Inte lönt att bröla...

Inte nog med att jag, av en viss manlig individ här på gården, fått vanärande kommentarer såsom att de vackra snöänglarna som jag kärleksfullt gjorde i vintras såg ut som om en älgtjur svulstigt vältrat sig ute på åkern.

I morse kom ännu ett skymfligt och nesligt uttalande. Dessutom relaterat till ovan nämnda djurslag.

Låt mig berätta.

Jag vinglar ut på den halvfrusna dyngstacken med den av gödsel till brädden fyllda skottkärran. Lyckas balansera mig fram och tömma den utan att välta vare sig kärra eller lekamen. Stannar sedan mitt i den där rörelsen då skottkärran står på högkant, vilar på skaklarna och blickar så ut över mitt paradis.

Det är i de stunderna jag brukar känna mig som Drottningen av Dyngan.

Då glider jag med blicken uppmärksamt över omgivningarna, scannar av landskapet och iakttar vad som hänt under natten.

Är det månne nya spår uppe på Gubbalyckan efter vildsvinens nattliga räder? Var är rådjuren idag, den vackra geten och de två kiden som jag ser mest varje dag? Kanske följer jag en bortskuttande hare med blicken.

I Lutan intill mig står märrarna lugnt och äter sitt frukosthö. Jag hör tydligt ljudet från deras malande, rytmiskt tuggande käkar. Ett stamp av en tung hov mot golvet hörs då och då.

Ännu råder inte fullt dagsljus och sikten är inte riktigt tydlig. Luften ligger tung och små,små snöflingor singlar runt och bildar subtila mjölkgrå dimsjok

Plötsligt får jag syn på en älgko och två kalvar som står en bit ner i Ängen och äter på en ungtall. Det är vackert. Mäktigt liksom.

I samma ögonblick kommer Husfar asandes runt knuten och ser föga förvånande ut att ha tagit kurs mot maskinhallen. Antagligen dags för en stund närgånget pyssel med Grävaren.

Jag gör hyssjande tecken åt honom genom att lägga pekfingret framför munnen och pekar sen på älgarna.

De står kvar vid den unga tallen och äter, tittar då och då bort mot mig. Kanske får de nog av tallens vassa barr för de flyttar sig några meter och börjar istället repa kvistar av en björk. Kalvarna blir oroliga, kanske nås de av min doft för plötsligt ger de sig iväg.

Men älgkon står kvar och äter.

Konstigt nog så bryr sig inte Husfar nämnvärt. Försöker inte ens låta som en älgtjur som brölar efter brunstiga kor! Något som annars ju är en av de få saker som kan få till och med honom lite upplivad...

En aning brydd frågar jag;

- Ska du inte bröla lite?

Med kärv röst och uppgivet tonfall svarar han;

- Nä, ja har gett opp!

- Va?

- Dä ä inte lönt mä nöet brölande här inte!

- Vad?

- Ja, du sir väl?

- Vadå?

- Här ä di alla likadana - älgakor, märrar o kvinnfölk - dä enda di vill, dä ä å äta…