Brunsttider...

Husfar är inte alltid butter. Om nu någon tillnärmelsevis fått det intrycket (hur i all världen man nu skulle kunnat få det) Det finns några saker som roar honom jämte väderleksrapporten, Grållen och Grävaren. Det är att möta vilda djur ute i skogen. Vildsvin, rådjur, grävlingar och älgar.

Igår kväll kom han in i köket och var på särdeles gott humör. Under ivrigt viftande återberättade han om ett möte han just haft i skogen. Med en älgtjur och en kviga. Tjuren hade rört sig oroligt i vida cirklar kring kvigan under det att han utstötte sina karaktäristiska nasala ljud.

- Du sulle sett, sa han upphetsat, du sulle vatt mä!

Husfar berättar vidare om mötet med skogens konung. Om hur han, älgtjuren, nu har bråda tider eftersom brunsttider råder för honom och hans långbenta bekanta.

Husfar har av någon anledning lärt sig att låta precis som en brunstig älgtjur. Detta demonstrerar han gärna, och ofta, för mig. Jag hoppas och tror att det sker i något slags underhållningssyfte. Något annat har jag svårt att föreställa mig…

- Du sulle hört! Du sulle sett hur han ble när han hörde me, sa Husfar stolt.

Och så förevisade han igen.

Han höjer de långa armarna upp mot ansiktet, kupar bägge händerna på var sida om näsa och mun och trycker samman näsryggen med pekfingrarna samtidigt som han kupar händerna runt munnen.

Och så brölar han. Stötvis, nasalt, högt. Förfärligt. Om och om igen.

Hundarna stirrar räddhågset ett ögonblick på honom innan de försvinner iväg till något tryggt hörn, långt från Husfar som leker brunstig älgtjur. Katterna klöser på dörren och vill ut. Själv tvingas jag stå kvar på köksgolvet, lyssna, tappert le och försöka se intresserad och deltagande ut.

- Du sulle sett, tjuren ble pesis stållet – han tyckte INTE om när jag bröla som e brunstig älgtjur.

- Det är det INGEN som gör, undslapp det mig.

Det var inte vidare smart av mig. Ljuset i Husfars tindrande ögon släcktes, hans imponerande inlevelseförmåga likaså.

Men replikförmågan - den hade inte gått förlorad.

- Nä, men så går di ju i gall mä, di gamlaste o leaste korna med stora isterbukar…