Gård utan fågelskrämma...

En dag kom en skarv och landade i min damm.

- Åh, sicket ståtligt badsällskap, tänkte jag först, om än en smula tveksamt, och lät den bevingade sitta där ute på min dyksten och titta.

Men det skulle snart komma att ändra sig. Den jästrans kanaljen tog fisk efter fisk ur min damm. Stora feta fina rödglänsande guldfiskar som hunnit växa sig stora efter 2009/2010 års vinter då nästan alla fiskarna dog av den tjocka, tjocka isen som låg länge, länge och täppte till allt liv.

Men några få små livskraftiga guldfiskar överlevde och har lyckats växa till sig rejält, inte så att de kan konkurrera med de praktkarpar jag hade som var oerhört stora - men vilka alla dog den där vintern...

Nåväl, tillbaka till nuet. Den här kaneljen började således systematiskt plocka dammens fiskar. Jag blev skitsur och jagade den på porten så fort den visade sig. Men, det var en listig en som bara tog en lov i luften och makligt flög iväg upp till en hög näraliggande ask där den satte sig och flinade. När jag vänt ryggen till var den snart tillbaka och gjorde precis så som den behagade.

Gårdens Minste Badpojke hjälpte i viss mån till men han var samtidigt rädd för "Den Stora Svarta Ankan" som han sa. Mest rädd var han nog dock för Husmor blev så "konstig" när Den Stora Svarta Ankan kom.

Hon sprang, nåja, som en dåre, schasade, klappade i händerna, skrek och tjoade.

Stackars barn.

Underläppen på Gårdens Minste Badpojke började darra, ögonen blev klotrunda och stirrade med en blandning av misstro och skräck på stora Husmor som rusade runt dammen.

Till slut gick det så långt att så fort något flaxade i luften, eller om Husmor började göra ansats till att göra detsamma, så skrek Gårdens Minste Badpojke och rusade in i huset och försvann. Kvickare än en avlöning

Hursomhelst, skarven är borta. Fiskarna likaså. Kvar ligger en damm med några små små små guldfiskar som antagligen lyckades gömma sig i vassen. Om allt går bra lär väl dessa växa till sig och bli nytt badsällskap åt Frodig Husmor så småningom.

Men vår kära Husmor är bedrövad. Något är förstört. Något saknas.

Inte en endaste vacker fisk simmar runt i vattenbrynet och fångar solens röda strålar i den flyende höstdagens sista tveksamma ljus.

Hon suckar och beklagar sig - men det har hon inget för.

Ingen sympati från Husfar inte.

Tvärtom.

Han grymtar något om att Husmor får skylla sig själv.

- Dä kan en la räkna ut mä röva....

- Dä ä ju presis sum när katta är väck så dansar råtterna på boret.

Husmor satte nävarna i sidorna, någonstans i trakterna av där väl en midja en gång kan ha befunnit sig.

Så blängde hon på Husfar och frågade med kärv röst vad Husfar satt och antydde.

- Dä sär ju si själv att ju fågla får fritt fram o feska får sätta livet te - när gårens leeaste fågelskrämma allri är hemmave...

Äntligen hemmamorgon...

Efter ännu ett långpass i Långtbortistan var det otroligt skönt med en hemmamorgon där man fick råda över sin egen tid. Som vanligt kom saker att inträffa som gjorde att dagen hemma inte alls såg ut så som önskat, men det är en annan historia...

Det här var sista morgonen som trillingarna Katt var tillsammans. Idag skulle de splittras och två av dem skulle flytta till Lyckebo i Halland.



Morgonen var vacker och varm. En aning disig till sin början och forfarande låg dimslöjor kvar ovan trädtopparna. En klar och blå himmel kunde dock anas bak skikt av moln vilka gav himmelen ett smått underligt sken, det var som om solen inte kunde hålla kvar sin glödande massa utan att det lyfte och sipprade iväg från den. Ut, bort, runt.

Emedan solen fick ordna till sin skinförmåga tog jag, Katten Spöket och trillingarna en gemensam frukost. Emellertid skilde sig våra val av kost åt en aning...


Därefter gick jag ut, likt en rödkindad trind liten äppelplockarflicka, nåja, ut och ur Johanträdet plockade en sisådär tio femton äpplen som jag högvördigt lade i min korg.

Ambitionen var nämligen att ha en ljummen nybakad äppelpaj ståendes på bordet då den blivande kattägaren skulle anlända från Halland.


Nu hade solen samlat sig, fått ordning på både sig själv och sina strålar och knatat upp på himmelens höjder.

Medan pajen stod i ugnen tog jag en liten runda ute. Noterade hur hösten klädsamt famnat landskapet. Frikostigt målat och skänkt det nyanser av eld, rost, ockra och glöd.

I trädgården finns ännu en del blomster i all sin prakt. Se på fuxian till exempel.

Den är i högprakt, stora stolta och praktfulla klockor hänger oblygt, nämrast svulstigt, i den höga stamfuxians fästen. Låter sig vällustigt beskådas.


Första oktober och ännu kniper den ogina änglatrumpeten hårt, hårt om sina klockor!

Förra året hann den inte blomma alls innan vintern kom. Men i år har jag hopp om att få njuta av dessa obeskrivligt väldoftande blommor innan Kung Bore knockat oss.

Varför denna otroligt svårflirtade änglatrumpet dröjer så länge vet jag faktiskt inte, men en sak kan jag säga. Den är väl värd att vänta på för såååå fantastiskt den doftar, det har jag nog aldrig upplevt med någon annan blomma. (Nu talar vi alltså inte om Husfar utan om flora och fauna....)

Men dessa knoppar ger mig stort hopp om att jag snart, mycket snart, då jag stapplar hem om aftonen och passerar genom pergolan in till Husets domäner, kommer få mötas av den synnerligen sällsynta doften.

En doft som gör att man glömmer allt, bara släpper det man har, sätter sig ned en stund på trappen och fylls av känslan och insikten att Livet och Tillvaron är allt bra härligt...


Det mystiska och utomordentligt överraskande uppdykandet av denna höstanemon fick ju ett mycket trevligt resultat. Från ingenstans reste sig den plötligt upp över funkia och penningblad intill "Floden" i "Inneträdgården".

Väldigt tilltalande och fin är anemonen och fortfarande vajar löftesrikt några knoppar av densamma.


Intill den lilla bäckfåran som Husfar förmätet brukar kalla "Floden" står också några ännu blommande lupiner som jag drivit upp från frö. Jag tycker de är vackra med sina sällsynta, variationsrika och kreativa färgsättningar, som uppnosiga pärlor tätt knutna intill varandra.

Bakom skymtar en kruka med helischrysum petiolare vars grenar kastar sig likt utsträckta armar som vilt och famlande söker sig ut från sin höga position på det avsågade plommonträdet som knäcktes under förra årets alltför digra skörd och där vinterns tunga snö gjorde resten av jobbet...


Några rosor kämpar tappert på. Detta är en remonterande stamros som hela sommaren gläder oss med sin blomfägnad.

Här i sällskap av gul klockklematis, såväl blommande som överblommad.


Högt högt upp mot hösthimmelen tronar några blommande tobak.

Ursprungsfröna köpte jag i England för många år sedan och Farmor Ingrid är den som förvaltat nedärvandet och fortsatt fröplockande från denna "Englandstobak".

Bakom skymtar en blommande ros av Rosa Rugosa Hansa.


Pergolan är tät, tät och jag, som är en välvuxen kvinna, får nästan gå på snedden igenom. Åtminstone då det har regnat, och det har det ofta, då den är blöt och tung.

Det är bara andra året som pergolan finns och det är endast en planta på var sida som bildat dessa gröna väggar och tak! Imponerande väl? Vad det är för sort? Jo, det är en klematis med namnet Summer Snow. Den kan jag varmt rekommendera, för den är helt enkelt UNDERBAR!


Sommardahlian har blommat konstant från tidigt i somras och gör det ännu.

Många är de bin, humlor - och fjärilar - som gläds åt dessa blomster som står i en sällskaplig lång rad på min kökstrappa.


Tillsammans med limefärgad penningblad samsas mina mörkcerisa sommardahlior med läckert chokladfärgade stammar och grenverk.

På vart och ett av kökstrappans steg står de, ödjmjukt utsvämmande, som en bugning och en artigt framsträckt hand med öppen handflata som med en svepande gest uppför trappen och in i dörren säger; - VÄLKOMMEN HEM!


Med en bukett sammansatt av litet av det som trädgården ännu bjuder kom jag in från min runda. Satte buketten, sammansatt av rosenkornell, alunrot, höstaster, solbrud, malört och höstanemon, i en vas. Så knäppte jag på kaffebryggaren, rörde om i vaniljsåsen, öppnade ugnsluckan och tittade till äppelpajen.

I samma ögonblick hörde jag det bekanta knastret av en bil som sakta körde ned på lagårdsgatan. Ulrika från Lyckebo var här för att hämta kissarna.


Det är alldeles förbluffande fantastiskt skönt och värdefullt med en hemmamorgon...

God morgon!

Brunst o brölgrop...

Häromdagen gick jag rätt på en brunstgrop ute i skogen.

Eller "ute i skogen" är att ta i. Den ligger alldeles nära, förbluffande nära faktiskt, den översta betesvallen där märrarna ofta går på sommarbete.

Att brunsgropen ligger så nära dem är en smula märkligt. Om inte annat är ju märrarna sannerligen sketrädda över de övningar och förehavanden som sker mellan de vådliga väldiga älgarna exalterade i berusande kärleksrus.

Gropen är i sin mitt uppspekad en sisådär tjugo, trettio centimeter och doftade fränt av tjurens urin.

Massor med klövavtryck nära och runt om gropen skvallrade om att här minsann föregår intensiva tête-à-tête.

Först var jag fascinerad av denna brunst och brölgrop. Tittade än här, än där, fotade i olika vinklar och försökte bedöma hur nya spåren va, hur många djur som kan tänkas ha varit där, och så vidare....

Men - medan jag som bäst höll på slogs jag plötsligt av en förfärande insikt!!!

Jag måste bort därifrån. Bort bort!

Jag kan vara i fara!

För ni vet väl?!?

Ni som följt berättelserna genom åren vet ju att jag ju har liknats både vid en "gammal le älgko som ä i gall år etter år ettersum ho inte ä intresserad å annat än å äta".

OCH

då jag i ett anfall av nostalgi och barnasinne lade mig ute i snön ute på ängen och gjorde snöänglar hörde Husfar säga te barna här på Gården att "de måtte ha varit e knäkelens stor jästra älgatjur sum vatt ute på åkern i natt o vältrat runt si i snön"

När dessa insiktfulla kommentarer återigen kröp fram ur minnets digra bank drabbades jag av en stor rädsla. Hualigen!!!

Jag förstod jag att jag nog gjorde bäst i att lämna denna brunst och brölgrop tämligen omgående.

Jag menar, jag ville ju varken bli konfronterad av en älgko, svartsjuk och galen av avund på min näpna lilla uppenbarelse.

Inte heller ville jag utsätta mig för risken att bli uppvaktad av en brunstgalen tjur...

Så jag lade benen på ryggen, nåja, och tog mig raskt därifrån.

Och gick hem till Husfar...

Gruppfoto...

Häromdagen lyckades jag fånga alla fem kattungarna tillsammans under ett kort, kort ögonblick.

De hade just legat ute på golvet och diat. Så reste sig mamma, eller mormor,eller halvsyster, beroende på vem kattan var och lika beroende på vem av ungarna som säger det...

Oj, det blev krångligt. Vi lämnar det.

Till fotoögonblicket igen.

De hade alltså just diat och då den digivande kattan (bättre så va?) gick iväg reste sig ett par upp, lite sömndrucket och nästan yrvaket medan någon ännu låg kvar på bordet och undrade vad i hela friden mjölkbaren tog vägen...

Hur som helst kom de ÄNTLIGEN på samma bild. Alla fem

Hjördis, Sixten, Gandalf, Cave och Kola.

För nu kan det aldrig ske mer.

Hjördis och Sixten har nämligen flyttat. Till Sonen med Fästemö(min son alltså, inte kattans) till deras nya hem i en rött litet hus med vita knutar i byn Näsby dryga milen här från Gården.

Så både katter såväl som ungdomar är ju egentligen inom räckhåll. Men det är ju bara det att jag allid åker åt ett annat håll. Till Långtbortistan ni vet...

O det ska jag strax göra förresten. Så jag säger som jag brukar:

God morgon!

Höstlövsfägnad...

Så är hösten här och visar löven var skåpet ska stå. Eller rättare sagt, var det inte ska stå.

Hösten åstadkommer vedergällning för månader av knoppning, utslagning, lövprakt och imponerande sommargröna lövverk mot lika sommarblå himladagar.

Nu så! Säger hösten barskt till löven och slår näven till bordet. Kräver obeveklig kapitulation. Och löven har inget annat val än att lyda. Nja, en och annan rebellisk järnek står emot.

Så nu återgår löven i utveckling. Ett slags lövregression kanske?

De förändras, förfulas, förminskas. Tills de lika ofrånkomligt en dag släpper taget om 2011 och segnar uppgivet, kanske trött, mot marken för en lång lång vila...

Men grannt är det allt...









Men allt är inte inne i förgänglighetens tunnel. En del är i sin fullast prakt! Se här, några frukter från mitt "Johanäppelträd", som jag tror är Aroma.

Och goda är de! Några åker snabbt ned i väskan när jag traskar ut till maskinhallen och till väntande bil som ska följa mig heeeela vägen till redaktionen i Långtbortistan.

Men då har jag ju i alla fall färdkost. Aromfylld sådan...

God morgon!

Att bli brädad...

Jag tror jag är brädad...

Inte av nån snygg smärt nätt liten dam med måhända asiatiskt ursprung (vilket Husfar ibland suckande säger att han vill, "de sulle f-n så mye bätter å leva mä e sån än e stor lömsk o ilsker bonnakäring) inte heller av någon ung lycksökerska som tror han är gubben med guldbyxorna och som vill ble ve gårn...

Nä, jag har nog blivit brädad av - en tik.

Hunden Blenda Piraten närmare bestämt! Nu när Husfar går hemma med sitt haltande träben så ägnas stor tid åt kel och umgänge.

Jodå, visst får Alfons och Alice sitt del av tid, kärlek och omvårdnad med, men det är ändå nåt speciellt mellan Husfar o Blenda...

O vet ni, jag är helt nöjd med att bli brädad. I alla fall av Blenda:-)

God morgon!

Tranor visar våren - och hösten...

I våras stannade jag till på min väg till, eller var det kanske från, jobbet i Långtbortistan och fotade ett tranpar som gick och vällustigt pickade i sig frön på den nysådda åkern. De hade väl mellanlandat någon dag på den sluttande åkern för att hämta nya krafter, vila och äta. Kanske förlustade de sig också. Det tror jag nästan.

För igår, ett antal månader senare, fick jag plötsligt syn på, vid exakt samma åker och plats, tranparet OCH ytterligare en liten krabat!!! Det var häftigt!

Visst är det fantastiskt? Naturen är generös, ja riktigt rolig ibland!

Tranorna visade mig tidigt i våras att nu är minsann våren kommen. Nu visar de mig att hösten är här.

Och igår kväll berättade en vän att nu när tranorna syns lämna oss för färd mot sydligare breddgrader återstår sex veckor till den första snön faller...

Blärk!

Men det bekymret får vi inte ta ut redan nu i förskott. Den som oroar sig i förväg får oroa sig dubbelt, heter det ju...

En-, två och fyrbenta vänner...

För bara några dagar sen låg de små liven sött i sina korgar och sussade. Låg där snällt väntande på sina mammor, vare sig de mammorna var av märket Katt eller märket Hund eller märket Matmor eller möjligen märket Haltande Husfar.

Men - de lär sig fort.

När man i gryningen (nä, knappast ens de) i rådande septemberfullmånenatt, trött och sleten, tassar ned (denna tillskrivning inkluderar INTE Husfar vars dunkande nedför trappen med sitt gipsade ben INTE med den bästa vilja i världen kan omkrivas med "tassar ned") i köksregionen är det redan full rulle nere i köket.

Katten Findus ligger utfläkt i någon korgstol med ett par tre ungar vid mjölkbaren medan Katten Spöket ligger i dito situation nånstans på köksgolvet. En femte liten unge ligger kanske kvar i korgen och blir rengjord i ändan av surrogatmamman Alice som styr och ställer med de små som vore de hennes egna valpar. O ve den av hundarna som kommer nära henne, Alfons göre sig icke besvär...

Ja, det är en enda röra där nere i köket av såväl fyrbenta som tvåbenta vänner.

Ja visst ja, en enbent också...

God morgon!