Love is in the air...

Trots kyla, nattfrost, snöfall och hårda vindar finns kärleken i luften...

Jag tycker det skulle vara kallt om fötterna men annars skulle jag också kunna tänka mig att stå och kurtisera ute på en småländsk mosse ute i skogen.

I alla fall med en sådan här stilig herre.

För att inte tala om hans ändalykt! Den går inte av för hackor...

Dyngenkel livsfilosofi...

Förra årets första vårliga helg kom Husfar hem och överraskande sin sfäriska lanttant så till den milda grad då han överräckte några penséer och några minipåskliljor med några smått rara mumlanden om vår...

Det var alldeles enastående roligt må jag säga!

Nu, på årets första vårliga helg, fick jag istället en ny planka ute på dyngan så jag kan klara att balansera ända ut och ända upp så här fram på vårkanten då dyngstacken hunnit växa sig stor.

Jag vet inte vilket jag blev gladast över... Blommorna eller dyngplankan...

Hm...

Med fådda blommor blir ju livet lite vackrare.

Med ny vingelplanka på dyngan blir livet lite enklare.

Och när livet känns enklare så blir ju genast allt vackrare.

Så det lutar nog åt plankan ändå.

Som också lutar för övrigt.

Plankan alltså.

Sicket hundliv...

Vill till mina högt ärade läsare så här på den sista fredagen i den sista vintermånaden förmedla glädje, framtidstro och sann livsenergi och via mina kollegor och kamrater ute i Lutan...

Inte minst genom Blenda Piraten som styr och ställer där ute.

Vid vårt lilla vårsolskalasande ute i Lutan bland hästspillning och av märrarna degraderat nedtrampat hö var även Lille Hans, Curry Cat och Douglas ena fru, Fröken Sneröv. Ja, jo, hon den storrövade var förstås också där och snubblade omkring i sina storstövlar, lycklig som ett barn...

Visst blir man glad bara av att spana in dem? Nåja, åtminstone djuren...

Eder LantTant & Co

Sällskap av stilig gubbe...

Ibland, ja rätt ofta faktiskt, blir timmen sen innan jag kommer iväg från redaktionen. I helgen var det så. Igen.

Men till min glädje hade jag sällskap på min ensamma färd hemåt genom Smålandsskogen. En stilig rundhyltad herre fanns vid min sida. Log vänligt och varmt. Var än på min högra sida för att en stund senare ha krupit upp vid min kind på andra hållet. Är nära mig och inger trygghet liksom.

Fast framåt natten tycker jag inte längre likaledes. Då tycker jag plötligt inte alls att han är särskilt mysig. Inte att han ler vare sig varmt eller vänligt heller.

Nej, om natten håller han mig vaken med ett ilsket vitt sken. Då har han dragit sig tillbaka. Vandrat upp högt på det mattsvarta himlavalvet och sitter där som en ilsken domptör som hunsat den stackars John Blund bort från Gården.

Kvar ligger en landsbygdstant som stabliger tillbaka på den ilskna lilla vita snubben där uppe. Muttrar och svär över hans makt. Grrrrr.

Men nästa kväll är vi redan sams igen. Då kommer han på nytt krypande upp över skjutfältets omgivningar och håller mig sedan imagenärt i handen hela färden hem från Långbortistan. Och får mig att stanna då och då för att gå ut och ta ett litet snack. Och föreviga honom.

Fast jag är då förtås en aning tröttare än föregående kväll eftersom han manar min sömnro på flykten.

Men grann är han.

Trots allt...

Vårens bakslag kräver höjd blick...

Vi fick rejält bakslag i vårandet häromdagen. Närmast ofattbara mängder snö föll under natten och orsakade mer eller mindre kaos.

Då menar jag inte bara inom mig utan generellt. Alltså även utanför min lilla värld. Det ska ju finnas något utanför den har jag förstått...

Hur som helt var det jobbigt med 25 centimeter nysnö. Suck. Och de stackers vårekvilibristiska fåglarna sen! Jag fick gå runt med storhinken på armen och skapa nya utfodringsplatser åt starar och koltrastar vilka inte har för vana att hänga upp och ned och käka frön ur konstfärdiga fågelautomater. Ja, de stackarna, de undrande nog i en svag morgonstund huruvida de hade tranformerats till en flygande form av nättare variant av isbjörn i polarland.

För att inte nedslås fullständigt tänkte jag att man nog MÅSTE tvinga sig att höja blicken från dettaa vedervärdigt tjocka snötäcke. Höja blicken mot himmelen och tänka att det faktiskt måste komma en vår.

Då kom jag plötligt på att jag kunde höja blicken så till den milda grad att jag ju faktiskt rent av ÄR uppe i himmelen.

Här är några glimtar från då jag i somras bokstavligen var en flygande reporter. Fick den äran att följa med brandflyget på spaningspatrullerande över smålands stock och sten. (Koncernens mest storvuxna reporter istoppad i världens minsta flygplan - det var en syn för gudar, tur att piloten var liten och smidig. Och, framför allt, att han kunde balansera upp det lilla planet med dess underliga barlast)
Se här och känn förtröstan, kära läsare, Småland lär nog bli sommarklätt ännu en gång. Så här vackert får vi det snart igen.





Och TACK igen Jörgen Hjort på Värnamo Flygklubb! Du var SUVERÄN!!!
(o utomordentligt modig som lät mig följa med...)

Arbetskollegor...

Efter en strålande vacker söndagsmorgon där en skarp vintersol får snötäcket ovan ladugårdstaket att gnistra i den bistra vintermorgonen (-12) ska jag alldeles strax lämna Gården och åka till min lilla lokalredaktion i Långtbortistan.

En stor fördel med att åka dit så här på vårkanten, trots att det är söndag, är att där slipper jag Gårdens jämmerliga flösvatten.

Ni vet väl vad flösvatten är? Hualigen, det är när vattnet från snösmältning och vårflod kommer sättandes över tjälad mark, rätt genom det senaste halvårets träck från katter o hundar o utan att ha haft en chans att renas genom jordlager eller grus så rinner det direkt ned i brunnen.

Trots det goda vattnet i Långtbortistan kan jag ibland, speciellt om helgerna, sakna en och annan arbetskamrat.

Då kan jag ibland avundas mina höns som ju faktiskt har kollegor medan de arbetar.

Se här!


Och inte verkar det så särdeles stressigt heller.

Men vem är väl jag att döma...

Dubbelseende...

Oj, nu var det länge sedan jag var hemma på dagtid. Därför var jag glad som ett barn över att idag få uppleva när gården dagades och fick svepas in i sol och morgonljus.

Jag och djuren gick en runda i den smått vårliga naturen. Jag hade kameran på magen som är rejält stor, ja, både kameran och magen...

Njöt i fulla drag av dofterna i luften, av de spelande morgonfärgerna och av de skifningar jag upptäcker vid varje ny betraktelse.

Åh, staren har ju kommit! De prickiga glänsande fåglarna vars ankomst jag älskar! De kommer med löften om en vår...

De sitter på telefontrådarna utanför min forna Ateljé i vars väggar de bor och har ungar år efter år. Där sitter de och koketterar. Spelar och flirtar. Visar sig från sin allra vackraste sida.

De kuttrar, gnisslar och visslar på ett knorrande vis, som harts mot en sträng liksom. Ett vridande ljud. Och så är det ju så vackra att se på att man inombords erfar en ilning av genuin glädje.

När jag inte tittade uppåt, utan nedåt, såg jag i vanlig ordning att jag delar min stig med klövar och tassar. I morse hade även en annan kamrat traskat omkring.

Ett ganska stort vildsvin hade vandrat längs Mickanstigen. Avtrycken var otvetydiga.

När jag kom hem från min kärleksstund med naturen, solen och gryningen försökte jag tappert kommunicera detta till Husfar.

Jag tänkte att vildsvinsförekomsten torde vara ett ämne tillräckligt jordnära för att intressera till och med honom, kanske rent av så mycket att det kunde få honom att titta upp från tidningen vilken han vederfar med en helt obegriplig nogsamhet i, vad som känns som, all evighet.

- Det har gått ett stort vildsvin på stigen upp över Norragärdet inatt, sa jag i lätt ton medan jag hällde upp lite kaffe i min blå mugg, idag var det den med guldkant. Förstås.

Ingen reaktion.

Jag harklade mig och tog ny sats.

- Jag sa att det har gått ett stort vildsvin på min stig inatt.

Reaktion.

Han tittade upp. Förde upp handen till hakan, gned densamma med ett böjt pekfinger på ena hållet och tummen på andra sidan hakan och i gned i parallella rörelser inifrån och ut mot hakans spets. Det raspade i skäggstubben.

Så sa han i en slags struntviktig ton;

- De va då för väl att i inte kum sammtiditt o geck, då hade ja nog fått ta te docktånn för problem mä dubbelseende...

Nävelsjö Hembygdsförening

Se här!

Sådana vackra ting!

Jag åsyftar emellertid inte tanten bakom utan de båda tingen framför denna.


Se på den helt ljuvliga fantastiska underbara VÅRBUKETTEN!!! Med tulpaner, nejlka och ranuklar blandat med kvistar av vide och björk i vilka en och annan fjäder växer. Eller förresten, kanske är de bara ditsatta...

Denna bukett har gjorts av en kvinna här uppe i byn, Kicki i Naglarp som är så härligt flink i fingrarna och säljer härliga naturistiska saker under namnet Kickis Kransar & Krumelurer.

Och se på ljusstaken!!! Den underbara ljusstaken i trådslöjd, luffarslöjd, trådtjack, ja, du kan använda vilket ord du vill. Jag förärade min dotter och min svärdotter varsin sådan i julklapp men inte trodde jag att jag också skulle få den äran att äga en sådan här.

Denna är gjord av en annan kvinna här i byn, bortom Vråaskogen bor Ewa i Boda som gör helt makalösa konsthantverk i luffarslöjd!

Men nu till VARFÖR jag har förärats denna utsökta förplägnad? Jo, jag fick den av världens bästa och trevligaste styrelse i världens bästa och trevligaste hembygdsförening - NÄVELSJÖ HEMBYGDSFÖRENING. I denna har jag haft förmånen att vara ordförande ett antal år och vi har haft mycket mycket roligt tillsammans i vårt arbete med att göra vår bygd till ett härligt ställe att bo på, med gemenskap, kultur, evenemang, glädje, händelser och historia. Eller, som jag brukar säga, Nävelsjö Hembygdsförening verkar för dåtid, nutid och framtid.

Men min nutid är, som ju du, kära läsare, säkert har noterat, präglad av ett liv på språng och väldans få timmar "hemmave". Och bland när man är mitt uppe i ett fullspäckat liv och intensiv tillvaro tvingas man välja bort vissa saker - hur roligt och viktigt det än är...

Så har jag nu gjort med mitt ordförandeskap i världens bästa och trevligaste styrelse i världens bästa och trevligaste hembygdsförening - NÄVELSJÖ HEMBYGDSFÖRENING.

Tack alla kamrater och bybor och andra som kommit på alla våra evenemang, tack för ert förtroende och tack för gott samarbete. Verksamheten kommer fortsätta med samma glädje och intensitet så ingen behöver ens tro något annat! Men det får bli med någon annan vid rodret.

Och den som nu har tagit över vid rodret har flinka och följsamma händer om någon! Det är nämligen ingen mindre än trådslöjdskonstnärinnan Ewa i Boda!!!

TACK FÖR DE HÄR ÅREN!

Nu ska jag hasta iväg igen och fortsätta min bankrånarjakt. Nåja, åtminstone skildrandet av densamma... Hehe.

Morgonhälsning i all hast,
Eder Mickan