Äntligen hemmamorgon...

Efter ännu ett långpass i Långtbortistan var det otroligt skönt med en hemmamorgon där man fick råda över sin egen tid. Som vanligt kom saker att inträffa som gjorde att dagen hemma inte alls såg ut så som önskat, men det är en annan historia...

Det här var sista morgonen som trillingarna Katt var tillsammans. Idag skulle de splittras och två av dem skulle flytta till Lyckebo i Halland.



Morgonen var vacker och varm. En aning disig till sin början och forfarande låg dimslöjor kvar ovan trädtopparna. En klar och blå himmel kunde dock anas bak skikt av moln vilka gav himmelen ett smått underligt sken, det var som om solen inte kunde hålla kvar sin glödande massa utan att det lyfte och sipprade iväg från den. Ut, bort, runt.

Emedan solen fick ordna till sin skinförmåga tog jag, Katten Spöket och trillingarna en gemensam frukost. Emellertid skilde sig våra val av kost åt en aning...


Därefter gick jag ut, likt en rödkindad trind liten äppelplockarflicka, nåja, ut och ur Johanträdet plockade en sisådär tio femton äpplen som jag högvördigt lade i min korg.

Ambitionen var nämligen att ha en ljummen nybakad äppelpaj ståendes på bordet då den blivande kattägaren skulle anlända från Halland.


Nu hade solen samlat sig, fått ordning på både sig själv och sina strålar och knatat upp på himmelens höjder.

Medan pajen stod i ugnen tog jag en liten runda ute. Noterade hur hösten klädsamt famnat landskapet. Frikostigt målat och skänkt det nyanser av eld, rost, ockra och glöd.

I trädgården finns ännu en del blomster i all sin prakt. Se på fuxian till exempel.

Den är i högprakt, stora stolta och praktfulla klockor hänger oblygt, nämrast svulstigt, i den höga stamfuxians fästen. Låter sig vällustigt beskådas.


Första oktober och ännu kniper den ogina änglatrumpeten hårt, hårt om sina klockor!

Förra året hann den inte blomma alls innan vintern kom. Men i år har jag hopp om att få njuta av dessa obeskrivligt väldoftande blommor innan Kung Bore knockat oss.

Varför denna otroligt svårflirtade änglatrumpet dröjer så länge vet jag faktiskt inte, men en sak kan jag säga. Den är väl värd att vänta på för såååå fantastiskt den doftar, det har jag nog aldrig upplevt med någon annan blomma. (Nu talar vi alltså inte om Husfar utan om flora och fauna....)

Men dessa knoppar ger mig stort hopp om att jag snart, mycket snart, då jag stapplar hem om aftonen och passerar genom pergolan in till Husets domäner, kommer få mötas av den synnerligen sällsynta doften.

En doft som gör att man glömmer allt, bara släpper det man har, sätter sig ned en stund på trappen och fylls av känslan och insikten att Livet och Tillvaron är allt bra härligt...


Det mystiska och utomordentligt överraskande uppdykandet av denna höstanemon fick ju ett mycket trevligt resultat. Från ingenstans reste sig den plötligt upp över funkia och penningblad intill "Floden" i "Inneträdgården".

Väldigt tilltalande och fin är anemonen och fortfarande vajar löftesrikt några knoppar av densamma.


Intill den lilla bäckfåran som Husfar förmätet brukar kalla "Floden" står också några ännu blommande lupiner som jag drivit upp från frö. Jag tycker de är vackra med sina sällsynta, variationsrika och kreativa färgsättningar, som uppnosiga pärlor tätt knutna intill varandra.

Bakom skymtar en kruka med helischrysum petiolare vars grenar kastar sig likt utsträckta armar som vilt och famlande söker sig ut från sin höga position på det avsågade plommonträdet som knäcktes under förra årets alltför digra skörd och där vinterns tunga snö gjorde resten av jobbet...


Några rosor kämpar tappert på. Detta är en remonterande stamros som hela sommaren gläder oss med sin blomfägnad.

Här i sällskap av gul klockklematis, såväl blommande som överblommad.


Högt högt upp mot hösthimmelen tronar några blommande tobak.

Ursprungsfröna köpte jag i England för många år sedan och Farmor Ingrid är den som förvaltat nedärvandet och fortsatt fröplockande från denna "Englandstobak".

Bakom skymtar en blommande ros av Rosa Rugosa Hansa.


Pergolan är tät, tät och jag, som är en välvuxen kvinna, får nästan gå på snedden igenom. Åtminstone då det har regnat, och det har det ofta, då den är blöt och tung.

Det är bara andra året som pergolan finns och det är endast en planta på var sida som bildat dessa gröna väggar och tak! Imponerande väl? Vad det är för sort? Jo, det är en klematis med namnet Summer Snow. Den kan jag varmt rekommendera, för den är helt enkelt UNDERBAR!


Sommardahlian har blommat konstant från tidigt i somras och gör det ännu.

Många är de bin, humlor - och fjärilar - som gläds åt dessa blomster som står i en sällskaplig lång rad på min kökstrappa.


Tillsammans med limefärgad penningblad samsas mina mörkcerisa sommardahlior med läckert chokladfärgade stammar och grenverk.

På vart och ett av kökstrappans steg står de, ödjmjukt utsvämmande, som en bugning och en artigt framsträckt hand med öppen handflata som med en svepande gest uppför trappen och in i dörren säger; - VÄLKOMMEN HEM!


Med en bukett sammansatt av litet av det som trädgården ännu bjuder kom jag in från min runda. Satte buketten, sammansatt av rosenkornell, alunrot, höstaster, solbrud, malört och höstanemon, i en vas. Så knäppte jag på kaffebryggaren, rörde om i vaniljsåsen, öppnade ugnsluckan och tittade till äppelpajen.

I samma ögonblick hörde jag det bekanta knastret av en bil som sakta körde ned på lagårdsgatan. Ulrika från Lyckebo var här för att hämta kissarna.


Det är alldeles förbluffande fantastiskt skönt och värdefullt med en hemmamorgon...

God morgon!