Grekland nr 5

GETSTIGAR OCH "DIRTY ROADS"

Åter dags för min egen högst privata lilla hedersstund då jag unnar mig en stunds skrivande som är så befrämjande för sinnet. Jag skriver helt oförberett och oplanerat och när jag då och då får en respons läser jag, nästan häpen, texten jag skrev på morgonen med helt andra ögon och förvånas ibland så till den milda grad att jag tänker: Har jag skrivit detta? Haha. Så är det när man är i flödet.

Denna morgon har för mig nya inslag av ljud. Nämligen tuppar som gal, om än lite avlägset men helt tillräckligt för att det når mina öron (nu utan sand) här på balkongen. Det, tupparnas galanden, får mig att tänka på Kärr och ett litet sting av dåligt samvete för att jag lämnat djuren vind för våg i så många dagar. Fast jag har faktiskt inte lämnat dem vind för våg. Hundarna bor hos Lowisa, Jocke och barnen och både Farmor och Ludwig och Johanna är hemma på gården och ser om djuren morgon och kväll. 

Jag funderar på om tupparnas galande ändå inte funnits som inslag tidigare, bara det att jag inte noterat det eftersom jag alltid, hela dagarna, året om, hör mina egna tuppar som gal?

Idag randas torsdagen här på Zakynthos östkust, än har inte solen aviserat sin ankomst och nattens lugn lägrar ännu hotellanläggningen Caretta Paradise. Alla solsängar, bord och parasoll står i perfekta rader utmed de många poolerna. Varje kväll kommer ett par män och ställer allt i ordning efter dagens bad. En man går slumpmässigt bland poolerna och tar vattenprover i en liten behållare – oklart varför. Kollar kanske bakteriemängden, klormängden eller kanske mäter hur många ungar som kissat i vattnet.

Efter gårdagens bilfärder kan vi nu konstatera att vi i stort sett har åkte hela ön runt. Delvis med båt och delvis med bil. Men att lita på Googlemaps väghänvisningar hade sina sidor…

Vi har ju köpt en karta, om än inte tillräckligt uppdaterad (blev vi varse!) och inte tillräckligt detaljerad, vilket vi också med all tydlighet blev varse, så efter någons timme irrfärder hit och dit plockade jag fram mobilen som ganska snart visade oss var vi befann oss. Jag skrev in en ort på andra sidan bergskedjan och den började omedelbart tala om för oss hur vi skulle köra.

På kartan fanns förklaringar till de röda, vita och gula vägmarkeringarna och de vita vägarna förklarades som ”Dirty road”. Haha. 

Även den reseledare vi talade med sa varnande till oss;

”Don’t go on the dirty roads! No no!”

Detta var emellertid Googgle maps helt ovetande om. Det fick vi minsann uppleva! Det var inte bara en gång vi tvingades vända – vilket i sig var ett mycket stort spänningsmoment – då den mycket lilla och illa medfarna grusvägen blev så liten, utrunnen och smal att endast en get kunde ta sig fram där. Brant som attan var det också och stundtals var jag faktiskt rädd ty det stupade rakt ned alldeles intill. Men äventyr var det, inte tu tal om annat. Och vyerna oslagbara. Fantastiska.

här är bergskedjan vi ska ta oss över...

detta är det som på kartan utmålas som "Dirty roads"

Ett möte med en annan bil var inte att tänka på...

Black Cave lååååångt upp i bergen

Vy från Black Cave

Öh....hur ska vi kunna fortsätta, halvmeter djupa urrinningar i vägen

Man ville INTE  köra  i diket på en Dirty road...... Gulp!

Vi for genom små gamla byar med murade hus, en del övergivna och skräpiga medan andra såg välmående ut. Män och kvinnor plockade vindruvor på odlingarna och en man stod och penslade på något på sina olivträd. 

Vi for genom eldhärjade trakter där nakna svedda stammar stod kvar som påminnelser om eldens framfart.

Limnionas Beach på Zakynthos bergiga västkust

Cypresser växte vilt överallt och stod som stoiska monument i naturen

Här och var såg man nyanlagda olivlundar vilket på något vis kändes förtröstansfullt, som ett bevis för tillit och framtidstro. I nästa stund såg man så gamla olivträd med gamla knotiga stammar och vridna rotben, enorma i omfång. Här och var såg man att nederdelen av stammarna var vitkalkade, också det kändes som en indikation på omsorg om såväl träd som skörd.

Det som är mest slående beträffande arkitektur och byggnader är den stora mängd byggnader som står halvfärdiga. Stora betongskal. Sorgliga reliker om stora planer och höga ambitioner men så stannade allt av.

Antar att det var i Greklands stora ekonomiska kris som alla dessa hus och hotellanläggningar avstannade och bara övergavs. Ser så vemodigt ut att se alla dessa. 

Lika vemodigt som att se de på landsbygden övergivna mycket illa medfarna husen. Stängda fönsterluckor och söndervittrande murar.

Djuren man ser, gör en heller inte glad. I en sönderbränd ”trädgård” stod tre tjurar tjudrade med korta kedjor intill varsitt träd. Intet fanns att äta. 

Här och var sprang några höns och tuppar medan en get förskräckt sprang bort från vår fyrhjulsdrivna skumpande lilla Jeep så långt som getens kedja tillät. 

En ljus mjölkko stod bunden i en sluttning med hyfsat stort juver vilket säkert var den familjens lycka. På en sönderbränd plätt mellan två hus stod ett vackert mörkbrunt halvblodssto kedjad. Hon såg emellertid välnärd ut, men ändå, man är inte van att se tjudrade hästar och kor.

Vi stannade på en taverna som låg långt upp i bergen som därmed hade en fascinerande utsikt där man satt. Maten var inget särskilt (där heller) men servicen god och vyer som heter duga. Det visade sig vara en taverna som låg längs ett mycket känt turiststråk så därför var väl maten ordinär och turistanpassad. 

Jag får nog lov att säga att vi nog inte en enda gång ätit riktigt klassiskt grekisk mat men det är väl smällar man får ta. Vi bor ju all-inclusive så det känns nästan lite dumt att ränna ut i byn och köpa mat. Här är maten tillrättalagd för att passa barnfamiljerna och man är försiktig med kryddor och smaker, inte ens restaurangens tzatziki smakar tzatziki. 

Men nu ska jag inte klaga. Vi har haft så många roliga och härliga upplevelser så det överbygger nackdelarna med råge.

Jeepen var skumpig, liten och trång och Göran, som glatt rattade den med stort adrenalinpåslag ”on the dirty roads” fick ont i höften på grund av att han fick sitta så ihopkrupen, så vi åkte hem vid tretiden redan, steg lättade ur bilen och sträckte på leder och lemmar. 

Därefter tog vi ett dopp i poolen och satt en stund i varsin stol, men det är inte så bekvämt att sitta där bland alla människor och lekande plaskande barn så vi traskade upp till vår egen lilla balkong som ligger i skugga på eftermiddagen.

Idag väntar oss vår sista dag som vi planerat tillbringa på stranden och – faktiskt – att äta lunch på någon taverna vid stranden. Vi hoppas att det blir en skön och vilsam, gärna stillsam, sista dag...

Kram om dig!

Mickan o Göran