Nattoro och Morgonlugn

Stormen Knud, som inte var så farlig i jämförelse med svunna stormar som Gudrun och Per, börjar bedarra.

Trädens löv, som nu skiftar i rött, ockragult och orange, far omkring, ibland på tvärs i luften. 

Gryningstimmen är förbi och solens bleka strålar träffar då och då träd och grenverk.

Grannens ungdjur, vars päls vuxit till sig och liksom tar sats inför kommande kyla, betar stoiskt av det korta gräset.

Natten har varit sömnfattig och jag har lyssnat till den vinande vinden som vresigt sliter i det halvöppna sovkammarfönstret får fönsterhaken att ideligen slå med metalliska ljud. 

När jag då och då slumrar till väcks jag abrupt av mardrömmar. Första drömmen satt jag i ett stort skepp som plötsligt kantrade och vände sig upp och ned och allt blev svart. Det var så verkligt och jag kände fysiskt rädslan och skräcken i kroppen.

Nästa dröm var fordonet utbytt mot ett flygplan och vi störtade. Det ilade och sög otäckt i magen på ett så verkligt vis som om det faktiskt verkligen hände, jag minns hur jag i drömmen tänkte: "Nu händer det på riktigt, det som jag brukar drömma om" och återigen vaknade jag skräckslagen. Varför drömmer man så här? 

Nu råder emellertid lugnet här i köket. En liten sömnig gråskala famnar kökets interiör. Jag eldar i spisen som sprakar så hemtrevligt och ger en känsla av trygghet. Ljusen flämtar, också de sprider en varm atmosfär.

En liten stickling av Mårbackapelargonen ståtar ensam i den lilla vasen jag fått av min vän och journalistkollega Karin Pilqvist. Intill står morfar Douglas tunga malmljusstake.

Sakta klingar oro och mardrömmar av, löses upp i stearinljuslågor och vedspissprak.

Frid råder.

Carpe Diem.