Sticklingar, Myrsteg o Framsteg

Tidig lördagsmorgon 16 januari

Utanför köksfönstret, som är fyllt med smått löftesrika sticklingar, några av dem har jag fått av en tjej på jobbet som i sin tur fått sticklingarna av en kund med mer eller mindre gröna fingrar. Andra har jag fått av Johanna, bland annat Elefantöra som också heter parasollpilea, är en liten lättodlad växt med runda, mörka blad som tillhör familjen nässelväxter.

Utanför fönstret börjar nattmörkret försiktigt skingras. Trädgårdens lampor reflekterar sitt sken i den vita frostiga snön och bildar massor av vackra glimmande kristaller som liksom flirtar med mig där jag sitter inne vid köksbordet. För den som tittar in ser de mitt ansikte som är upplyst av laptopens skärm, intill mig står Dagny och korrekturläser. Nja, det kan man kanske tro, men egentligen tittar hon stint på Husfar som inmundigar sin frukostmacka. Dagny anser att skinkan som ligger ovanpå, ja till och med de stekta vakteläggen, kunde hon gott kan få, och så kan gubben sitta där och tugga lite torrt och trist bröd.

Utanför fönstret står sparken parkerad just nedanför trappräcket så att jag kan hålla mig i räcket med ena handen och greppa sparkstöttingen med den andra till jag fått balans nog att endast hålla i sparken. 

Både igår och i förrgår tog jag mig en liten tur. Går med små myrsteg med broddade kängor och klamrar mig i sparken. Håller hårt, hårt i handtagen på den gamla sparken som Husfar tippar är runt 90 år gammal. Där jag går med krökt rygg och krumma små steg och räddhågsen blick ser jag också ut som att jag är 90 år gammal.

I förrgår gick jag till vägskälet vid Annes, gick förbi inköret till Fällelyckan och Hacketavägen. Fortsatte mot Ängalyckan och vek in på vägen upp till Hageberg och Hagelsås. Där var grusat med ganska grovt grus så jag får titta nogsamt så jag inte snubblar på de ibland förekommande knytnävsstora stenarna. Men jag stretade på upp till Hagelsås och gick sedan försiktigt, försiktigt nedför den långa branta backen för att komma hem till Kärr igen. 

Det var i längsta laget för det tar sådan tid för mig att gå och så stannar jag väldigt ofta och sträcker varsamt på ryggen och knyter och öppnar de kalla händerna, men bara en hand i taget, jag måste hålla mig i sparken med den andra – min balans är inte att lita på! Tja, det är inte mycket i kroppen eller det mentala som går att lita på men…

Igår, när det var så vackert väder, greppade jag sparken och gick sakta, sakta upp till min granne Anneli i Rosenborg. Jag ringde henne när jag stod utanför för jag vågade inte gå i hennes trappa som inte har några räcken. Anneli tog på sig skor och jacka och kom ut på och så pratade vi en liten stund.

 

Anneli kom ned till mig där jag stod på hennes trädgårdsgång. 

Tillsammans begrundade och beundrade vi dagen, miljön, himmelen molnen.

Jag blev så rörd på något vis av allt det fina vi såg och upplevde, så plötsligt fattade jagAnnelis hand i min och utbrast:

- Tänk vad vi får vara med om, du och jag. Allt detta vackra. All detta lugn. Denna tystnad. 

- Och så har vi varandra, goda grannar och goda vänner. Hur vänligt ler inte livet mot oss?

Så stod vi så en liten stund. Solen stod lågt och skapade långa skuggor som kastade sig ut över åkrar och ängar. Det porlade förföriskt i bäcken att jag inte kunde låta bli att ta ett foto på det rinnande vattnet som kommer ända uppifrån Spingemösen. 

En spillkråka genljöd nejden med sitt karaktäristiska skriande. Johns stora imponerande Simmentaltjurar stod och åt ensilage med lugna käk-rörelser på idisslares vis.

Häradsvägen var grusad så där gick sparken lagom sakta på ett vis som jag kände var mer ”säkert” än när det är fullt sparkföre så som här ute på vår lilla väg. 

Jag höll på att köra omkull när jag tog sparken ensam för första gången i förrgår. Så himla otäckt. Sedan dess sparkar jag inte och åker på medarna utan går bara försiktigt. Vill inte ha fler vurpor!

Jo förresten, nu är alla täcken, filtar och kuddar som låg på golvet invid min säng, inplockade. Nu vågar jag lägga mig och känna mig hyfsat trygg i sängen, sedan Husfar vände på madrassen glider den inte ut över kanten på samma vis som tidigare då jag ju ramlade ur sängen och slog mig rejält. Nu börjar blåmärkena blekna bort tack och lov.  

På vedspisen puttrade en ärtsoppa hela dagen med rackans motspänstiga ärtor jag ändå hade haft blötlagda ett dygn. Nåja, soppan var både god och värmande och min tvillingbror fick också en sats soppa med sig hem till Lugnet i Bjurvik.

Nu har det gått en bra stund sedan jag började skriva (helt planlöst, fingrar, tankar och hjärta fick göra precis vad de ville, jag hänger bara med) och det har hunnit bli full dag ute.

Runt fågelautomaterna råder febril aktivitet. Ögat kan inte låta bli att dras till hackspettens intensivt röda fjäderdräkt på nedre delen av buken och den lilla röda fläcken i nacken. De röda färgerna framhävs av hackspettens svartvita ”frack” vilket men kan med lite god fantasi kan likna fjäderdräkten vid. Ett par envisa nötskrikor hänger fast sig och bara vrider huvudet fram och tillbaka och vräker ut maten som strilar ned på marken. Å andra sidan är det massor av fåglar under automaterna som äter från marken, finkar, sparvar och ett gäng skator. Även här finns färg att njuta av, koltrastarnas brandgula näbbar, gulsparvarnas gula bukar, blåmesarnas blå ”hjälmar”, talgoxars svarta slipsar mitt i dess gula västar, domherrars röda magar och domfruarnas ljust bruna, ibland med dragning åt rosa.

Husfar har åkt till Sonen och bara jag och djuren är hemma. Har eld i spisen men snart behöver jag mer ved och det är en manöver jag inte ger mig på. Har gjort en stunds försiktiga övningar med mitt gula plastband som jag ska utföra för att hålla igång axlar och armar – trots nackkragen…

Min tunga söker sig hela tiden till en liten skada i tandköttet långt bak på underkäken. Skadan uppstod i natt när min bettskena (jag är tandpressare av rang) hade lossnat och ”lagt sig på tväre” i munnen och skavt sönder det tunna hudlagret Lite otäckt faktiskt.

Sådär ja, där kom det in lite självömkan på slutet, trots att jag efter det helt, helt, helt fantastiskt positiva gensvaret ni gett mig efter att jag beskrev ett litet ”psykbryt” som jag hade i förrgår morse, lovade mig att INTE ägna mig åt negativism eller självömkan.

Jag vill att du ska veta att jag faktiskt är helt överväldigad över alla kloka, uppmuntrande, inkännande, peppande rader som ni tagit er tid och ork att skriva till mig. Tack – det betyder mycket för mig. Verkligen.

Nu får vi snart bli varse om vad den här lördagen för med sig. Jag tror, hoppas och önskar dig en riktigt, riktigt bra och Lovely Lördag!

Kärlek och Leenden,

Mickan & Co