Två steg framåt - ett tillbaka...

Sitter med trött och tom blick och tittar lojt ut över gården. Ser katten Esias Tegnér raska över isen på den tillfrusna Lyckopölen. Kan nästan ana de varma tassarnas avtryck i det tunna snöskiktet som lagt sig ovanpå isen.

Ser två, till synes välmående, kråkor skutta lite dråpligt ute på grusvägen. De går inte med ett ben i taget utan hoppar jämfota när de tar sig framåt. Så snurrar de på sina huvuden hela tiden för att ha koll på allt omkring sig.

Jag tittar på det lilla fågelhuset och röret med nötter som Husfar hängt upp framför huset i ”Surapeln” för att jag ska få se fåglar från min position här vid bordet eftersom vi annars matar fåglarna mest bakom huset, i trädgårdens gamla hamlade ask, men till detta har jag ryggen till och då jag inte kan vrida på huvudet fann Husfar på lösningen att sätta upp fler utfodringsplatser på framsidan så att jag bara behöver höja blicken för att se fågellivet.  

Det är helt "sammulet" ute och det snöar lätt. Skymningen börjar göra sig gällande litet försiktigt genom att göra sikten än mer grå och dunkel. Katten Oscar sitter vid stenmurens fot och tittar på mig. Han vill in i värmen och få sig en påse mat. 

I min radio hörs Benjamin Ingrosso sjunga Tommy Körbergs "Judy min vän" vilket han gör på ett förtjänstfullt sätt. Jag har nog aldrig egentligen lyssnat till själva texten, budskapet, tidigare men nu, i Ingrossos version tycker jag att det kommer det fram på ett tydligare vis. Eller så är det bara att jag lyssnar på ett annat vis nu, var ju bara barnet när Körberg kom med låten 1969.

Precis bakom min laptops skärm sitter katten Randis och tittar på mig med så smått ihopknipna ögon. Hon tittar stint på mig, de långa vackra vita morrhåren vibrerar. Hon tigger om mat. Så reser hon sig plötsligt och gör sin favoritmanöver. Hon gnor och smeker sitt ansikte mot Husfars skägg. Husfar sticker fram hakan och möter kattens kärlekshandling. Det hela ser så rart ut. Vet inte vem av de två som njuter mest egentligen. Hur som helst fick Randis sin vilja igenom nu då Husfar reste på sig, öppnade skafferiet och tog fram en liten påse med kattmat i gelé som han serverade henne på en liten nätt bricka med målade rödklöver, grönt skirt gräs och en fjäril på. Påsens innehåll är uppätet innan jag ens hinner skriva klart den här meningen.

Jag reser mig och lägger in ett par vedträn i vedspisen. Eldar ljusstumpar här på bordet. Husfar har just börjat plocka bort våra adventsljusstakar. Usch, det blir så tomt men istället får de andra fönsterlamporna komma tillbaka i husets fönstersmygar, vrån och hörn.

Idag har jag en tung dag. Ledsen dag. Sov dåligt i natt, hade ont och var orolig. Kragen skavde. Det skavde även inuti. I själen. I känslocentrat.

Kunde inte heja mina tankar från att gå till det jag bestämt mig för att inte tänka på. Det att sjukgymnasten nämnde orden ”månader, ja antagligen år” till dess att jag kan ”gå tillbaka till ett vanligt liv”. Jag bara uteslöt de där orden när hon sa det för jag klarade inte att ta till mig dem men i natt kom de där orden tillbaka till mig, lika ovälkomna som en fästing.

Plötsligt fick jag nog. Fick ett slags bryt vid femsnåret då jag klumpigt och mödosamt, som alltid, tog mig upp ur sängen. Gick gråtande ned hit till köket, slog med knytnävarna mot köksbänken och skrek ut min ilska och frustation. Jävla krage. Jävla situation. Jävla, jävla klumpiga jag! Vilken misslyckad och sorglig figur jag är! Självföraktet pyser i porerna.

Men nu är jag lugnare igen. Är inte lika full av självförebråelser. Har inte heller lika ont. Men så har jag tagit det lugnare idag. Inte gått ut. Inte gjort några tuffa sjukgymnastövningar utan varit försiktig om mig idag. Men är ledsen och uppgiven, det måste jag medge…

Två steg framåt – ett tillbaka, det stämmer så väl…