Brunst o brölgrop...

Häromdagen gick jag rätt på en brunstgrop ute i skogen.

Eller "ute i skogen" är att ta i. Den ligger alldeles nära, förbluffande nära faktiskt, den översta betesvallen där märrarna ofta går på sommarbete.

Att brunsgropen ligger så nära dem är en smula märkligt. Om inte annat är ju märrarna sannerligen sketrädda över de övningar och förehavanden som sker mellan de vådliga väldiga älgarna exalterade i berusande kärleksrus.

Gropen är i sin mitt uppspekad en sisådär tjugo, trettio centimeter och doftade fränt av tjurens urin.

Massor med klövavtryck nära och runt om gropen skvallrade om att här minsann föregår intensiva tête-à-tête.

Först var jag fascinerad av denna brunst och brölgrop. Tittade än här, än där, fotade i olika vinklar och försökte bedöma hur nya spåren va, hur många djur som kan tänkas ha varit där, och så vidare....

Men - medan jag som bäst höll på slogs jag plötsligt av en förfärande insikt!!!

Jag måste bort därifrån. Bort bort!

Jag kan vara i fara!

För ni vet väl?!?

Ni som följt berättelserna genom åren vet ju att jag ju har liknats både vid en "gammal le älgko som ä i gall år etter år ettersum ho inte ä intresserad å annat än å äta".

OCH

då jag i ett anfall av nostalgi och barnasinne lade mig ute i snön ute på ängen och gjorde snöänglar hörde Husfar säga te barna här på Gården att "de måtte ha varit e knäkelens stor jästra älgatjur sum vatt ute på åkern i natt o vältrat runt si i snön"

När dessa insiktfulla kommentarer återigen kröp fram ur minnets digra bank drabbades jag av en stor rädsla. Hualigen!!!

Jag förstod jag att jag nog gjorde bäst i att lämna denna brunst och brölgrop tämligen omgående.

Jag menar, jag ville ju varken bli konfronterad av en älgko, svartsjuk och galen av avund på min näpna lilla uppenbarelse.

Inte heller ville jag utsätta mig för risken att bli uppvaktad av en brunstgalen tjur...

Så jag lade benen på ryggen, nåja, och tog mig raskt därifrån.

Och gick hem till Husfar...