MATPORR & TUPPDÖD

Jo minsann, det kostar på att hålla kalas. Både tid, energi, sikiner – och förfrusna rör och rävtagna tuppar och höns…

¨

Redan i fredags påbörjade den numera, i kalassammanhang, rätt avdankade Husmodern att förbereda 

söndagens kalas eftersom hon numera lätt blir stressad.

Potatis av fast kvalitet, kokades i kryddigt vatten. Röda lökar, gula lökar, vita lökar och purjolökar strimlades och hackades och blandades i en stor vinägrett med senap, örter, gräslök, purjolök, gul lök, rödlök och fint hackad röd spetspaprika.

Älgkött lyftes ur frysen och sattes på saktfärdig upptining i skafferiet redan i torsdags kväll. Tre färska fläskfiléer putsades och lades i en maffig marinad av olja, honung, vitlök, chili och kryddor.

Två kilo kycklingfilé sältades lätt och så pressade jag litet färsk citron över dem och så fick de ligga över natten. Under tiden kokade jag en stor gryta buljong med citron, dragon, lök, morot, lagerblad, hela rosepepparkorn och svartpepparkorn, örtsalt och lite vanligt salt. Denna buljong stod och mustade till sig över natten och under lördagen sjöd jag sakta kycklingfiléerna däri.

På lördag morgon virade jag hushållssnöre runt älgsteken som knappast ville hålla samman. Gned in hela steken med grov svartpeppar och salt, i med gammeldags hederlig termometer i dess tjockaste del och därefter in i ugnen på endast 80 grader i många timmar och si, då får man en fin rosa rostbiff med tydlig pepparsmak runt om kanterna.

Nu tog jag fram fläskfilebitarna som låg och marinerades i sin skål. Nu var det dags att göra en ny marinad, ty jag skulle göra dubbelmarinerad fläskfilé. Till marinad två använde jag rapsolja, vitlök, salt och så rom i vars starka vätska några nypor muscovadosocker hade fått lösas upp. Denna typ av marinad ger en styrka och en sötma åt köttet. Tja, så brynte jag fläskfilébitarna som jag halverat, alltså skurit rakt av i två bitar, tog lite längre bit mot slutet och lite kortare i filéns tjockare del. Jag brynte dem hastigt bara för att ge dem en vacker yta, sedan lade jag upp alla filéerna intill varandra i på en ugnsfast form, stack en termometer i en av dem och så in i ugnen på 175 grader. Därefter lade jag dem i den nya marinaden som innehöll rom.

Kycklingfiléerna sjöd jag i ca tio minuter i den goda buljongen, tog upp en och skar, och då den visade sig vara nästan klar så stängde jag av, lade på locket ORDENTLIGT (vis av erfarenhet) och bar ut grytan ut i snön och spekade upp massor av snö mot dess kanter.

Sådär. Nu var allt kött fixat så nu tog jag fram potatisen som låg i kryddig vinägrett. Mmmm, den var god redan som den var men nu skulle den vidareföräldas. Nu hackade jag en hel fräsch och spänstig purjolök till, två mindre rödlökar och så rörde jag samman crème fraiche, lite majonnäs, senap och mer kryddor. Nu åkte jättegrytan fram och i den blandade jag nu den vinägrettsmaksatta potatisen med den nya röran och fick fram en underbart god potatissallad.

Jag hann även komma ihåg att plocka fram ett gäng avokadors ur skafferiet så de skulle få ligga och bli rumstempererade.

Nu var de stora bitarna på plats, alldeles lagom till att barnbarn anlände till stugan. Vi gjorde enkel mat till oss på kvällen och spanade in melodifestivalen tillsammans.

Söndagen var det åter dags att ställa sig vid grytorna. Först stektes skrädmjölsplättar till frukost eftersom småfolket i huset hade beställt det.

Räkor lades på tining på tidning med salt på. Avokadorna plockades fram.

Kycklingen togs upp ur sin buljong, för att den skulle få lite färg brynte jag den mycket hastigt.

Fläskfiléerna lyftes ur sin andra marinad och torkades av. Rostbiffen rullades ur sina fyra lager folie och så började jag försöka ta bort alla dess snören som jag ju bundit samman den med. Åh sen var det sanningens minut när vi trancherade den, men oj vad rosa och fin den var inuti!

Dags för förrätten. Skala räkor (Husfars uppgift) finhacka, verkligen finhacka, rödlök, gröpa ur avocadon och ta vara på dess underbara mjuka fantastiskt goda kött, pressa citron, några klickar crème fraiche och lite grann citronmajonäs, örtsalt, citronpeppar. Fram med en rejäl vippa dill, repa av de finare stråna och skilja från de grövre stjälkarna och så finhacka dillen och tillföra röran och så, givetvis, i med räkorna som jag finfördelat lite. Smaka av. Hm… kanske pressa ur lite mer citronsaft.

Fram med dry martiniglasen. Lägga ruccolasallad i botten och klicka den ljuvliga räk- och avokadoröran i, sticka i ett par små brutna bitar av hembakat fröknäckebröd, klicka på rom, en bit citron och en dillkvist. Sådärja, då var förrätten i hamn!

Nu var det dags för finlir som dukning och pyntning. Samt, inte minst, lägga upp all mat på fina fat och ta sig an fräscha dekorationer såsom kiwi, passionsfrukt, körsbärstomater, syltlök, rostad lök mm.

Sedan tog jag mig an en stor härlig krispig grönsallad med blandade sorters salladsblad, bitar av morot, majskorn, rödlök, nötter och fetaosttärningar. Surdegsbaguetter låg på skärbrädan och några sorters ost likaså. Snart anlände gästerna och vi tog bubbel, skålar, hurra och paket inne vid sofforna. 

Därefter bjöd vi till bords.

”Alla” kunde komma och vi fick åter nöjet och förmånen att få fira tillsammans i alla fyra generationer. Så glada var vi allesammans att klanens farmor och farfar ville, kunde och orkade komma. Det var också extra roligt att få fira min födelsedag i sällskap med min tvillingbror och hans hustru.

Det hände emellertid mycket under middagen. Fiskbilen kom, varpå var och varannan gäst rusade ut ty alla ville handla. Tänker att den där fiskhandlarn nog gjorde sin bästa affär ever i ett enda hus ute på landet just igår eftermiddag.

När nästan en halvtimme förlupit och vi kunde återuppta middagen, då jädrar blev det liv på hundarna ty då kom en stackars slutkörd jakthund hit och var trött, uppgiven och hungrig. Men uppfostrad som man är att man varken tar in eller matar några jakthundar så ringdes istället det telefonnummer som den stackars trötte stövaren hade på halsbandet och till dess att ägaren dök upp fick nån av oss snällt stå där ute och hålla hunden.

Till slut kunde emellertid middagen återupptas, bara någon dryg timme förhalad och oplanerat bordlagd. Jag fick mer och mer värk i korsryggen och blev tröttare och tröttar så när gästerna gått hem, röjde vi en stund, sedan fullkomligt stupade jag i säng, ofantligt trött. Natten blev dock orolig med rävar som skällde och hundar som morrade. Något som fick sin förklaring idag.

Ty i gårdagens matstress och fixarpress (jaja, jag vet, det är självförvållat, jag vet) så glömdes det bort att stänga såväl dörren bak lagårn, den som leder ut till hästarnas och getternas utomhusbox och matrum – tillika grisen Johannas solarium och vilorum.

Likaså glömdes att stänga ”höneluckan”.

Dessa glömskans fadäser fick till påföljd att vattnet var fruset i lagårn, ty huvudledningen går just innanför dörren till uteboxen, som vi ju glömde stänga.

Vad än mer tragisk påföljd är att räven smitit in genom den öppna höneluckan och plockat lite vad han vill ha. Bland annat har han tagit Ola, en av mina danska vackra röda cochintuppar. Jag har (hade) två stycken, Ola och Jocke, båda mycket vackra med stor integritet och som sällan går ut. Men ingen av dem har nånsin lärt sig gå upp på pinnarna och sitter därför heller inte där uppe och sover. 

Därför var de såklart ett lätt byte för räven där de sitter på golvet och sover. 

Räven hade även tagit två svarta hönor.

Ja, så jag återgår till mina initiala ord. Att minsann, det kostar på att hålla kalas. Både tid, energi, sikiner – och förfrusna rör och rävtagna tuppar och höns… '