Grekland nr 4

PIRATER OCH SUPERHJÄLTAR

En hund som skäller en bit bort. En knattrande moped som åker i riktning mot Tsillivii. Cikadornas spelande. Där solen snart väntas stiga upp är himmelen rosa och indikerar på så vis vad som snart kommer ske. Ett litet brummande ljud från luftvärmepumpen, i vars virvelvindar vi har placerat en stol där vi hänger våra badkläder på tork. 

Och så ljudet av vatten som spolas. Tidigt, i vargtimmen (kanske säger man gettimmen eller åsnetimmen här ty här lär inga vargar finnas) spolas alla vägar och gångstråk med vatten. 

Hela den här anläggningen ligger i en sluttning med stor nivåskillnad på de nedre husen, där vi bor, och de övre. Därför får de spola i en slags ordning ty allt vatten, från exempelvis området utanför barerna där det spills en stor mängd klibbiga drinkar, öl och läsk var kväll och natt, rinner ju vidare nedåt. Ingen idé att skölja av de hårdgjorda ytorna här nedåt innan man rengjort upptill. Överallt står varningsskyltar uppställa som varnar för halt golv. Över alla dagbrunnar som finns tätt, ligger dörrmattor så att man inte ser dagbrunnarna mer än på morgonen när de spolar.

Nya stora badleksaker, den ena större än den andra, i grälla färger flyter viljelöst omkring i den försiktiga vindens tömmar. Vilken onödigt stor mängd leksaker som säljs och blåses upp här av alla barnfamiljer som kommer hit. Många lämnar dem kvar när de reser hem men ändå går nyanlända familjer till SuperMarket på hörnet och köper nya! 

Vi har nu varit uppe och ätit frukost och det var den lugnaste morgonen sedan vi kom hit. 

Redan första morgonen här gjorde vi erfarenheten att äta så tidigt som möjligt. Den första morgonen var vi trötta och släntrade inte upp till restaurangen förrän vid nio, halvtiotiden. Det skulle vi inte gjort. Vi fick närmast en chock över den ljudnivå som rådde, den trängsel, snudd på hysteri och alla skrikande barn, fäder och mödrar. Du milde! Det knöt sig i magen på mig och jag tänkte återigen:

”Nä fy sjutton för detta väsen! Denna trängsel! Vad har vi egentligen gett oss in på? Varför åkte vi inte till Nordkap…”

Men vi har sedan tappert försökt ta reda på hur vi undviker de värsta anstormningarna. Så det första paret som står utanför restaurangen (bland trenne halvvilda kattungar som verkar leva i olivlunden intill) det är vi det! Lugnt och skönt. Svalt. Alltid superfräscha grönsaker och frukter. Ja övriga maten också förstås, men jag håller mig nästan enbart till frukt som inlagda päron och vattenmelon, fetaost, grönsallad, gurka, oliver och tomat. Göran däremot botaniserar och kalasar glatt bland det småvarma, omeletter i olika varianter, pajer, korvar, bacon, franskbröd stekt med ägg. Var och en blir salig på sitt...

Igår, tisdag, var en händelserik och spännande dag. På morgonen gick vi med packad ryggsäck ned till busshållplatsen och klev på den buss som skulle ta oss ned till Zakynthos stad och dess hamn. 

Liksom förra bussturen, stannade vi på ytterligare tre ställen i Tsillvi och hämtade upp flera som skulle med på vår utflykt. 

Till vår förvåning och glädje hoppade Fredric ombord, en dalmas i vår egen ålder som vi blev bekanta med på resan till Keri Kaiki. Vi kom att hålla ihop hela dagen igår, mysigt och avslappnat och otvunget. (Det var förresten han som hade hört mig sjunga Amazing Grace inne i grottan)

Vilka supersmala gator staden Zakynthos hade, knappt att bussen fick plats! Enkelriktade tack och lov! Det hisnade i magen i svängarna då chauffören skulle ut på en angränsande gata och ta svängen i 90 grader. Jag var övertygad om att vi körde på skyltar och stolpar men chauffören tog oss till synes enkelt och nästan nonchalant, ned till hamnen. I hamnen på den vackra och pittoreska staden låg många, läs massor, av båtar – men bara ett piratskepp!!! Och det var just det vi skulle tillbringa dagen ombord på!

För att förstärka intrycket av piratskepp spelade de dramatisk piratmusik och de som välkomnade oss och tog emot våra biljetter vid ombordstigningsrampen var klädda i piratkläder. Skeppet var svart och givetvis försett med piratflaggor än här, än där. Inredningen var pittoresk och murrig, snudd på sunkig men ändå på ett trivsamt sätt om du förstår hur jag menar. En slags bar fanns i mitten på båten där man kunde köpa glass, läsk, mackor och förstås – Mythos, det ständigt närvarande grekiska ölet.

Fredric, Göran och jag tog plats på babord sida då vi visste att det var från babord vi skulle komma att se öns kustlinje, stränder, byggnader, höjder och berg. Vi kände igen ”vår” strand, Aboula Beach, från skeppet. (på kvällen talade jag med ännu en kvinna vi blivit lite bekanta med, och hon sa att hon sett piratskeppet stäva förbi en bit utanför stranden – och att hon hade lett och vinkat ty hon visste ju att vi var ombord)

Det är synnerligen intressant att skåda kustlinjen och dess variation. Överallt, nästan, kunde stora (och mindre) hotellkomplex urskiljas. Vad vore en sådan här ö utan turismen? Allt verkar vara uppbyggt för just turismen. Bara då man reser genom samhällen och städer är det: Krog, krog, souvenirbutik, krog, krog, bil och mopeduthyrningsbutik, krog, souvenirbutik, krog, krog, souvenirbutik…

Hur som helst, vi åkte längs öns östra sida ända upp till norr där vi skådade de berömda Blue Caves (där vi på tillbakavägen sedan badade) och rundade ön och stävade vidare nedåt längs öns västkust ned till osannolika Navagio Beach – Smugglers Wreck. Detta kan jag nog inte beskriva i ord. Höga, höga vita klippväggar som i en slags halvcirkel bildar en arkad med djupt vatten ända in till stranden där ett gammalt skeppsvrak ligger kvar.

Blue Caves

Smugglers Wreck med sitt gamla skeppsvrak

Havet, som jag återigen måste säga var helt osannolikt ljust, ljust turkosfärgat, slog på i stora vågor in i viken. Så stora att många av de andra båtarna inte kunde komma intill i den höga sjögången utan fick vända och åka vidare igen. Vårt skepp var stort och tungt och hade förvånande nog mindre än tre meters underdjup, lade för ankar och fällde ut relingen i aktern där folk började gå ut och hoppa ned i havet som vid rampens slut var ungefär på en halvmeters djup.

- Äh, den landstigningen är ju bara för veklingar, för halta och lytta och gamla räddhågsna tanter (och dit räknas väl inte jag), tänkte jag kavat, klev upp på relingen och hoppade rätt ned i havet,

Göran berättade sedan, att då jag stod på relingen började några kvinnor på en annan båt i viken att skrika: Mickan, Mickan, Mickan… Det visade sig vara de tre mulliga brittiskorna som i söndags utmanade mig att hoppa i Keri Cave!!!! Hahaha, vad är sannolikheten för att stöta ihop med dem igen i en annan vik men på helt olika resor och helt osynkroniserade agendor?

Nåväl. Med ett jätteplask landade jag djupt ned i havet för att sakta föras upp till ytan igen. Och jädrar i min låda vilken kraft de var i vågorna!!!!! Jag simmade mot stranden och vågornas kraft gjorde att man helt obarmhärtigt kastades upp på land som en strandad valross. Har aldrig känt sådana krafter förr. När jag skrattande kravlat mig runt och satte mig på rumpan i sanden kom en ny våg som kastade omkull mig och förde mig ännu längre på stranden så jag återigen transformerades till en strandad valross. Så där höll det på och jag fullkomligt skrek av skratt!!! Tjöt! Vred mig inte bara av vågornas kraft utan av skrattsalvor. Tårarna rann inte bara av det salta vattnet utan av min oförblommerade glädje.

Snart kom Fredric och Göran vadandes, de hade stått i kö till att gå iland via rampen för att kunna ta med sig sina ryggsäckar för att kunna fota mm. Men de gav upp och anammade mitt sätt att ta sig iland och hoppade i havet de också.

Foto Fredrc Åslund

Badpojken fotograferad av Fredric Åslund

Efter att ha vistats på stranden som bestod av vita små stenar försökte jag ta mig ut i havet igen. Det tog några försök eftersom de höga vågorna kastade en tillbaka. Så man fick lära sig att bedöma vågens tillbakadragande och kasta sig i då och följa med ut.

Länge, länge (för länge faktiskt) sam och flöt jag i vågorna. Det tog en hel del kraft eftersom vågorna var starka och höga, det skilde fyra meter från vågrygg till dalgång. Jag blev faktiskt helt betagen. Jag kunde inte sluta att vara där i vågtumultet. När jag var på vågens rygg kunde jag se horisonten som var alldeles purpur (fast det var mitt på dagen) och flera privata segelbåtar som låg till ankars i viken.

När jag befann mig nere i vågens lägsta punkt kunde jag bara se de nämnda båtarnas segelfria master betänkligt vaja med stora pendelutslag från sida till sida. Jag såg till att försöka befinna mig en femton tjugo meter från vårt pampiga svarta piratskepp så att jag skulle kunna ta mig dit.

Tiden gick utan att jag tänkte på det. Jag njöt. Var uppfylld. Upprymd. Kände mig tacksam och ödmjuk för de upplevelser jag nu får erfara. Precis som i grottan då jag flytandes på rygg sjöng Amazing Grace, tänkte jag nu igen att det här som jag nu upplever kommer jag aldrig, aldrig att glömma utan stoppa som ett vackert och värdefullt ögonblick uti minnets gåtfulla katakomber.

Men så började jag frysa och sam mödosamt mot skeppet med sikte på en lodrät stege för att försöka klättra ombord. Men det var lättare sagt än gjort med de höga vågorna och skeppet som krängde av och an. Ena stunden var stegens understa steg högt upp i luften, nästa stund nere i havet. Jag lyckades till slut få grepp om en ledstång och lyckades i nästa krängning få upp foten på trappsteget och med en stor ansträngning lyckades jag ta mig upp ett par steg. Men herregud, benen var darriga och svaga och ville inte göra som jag ville. En av ”piraterna” kom emellertid till undsättning och räckte mig sin starka hand och arm och hjälpte mig upp.

Det visade sig att jag badat och ”slagits” med vågorna i över en timme! Inte undra på att benen skakade. Jag smet in på toa och bytte baddräkt. Hahaha, jag hade nog tre deciliter små vita stenar i behåkuporna efter alla vådligheter på stranden.

Vi gjorde ett par badstopp till och jag badade då med, givetvis hoppade jag från däck, men kände mig lite försiktig för jag kände av en matthet i kroppen så jag tog det lugnt – och gick ombord via relingen sedan. Ibland får man inse sina begränsningar…

Här utförde Göran en manöver som gjorde honom, i sitt tycke, till superhjälte. 

Det var när en välnärd och alltför baktung dam i 70-årsåldern inte lyckades ta sig upp på rampen, trots att hennes gubbe gjorde allt han kunde nerifrån havet där han befann sig då han mödosamt försökte ”skjuta på” damen bakifrån genom att stånkandes och stönandes trycka på i ändalykten. Jag hann tänka att måtte hon inte ätit massa bruna bönor....

Trots makens åthävor fick han inte upp tanten ur havet. Då fick Göran, som redan tagit sig upp på rampen, syn på hur det förhöll sig och tog rejält tag i damen och drog resolut upp henne. 

- Oh, what a wonderful young man, utbrast damen förtjust.

Hennes trötte make såg utomordentligt lättad ut där nere i vattnet att äntligen fått ombord sin tant på båten så hon inte blev akterseglad i Blue Cave...

Göran i sin tur spände bröstet och vände sig till mig och sa:

- Du hörde väl detta nu Mickan? Att jag är en ”wonderful young man"

Å visst är han det!!!