Gård utan fågelskrämma...

En dag kom en skarv och landade i min damm.

- Åh, sicket ståtligt badsällskap, tänkte jag först, om än en smula tveksamt, och lät den bevingade sitta där ute på min dyksten och titta.

Men det skulle snart komma att ändra sig. Den jästrans kanaljen tog fisk efter fisk ur min damm. Stora feta fina rödglänsande guldfiskar som hunnit växa sig stora efter 2009/2010 års vinter då nästan alla fiskarna dog av den tjocka, tjocka isen som låg länge, länge och täppte till allt liv.

Men några få små livskraftiga guldfiskar överlevde och har lyckats växa till sig rejält, inte så att de kan konkurrera med de praktkarpar jag hade som var oerhört stora - men vilka alla dog den där vintern...

Nåväl, tillbaka till nuet. Den här kaneljen började således systematiskt plocka dammens fiskar. Jag blev skitsur och jagade den på porten så fort den visade sig. Men, det var en listig en som bara tog en lov i luften och makligt flög iväg upp till en hög näraliggande ask där den satte sig och flinade. När jag vänt ryggen till var den snart tillbaka och gjorde precis så som den behagade.

Gårdens Minste Badpojke hjälpte i viss mån till men han var samtidigt rädd för "Den Stora Svarta Ankan" som han sa. Mest rädd var han nog dock för Husmor blev så "konstig" när Den Stora Svarta Ankan kom.

Hon sprang, nåja, som en dåre, schasade, klappade i händerna, skrek och tjoade.

Stackars barn.

Underläppen på Gårdens Minste Badpojke började darra, ögonen blev klotrunda och stirrade med en blandning av misstro och skräck på stora Husmor som rusade runt dammen.

Till slut gick det så långt att så fort något flaxade i luften, eller om Husmor började göra ansats till att göra detsamma, så skrek Gårdens Minste Badpojke och rusade in i huset och försvann. Kvickare än en avlöning

Hursomhelst, skarven är borta. Fiskarna likaså. Kvar ligger en damm med några små små små guldfiskar som antagligen lyckades gömma sig i vassen. Om allt går bra lär väl dessa växa till sig och bli nytt badsällskap åt Frodig Husmor så småningom.

Men vår kära Husmor är bedrövad. Något är förstört. Något saknas.

Inte en endaste vacker fisk simmar runt i vattenbrynet och fångar solens röda strålar i den flyende höstdagens sista tveksamma ljus.

Hon suckar och beklagar sig - men det har hon inget för.

Ingen sympati från Husfar inte.

Tvärtom.

Han grymtar något om att Husmor får skylla sig själv.

- Dä kan en la räkna ut mä röva....

- Dä ä ju presis sum när katta är väck så dansar råtterna på boret.

Husmor satte nävarna i sidorna, någonstans i trakterna av där väl en midja en gång kan ha befunnit sig.

Så blängde hon på Husfar och frågade med kärv röst vad Husfar satt och antydde.

- Dä sär ju si själv att ju fågla får fritt fram o feska får sätta livet te - när gårens leeaste fågelskrämma allri är hemmave...