Morgonkåseri

Vaknade inatt till en vit värld. Valparna har upplevt det tidigare men nog hunnit glömma ty de var en smula förundrade över vad de trampade i. Kallt. Mjukt. Fluffigt. Gott var det också. De körde med nosen i gräset framåt och när de lyfte på huvudet hade de både en varsin förtjusande liten vit ros på den kolsvarta nosen.

Åh, man, läs jag, ville bara slänga mig ned på marken, famna dem och kyssa bort den lilla gnistrande rosen. Men jag var för trött. Och ovig. Kanske mest det senare. Hade väl fått ringa bärgare om jag hamnat där i snön, sannolikt lika hjälplös som en stor skalbagge på rygg …

Nåväl, bärgaren behövde icke rycka ut utan jag och hundar tog oss in igen. Jag log lite snett åt mig själv ty JAG, som den lantis jag är, har ett par sådana där små säckar med grus ståendes på bänken på verandan. Ni vet, de där små säckarna som här och var tillhandahålls av säkerhetstänkande kommuner som vill förebygga olyckor. Jag råkade i ögonvrån se dessa när jag var inne på Stadshuset i ett ärende och frågade om jag fick ta med mig ett par, tjejen i receptionen såg på mig med en blick som var svår att tyda, men lite grann åt ”är-du-helt-dum-i-huvudet-kvinna?” ”de-står-ju-där-JUST-för-att-ni-ska-ta-er-med-dem”…

Men vad vet väl jag om sådant, här ute är man så van att klara sig själv med allt. Här skottar man själv om man behöver ha skottat, man sandar och man behöver ha sandat och man halk-bekämpar om man behöver halk-bekämpa. Så nu har jag sand på trappen och både jag och hundar kom in i säkerheten utan vare sig gråt eller tandagnisslan.

På tal om tandagnisslan. Inatt när valparna varit uppe en sväng så låg jag vaken eftersom det tar ett tag innan de kommer till ro, fast det är mitt i natten. De försöker tappert att närma sig Husfar men han ligger med ryggen åt oss och de lyckas inte nå hans anlete för att överösa med kyssar. Jag får desto fler…

Under täcket hos Husfar ligger surkarten Blenda. Hon ligger bakom hans lår, som alltid. När valparna rumsterar där på andra sidan täcket så morrar hon surt, morrar morrar och morrar. Istället för att avskräckas verkar det trigga valparna och de vågar sig allt närmare den där morrande stenstoden bak Husfars lår.

När de kommer för nära tappar hon tålamodet och öppnar käftarna likt en vresig krokodil och smäller till i luften där på andra sidan täcket! Pang! Schvung!!!! Jag hinner tänka att det är ju tur hon sover på baksidan av Husfars lår…

Valparna lugnar sig och kryper intill mig. Lille Dylan får hicka, en hicka som gör att hela hans lilla kropp skakar och rister vid varje hick. Lilla Dagny, som lagt sig med nosen just intill mitt öra, gnisslar med sina tänder, hon har ett litet överbett, eller var det kanske underbett, som gör att hennes tänder i under och överkäke gnager sig i varandra.

Jag funderar ett slag på om jag ska låna ut min bettskena till den lilla damen men inser att hon inte är lika bred i truten som undertecknad…

En stunds sömn hinner det emellertid bli igen, tack och lov, innan klockan ringer 04.20 och det är uppstigedags för en tapper man som Husfar som ska åka och hjälpa Stadsborna med skottning, sandning och halkbekämpning.

Jag själv går in i duschen. Märker att katten Oscar är särdeles intresserad av mina förehavanden genom duschkabinens glas, jag tar mig tid att leka lite med honom och han följer fascinerat mina rörelser där inne i vätan.

Hm…. Jag inser att han nog aldrig sett mig duscha innan. Om det beror på att jag inte duschat eller han bara inte har varit med tidigare går inte att säga. Men med tanke på att kattskrället är född i maj månad 2016 så torde det första alternativet vara en tydlig indikation på hur erbarmligt allt står till med husets matmor…

Nåväl, detta var morgonhälsningar från oss – till Er. Och hörni - idag ska det, om allt går som planerat, hända något spännande här på gården. Vi ska få tillökning!!!

Fortsättning följer… 

Kärlek & Leenden till er alla! 

/Mickan