kvar hos dig och hoppas få gnägga dig Godmorgon och Godnatt många många gånger till.

Och igen - tack alla ni pojkar för all hjälp ni gav mig och Husbondsfolket här igår.

Tack för att jag lever -  Tack för att jag inatt vid tolvslaget får fylla 23 år...

Gott Nytt År...

Hälsar Husmors Gammelmärr,

TIONA

Mes fastna på både tagg o lins...

En liten svartmes har länge snuvat vår Husmor på ett foto eftersom den är så kvick!

Fort fort flaxar den fram ur buskagens trygga djungel och norpar sina frön och flyger lika kvickt och gäckande tillbaka igen.

Den rackaren hinner ju inte ens fastna på linsen!

Men så en dag fastnade den! Och det med besked...

För vid närmare titt hade den stackaren fastnat på taggarna på "kardborretisteln" och kunde inte komma loss trots att den flaxade frenetiskt och slogs för sitt liv. I blicken kan man ana desperationen eftersom ett gäng hungriga katter satt nedanför och slickade sig om munnen.

Det blev för Husmor att rycka ut än en gång och rädda ännu en liten fågel utav gårdens mångtaliga skara bevingade vänner.

Och så fick hon ju äntligen sitt foto!

Vårkänning mitt i stora julmockningen

Middagstid. Annandag jul. Lilldräng och Minstedräng har just åkt och jag är ensam i huset första stunden på tre dygn. Eller förresten, det var en sanning med modifikation, tappre Husfar är hemma men sover. Han har jobbat sen igår eftermiddag och hela långa natten.

Idag, som först, ha jag haft stora julstädningen i lagårn vilket fick ske efter jul då det då rakt inte rymdes innan. Efter varje lass dynga jag stjälpte stannade jag till och njöt där jag stod högst upp på dyngstacken och höll i kärrans skaklar medan jag bligande ut över ängarna där ett stort antal höns och tuppar gick och sprätte efter en och annan mask i våtmättad mark.

Satte mig en stund ute i Lutan med hundarna runt fötterna och ett par kelsjuka katter i knät för att bara lyssna till ljudet av märrarnas metodiskt malande käkar konsumerades frukosthö samt några julmorötter vi hade med oss varpå vi en och annan buff av deras stora huvuden där vi satt. Getterna sprang lösa och såg ut att leka sicken-blås runt lagård och rännebro.  

Jag vattnade och såg om alla övervintringsväxter ute i selkammaren/gamla mjölkrummet och upptäckte massor av nya skott, både på stamros, pelargoner, olivträdet och liljan. Det var något som slog mig då. Något som kändes som ett slags föraning av vår förnam jag i både dofter, sysslor och ljus. Nästan lite märligt, men så var det.

Med den här tavlan som jag målade till klanens Farmor och Farfar för femton år sedan vill jag, djur, gårdstomtar, vättar och småfolk önska god fortsättning och skvallra lite om att det kommer en vår. Fast först efter att vi inträtt ett gott nytt år…  

Från oss alla - till er alla...

Tomasmäss

DÄ Ä NÅTT SOM INTE STÄMMER!

Idag, den 21 december, tillika Tomasdagen, ska enligt traditionen julölet vara färdigbryggt - vilket skulle börja bryggas på Annadagen den 9 december - och idag är den dagen man skulle smaka av ölet. (Därför kallas den här dagen också för Tomas Fylltunna.)

Idag är också den dag som all julmat skulle vara färdiglagad och julfriden sänka sig över gård och stuga.

Alltså - ölet klarar vårt Husbonnsfolk galant av att provsmaka uti stugan, men det är värre med det andra.

Varken julmat eller julefrid är ännu i sikte...

Men. Nåja. Nu vänder det i alla fall.

Visserligen väntar årets mörkaste natt - men sen jästrar i mig!

Popcats!

Randis är bara föööör härlig!!! Hon gör så mycket tokiga saker!

Igår när jag tog sista påsen micropopcorn i paketet blev kartongen ståendes kvar på köksbordet medan jag meckade med påsen i mikron och ställde in tiden. När jag sedan vände mig om hade Randis på något outgrundligt vis lyckats trycka ned sig i kartongen och på ett än mer outgrundligt vis lyckats åla sig runt och lägga sig på rygg som en sprättbåge.

Där låg hon sedan, nästan som en skådespelare, och rävsov för jag såg att hon då och då gläntade lite på ena ögat för att kolla så att jag hade upptäckt henne där hon låg med benen i högläge som mix av superdivan och Kronblom...

Trodde nästan ni ville dela detta ögonblick  -  så här får ni, bästa läsare!!!

God morgon!

Er Mickan
(och så Randis förstås)

En tupp via Posten!!!

En kväll då Husmor var färdig med sysslorna i fähuset och hade pussat stora mjuka varma hästmular godnatt och släckt lampan gick hon i knarrande snö nedåt Häradsvägen för att därifrån betrakta adventsljusen från lite håll.

Hundarna snodde kring benen, Fin-Dos och Randis lika så.

Nöjd över det hon såg, Husmor alltså, vaggade hon upp mot gården igen. När hon passerade Posthuset stoppade hon mest på rutin ned näven och fiskade runt i postlådan.

Och si, där fanns något! Där låg ett PAKET!!!

Husmor, som älskar paket, kort och brev (fönsterkuverten undantaget) sken upp och flinade brett så hon och mångubben närmast blevo som enäggstvillingar.

- Paket, utbrast hon.
- Till mig, skrek hon och visade alla djuren som emellertid inte såg lika otåliga ut som dess matmor som nästan hoppade jämfota. Nåja, Tog något litet steppande steg åt sidan i alla fall.

Hon klämde, sniffade, vände och vred på det lilla paket som skapade så stor glädje hos vår gamla Husmor en decemberkväll härför leden.

Ivrigt gungade hon in längs trädgårdsgången, kunde knappt bärga sig innan hon fick slita upp årets allra första julklapp som någon fantastiskt godhjärtad och högst anonym välgörare sänt denna tant.

Väl inne lade hon paketet på bordet och gick sedan och slog små lovar runt det. Tittade och flinade brett som en groda. Helt enkelt glad som ett barn.

På tal om barn blev det närmast handgemäng mellan Lilldräng och Husmor ty de båda vore så överhövan intresserade av att öppna detta paket.

Husmor vann.



Titta!!!!

Husmor fick en TUPP!!!!

Tuppen Kurt hade hört att Husmor gillade fjäderfä så han ville helt resolut flytta hem till henne. Nu är han en del av familjen och får följa med på Husmors alla äventyr. Nåja, de är ganska lätträknade...

Men vad spelar det för roll - Husmor är JÄTTEGLAD och ÖVERRASKAD över denna gåva från någon rar medmänniska, sannolikt någon av Er läsare!

Både Husmor och Husfar har försökt tyda poststämpeln men inte lyckats.

Ja - så du - hemliga avsändare av denna utomordentligt rara gåva - du ska veta att du i sanning har gjort en trind lanttant mycket, mycket, mycket glad.

Tror faktiskt att Kurt är det oxå. Glad alltså...

Fortsatt trevlig adventshelg både du som skänkt Husmor en julklapp och alla ni andra goa läsare där ute!

God Adventsmorgon

God Adventsmorgon du fina!
Idag vill jag ge dig min morgon...

 Vinterkram!
/Mickan

Klanens Farmor är fantastisk

Dagarna och veckorna far fram i ett rysligt tempo och jag hinner bara hem och vända för att sedan åter sätta mig i bilen och fara till redaktionen i Långtbortistan.

Phu!

Visst väcker det massa ifrågasättanden om livet, det korta, det enda, det sköra, verkligen ska framlevas på ett sådant sätt. Visst är det väl mitt ansvar att ta bättre hand om det, tänker jag inte alls sällan under mina många långa timmar i bilen...

Men - kära läsare - när nu tillvaron är just sådan är det extra extra extra fantastiskt, underbart, ljuvligt, härligt att mötas av TRE kassar innanför dörren med alldeles nybakt bröd, kakor, mjuk pepparkaka, kavring, julbröd, pepparkakor, julkex och en HEL KASSE med Lussekatter!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Fattar ni vilken skatt? Det är klanens Farmor som skänker allt detta till oss!!!! Min älskade svärmor Ingrid! Vilken kvinna! Sicken Farmor!

Då ska ni veta att för två veckor sedan var hon här, då jag var på jobbet, i två dagar och putsade alla fönster (det pinsamma var att jag inte hade märkt det, mest för att jag ju inte är hemma i dagsljus, men ändå...)  

Så här får ni se julbaket som stod o väntade på mig igårkväll innanför dörren då jag trött och lite ledsen steg in genom dörren med kalla vinande vindar som smet in med mig.

Men sen blev jag varm. Ända in i själ och hjärta. Tänk att ha en sådan Svärmor.

Kärlek, leenden, tacksamhet och glädje sänder jag till dig!

(Ps. När Husfar bara är föööör trist så kan jag tänka: Nåja, jag fick i alla fall en bra svärmor! Hehehe)

God morgon!

Lagårdkransen

När adventspysslet går mot sitt slut har hela gården famnats i mörker och man vet egentligen inte så mycket om hur bockar och kransar egentligen tar sig ut i dagsljus.

Men kransen jag gjorde till fähuset tåldes att glo på även när solen stigit upp påföljande morgon!

Även stommen är gjord av grenar från skogen, så den här har naturen bjudit på rätt igenom!

Adventsyssel o Julpyssel

Hej goa läsare!
Här bjuder vi på några glimtar från årets adventssyssel och julpyssel då bockarna kläs med grann gran och kransar görs av skogens skatter medan vi värmer oss med glögg o pepparkakor.
Håll till godo!
GranKram!

Nu drar vi till skogs - äldstefarfar kör gamle Fergusen

Nu är det Freddie och "Lillefarmor och Lillefarfar" som åker traktor

Nu får Lillefarfar och barnbarnsbarnet Freddie åka

Hela gänget - nästan... 

Nu har vi påsar med mossa, grenar, blåbärsris och kottar med oss  hem

Några ex av Tomtemor binder kransar

Glögg av olika sorter är givetvis med i bilden. Oops, något annat oxå visst...

Paus med glögg och kärlek bland ved och granris på logen

Man får se till att fixa sig en bra sittplats under en lång pysseleftermiddag

Farmor förser sig med glögg medan Katten Spöket nyfiket betraktar

Grabbarna binder bockarna och farmor klipper till grenar

Lowisa klar med första kransen

Alfons "Bjässen" Thor vilar trött i höet.

Freddie pimpar sin gran på ett sätt som han Mor inte riktigt uppskattar

Johanna binder krans medan Freddie är hantlangare

Ett helt gäng små och stora bockar är klara

Så är det dags för julmat. Grannarna Jörgen O Berith kom också och provsmakade

"Hej Tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara..." 

Hej då allesammans! Det var adventpysseldagen 2013